Kattflickan skrev 2011-03-04 10:29:02 följande:
Jag fick mitt svar på blodprovet igår, hcg är för lågt för att det ska vara en normal graviditet. Eftersom jag inte har ont eller blödit så är det dock antagligen inte ett utomkvedes utan bara en avstannad graviditet. På tisdag ska jag på vul för att bekräfta att graviditen satt på rätt ställe och förhoppningsvis får jag veta vad jag ska göra då. Hoppas att jag snart börjar blöda. Min kropp är så märklig, tränade i onsdags var var verkligen i högform, insåg då också att det var ett tydligt tecken på att jag inte var gravid, vilket stämde.
Synd att gårdagens besked sammanföll med att jag blev moster igår. Jag är superglad för min syster men ändå grinade jag hela kvällen och faktum är att jag för första gången är hemma från jobbet och är "sjuk" idag. Har aldrig fuskat förr och senast jag var sjuk från jobbet var vid aborten för ett halvår sen. Mitt jobb är just nu jättejobbigt och jag har redan grinat en del idag och kände imorse att jag inte skulle klara av den här dagen på jobbet med tanke på att jag skulle ha en del möten etc. Nåja, jag får ju betala för att vara hemma iallafall, karensdagen är inte billig.
Ni andra som haft missfall tror jag vet hur det känns, det känns hopplöst, som att man är tillbaka på ruta 1, fast i mitt fall är jag ju inte ens där än, har en lång blödning framför mig, antagligen ska man sen vänta en månad innan man kan börja försöka. Det är nu ett år sen vi började försöka och bakom mig har jag en graviditet som gick till vecka 15 med ett barn med DS och nu ett missfall. Känns som ett skitår!
Det här blev ett långt egoinlägg! Ursäkta!
Millan
Usch, det känns i hela mig när du skriver så där. Jag förstår dig såväl. Det är så fruktansvärt jobbigt när förhoppningarna och drömmarna försvinner bara så där. De kommer ju per automatik när plusset kommer, vare sig man vill det eller inte.
För att försöka se det positiva i det (som jag aldrig kan göra när det gäller mig själv) så upptäckte du det tidigt och kommer förhoppningsvis att få hjälp tidigt. Och efter ett tidigt missfall brukar ju kroppen i regel komma i fas relativt snabbt igen. Och av egen erfarenhet kan jag instämma i att det verkar ligga något i att man har lättare för att bli gravid igen direkt efter ett missfall. Ingen större tröst nu, jag vet. Jag önskar ingen behövde bära på det bagage man får när man genomgått ett missfall.
Känns som jag mest bara svamlar, men jag förstår dig verkligen och det är självklart att du är ledsen, förbannad, less, förkrossad etc.
Och det där med att vänta en månad råder det ju delade meningar om. Läkaren i mitt fall bedyrade att det inte var någon större risk för missfall eller dylikt om man INTE väntade en mens emellan. Och så blev ju fallet för mig, ingen mens emellan och än så länge verkar det gå bra trots lite turbulens på vägen. Och jag skrapades dessutom i v 12, så rent logiskt borde kroppen behöva lite längre tid att återhämta sig från det än ett tidigt missfall. Min ÄL blev ungefär en vecka försenad mot vanliga fall om man räknar skrapningen som mensens första dag. Men då hade jag dessutom komplikationer med blod och vätska kvar i livmodern ca en vecka efter skrapningen som jag fick sammandragande tabletter mot.
Gråt ordentligt! På nåt sätt kommer man ju vidare även om man inte tror det....
Med tanke på att inget är sig likt denna månaden så borde jag vara störtgravid, men jag är en sån som inte tror ngt förrän jag har bevis....he he.
De är dock rätt vita och det ska väl inte ÄL-flytningar vara? Men jag har som sagt aldrig riktigt uppfattat de där riktiga ÄL-flytningarna så kan inte riktigt jämföra.
Mars 
GRAVIDA MED FÖRSTA BARNET 
).
