Vi över 30 som längtar efter första barnet

hej alla underbara..

(minns ni mig än? Var så himlans länge sen jag va här inne..)

Vi har nu försökt i nästan 2 år o 3 månader utan att nåt alls hänt...

i måndags var vi på sista mötet på vår fertilitetsutredning o fick alla svaren.

Mannen sa de hade bra spermier. 155 miljoner och 43% aktiva
Inga sjukdomar osv hos honom.

Mina prover visade att nåt värde va lite lite högre än nåt annat (blodproverna) vilket innebar att jag ibland kan ha en ÄL som hoppar nån dag hit o dit. Det värdet innebär även att jag troligen inte behöver särskillt höga doser hormoner för att bli hjälpt riktigt bra om vi går på det spåret sa läkaren
Jag har fina äggledare, livmoderhålan va kanon, spolning gjord samt VUL innan dess.
Inte heller jag har sjukdomar.
Allt var asså kanon även hos mig.

Så.. läkaren sa det fanns 3 alternativ för oss...

1:Fortsätta som vi gör och hoppas spolningen gjort susen
2: Make-insemination (15% lyckas)
3: IVF (40% lyckas)

Eftersom utredningen gjordes på Sophiahemmet, kostar alternativ 2 och 3.
 2an kostar 2000kr för beredning av spermier, mitt går på frikortet. 3an kostar 35000kr 

Så... vi kommer göra såhär:
vi kör på med alternativ nr 1 i 3 månader. under de tre månaderna kommer en remiss ligga hos Huddinge för IVF. Vill vi nyttja vårdgarantin (dvs behöva åka till nån annanstans i Sverige) så görs IVF om ca 3 månader..annars får man vackert vänta...

Humöret går verklifgen upp o ner...
Häromdagen va jag sååå sprudlande o glad och med känslan att vi snart kommer va med barn.
Idag e det neråt igen.
Jag försöker inte tänka för mkt, känna, bli besviken, få falska förhoppningar osv.
Men hur lätt e det på en skala?

Jaja..det va ett livstecken från mig...numera 33 år och "2-katts-mamma"

kram <3              

Polarlantis - Ja, det är verkligen en djungel... Tack, vad snällt, men jag känner mig tyvärr som allt annat än stark... Vad skönt att du vet vad du ska göra! Låter som en bra plan tycker jag. Jezzi - Jag kommer också ihåg dig. Vad tråkigt att det inte gått vägen. Förstår dig verkligen... Tyvärr, ska jag väl säga. Man önskar ju verkligen att inget sånt hör skulle drabba någon, att man skulle slippa förstå hur det känns. Önskar er så mycket lycka till!!! EGO - instämmer med Jezzi, det går upp och ner. Mest ner för min del faktiskt... Tycker att det mesta är värdelöst och jag hittar liksom ingen mening med någonting... Korta korta stunder känns livet bra, men de försvinner snabbt. Vet inte vad jag ska ta mig till och står inte ut med mig själv. Känner mig patetisk och bitter och har blivit en sån som jag föraktar. Tycker inte om den här sidan av mig själv och vet att det inte är sunt, men kommer liksom inte ur det. Orkar inte ta kontakt med en kurator, för vet inte hur det ska hjälpa. Orkar inte prata om det ens, inte med nån, känns som om prat bara förvärrar just nu, blir bara arg av att prata. Vill bara må bra igen, med eller utan barn, bryr mig inte om vilket, vill bara bli mig själv igen. Saknar mig...

Jezzi80: Klart vi kommer ihåg dig! Men hade så önskat att du dykt upp i en annan tråd, att det gått vägen redan. Men nu är ju på väg och jag håller alla tummar för dig!!!!!!!!!!!!

Jojjo: Så många kramar och där till en stor boxboll att avreagera dig på! Tråkigt att det är så jobbigt för dig, önskar jag kunde säga ngt som hade hjälpt. Mer än att få ut all ilska på ngt vis nog är rätt viktigt. Sambon har haft sin beskärda del med trubbel i livet och är det ngt han säger så är det att det bara måste UUUUT annars blir han galen, att ha en ventil som får trycket att lätta så han kan ha lite andrum när det varit hård press på psyket. Har du ngn sådan ventil? Träning, målning, städning...något som får dig att ta paus från dig och där du får lugn ogen coh som tar ut allt det där jobbiga? Jag hoppas du har det eller kan finna det på ngt vis... Tänker på dig och finns här! KRAM!! 

Polarlantis - Tack. Ja, det är ju så jag känner, att jag måste hitta något, något att göra, som hjälper mig att ta mig framåt. Jag gör och testar rätt mycket, träning, har börjat måla, städa, baka läsa, hålla mig sysselsatt med andra ord. Men periodvis finns ingen ork eller lust alls, till något, jag är bara handlingsförlamad och sitter bara och stirrar. Jag är en väldigt aktiv människa, normalt, och har ofta många järn i elden. Men vill inte någonting längre. Känner ingen lust eller ork till något. Sånt som jag normalt älskar, tycker jag nu är okej, men inte kul. Känner mig likgiltig och mest deprimerad. Vill inte gå upp på morgnarna och är konstant trätt. Jag är skittråkig helt enkelt och VET INTE hur jag ska ta mig ur det. Medicinering är inget för mig, jag vill vara klar i knoppen och måste ju därför bara fejsa allt det här, hur jobbigt det än är... Jag känner att mitt hopp just nu är att tiden läker alla sår. Tiden måste få gå, tror jag. Men just nu tycker jag att den går långsamt. Pratar mycket med min man om detta och han stöttar, men jag tycker synd om honom, då jag inte är jag längre. Usch, ja, livet blir inte alltid som man tänkt sig. Nu ska jag försöka att ta mig samman och göra något av en ledig solig dag. Kram!!!

Jojjo, jag hoppas för din skull att tiden läker såren och att du snart hittar nåt du verkligen tycker är roligt att göra. Jag har svårt att förstå hur du alls orkar, men på nåt sätt tar man sig igenom det mesta.

Mensen kom till sist och jag var på spolning. Allt gick bra och det gjorde bara lite ont. Jag körde iväg till jobbet direkt efteråt.

Vi är i alla fall nu klassade som ofrivilligt barnlösa och IVF görs nästa vår om det inte råkar finnas tid redan i höst. Jag tror vi gör det kommunalt först och lyckas inte det får vi väl fortsätta privat.

Läkaren rekommenderade att jag borde gå ner lite i vikt, så det kommer jag att ha som projekt nu. Har gått upp nästan 10 kg sen jag träffade min man för 4 år sen. 6 kg ska bort har jag bestämt så nu ska jag börja springa.

Min mans syster väntar nu andra barnet och jag är så glad för deras skull, men jag vill ju också...

Kristin - Vad skönt att spolningen gick bra. Håller tummarna för att ni slipper ivf... och lyckas på egen hand. Ja, hur orkar man. Har ställt mig frågan själv många gånger. Man gör det för att man inte har något annat val. Det enda alternativ som finns är ju att välja bort livet och det vill jag inte.

tack alla för era ord <3

just nu:exakt en vecka till BIM. Den där äckeljobbiga tiden nu asså...

stickar just nu bebiskläder för att hålla borta rastlösheten...NÅNGÅNG borde det ju komma en liten knodd, och då har den knodden en söt egengjord garderob som mamma gjort när dagarna e trista ;)   

Jezzi80: inte kul väntan den veckan inte, hur kan envecka bli så lång? Håller tummarna som vanligt :) Härligt att du är händig och kan sticka, så mysigt!

Kristin10: Lycka till med viktprojektet! Kansker ger dig annat att tänka på nu när ni bara väntar på ivf! Och jag hoppas som Jojjo att det blir ngt på egen hand iaf!

Jojjo: Förstår känslan. Har insett att jag varit ganska så deprimerad u vinter vilket känss konstigt då jag älskar vintern. Men har inte haft ngn ork alls till något och det där att det man tycker egentligen är superkul bara är halft ok är en jobbig känsla. Och tyvärr är det ju som du säger att det måste få ta tid men det är ju det enda man INTE vill, bara att spola fram tiden är ok. Kanske har jag fel nu men ahde inte ni ngn bra som ni gick och pratade med innan? Vet att du skrev att du inte ville det men på sikt kanske det kan vara en ide i alla fall? Mediciner förstår jag att du inte vill. Pepp och kramar i kubik till dig!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!