Lägesuppdatering. Klar med alla hormoner nu. 5 veckor och 3 dagar, men vem räknar 
Nu är det bara att vänta tills det dyker upp en donator och då smäller det på riktigt.
Väntan känns faktiskt helt okej, nu är det jul och nyår och ledigt med familjen och en massa andra trevligheter inplanerade under hela våren, konserter, musikaler och resor. Så jag tror att det kommer gå ganska snabbt. Jag och mannen har bestämt oss för att inte pausa livet, vi lever som vi vill och gör det vi vill, när vi vill. Kommer andra besked under tiden, så avstyr vi det redan inbokade. Så får det bli, vårt liv.
Jag har jobbat med mig själv och mitt inre under hela hösten nu och känner att jag har blivit bättre på att hålla en balans. Visst är det, och kommer alltid att vara, en stor sorg att befinna sig där vi befinner oss, att inte få det vi helst vill, men, nu är det så och jag måste gå vidare och jag måste inse att vi har ett rikt liv ändå, på många sätt. Jag måste fokusera på det som är bra och på min familj. Jag har andra att ösa min kärlek över och det är inte fy skam det heller.
På något konstigt sätt så känner jag att jag tror att allt som händer i livet har en mening. Jag kanske inte förstår meningen fullt ut nu och jag kanske aldrig kommer få en förståelse. Det jag vet är att det inte är meningen att jag ska sluta leva och sluta känna glädje för allt annat som finns runtomkring mig. Det är inte mitt eller min mans fel att det är som det är, ingen annans heller för den delen. Jag måste jobba med att sluta vara arg och känna skuld i allt detta, det hjälper mig inte. Jag känner trots allt, tillit inför framtiden och jag vet att jag inte kan påverka allt i mitt liv, jag måste släppa kontrollen, för att jag ska må bra och kunna leva mitt liv fullt ut.
Nej, jag har inte blivit religiös, men jag tror att jag är på väg att hitta mig själv och bli frälst av min egen insikt
Kram på er alla där ute
