Vi över 30 som längtar efter första barnet

Jag blödde också extremt lite efter skrapningen, men det berodde på att livmodern vägrade släppa ifrån sig blodet som fanns kvar. Var tvungen att få sammandragande tabletter för att få ut det sista. Men då skrapades jag ju i vecka 12 och det fanns tydligen en hel del att få ut. Jag fick det förklarat som att det bildas ett skrubbsåg i livmodern när man skrapar och det skrubbsåret vätskar och ger ifrån sig lite blod (som ett "vanligt" skrubbsår på typ knäna). Den vätskan och blodet kom inte ut för mig, men det märktes genom att jag fick riktigt ont. Så så länge du inte får ont är det nog ingen fara... Du fick förmodligen inget stort "skrubbsår" eftersom du blödit ut en del tidigare och det inte fanns så mycket att skrapa bort. Jag skulle dock vänta några dagar med sex för säkerhets skull. Det skulle ju vara typiskt om du råkar ut för infektion till på köpet...

Jag kom dock på en "positiv" sak med allt detta som både du och jag varit med om. Våra kroppar verkar verkligen kämpa som galningar för att behålla graviditeter och hcg-nivån i kroppen. Jag har ju varit (och är) sjukt orolig för det mesta, den senaste tiden för att föda för tidigt. Men eftersom kroppen knappt signalerade mitt MA och dessutom vägrade släppa ifrån sig resterna efter skrapningen försöker jag se det som nåt positivit, min kropp vill verkligen vara gravid! 

Hoppas du också kommer till den insikten! Det har varit en lång och jobbig process för dig, men nu SKA den bara vara över och kommer förmodligen aldrig att hända igen!

Inne och läser här hela tiden och lider med er i tråden just nu. Förstår så er längtan och allt jobbigt som kommer efter ett missfall. Jag tänkte bara dela med mig lite kort om hur mitt MA (ofostrig graviditet som upptäcktes i vecka 11) var för er som är lite nyare i tråden. Jag skrapades några dagar efter att det upptäcktes och jag blödde knappt efter ingreppet. Det var dock inte helt optimalt eftersom det fortfarande fanns blod kvar i livmodern som den jobbade febrilt med att få ut. Fick sammandragande medicin till slut och då blödde jag i några dagar innan allt var ute. Jag fick dock aldrig någon mens igen, däremot ÄL efter ungefär tre veckor (trots att grav-testen fortfarande visade svagt positivt!) och nu är det två veckor till BF... 

Jag var väldigt rådvill inför alla olika råd jag fick angående hur snabbt man kan försöka igen. Vissa sa att det var ok att köra på så snart jag slutade blöda, andra sa en mens, en tredje grupp menade att vi skulle vänta minst två menser. Lagom irriterande... Vi valde dock att köra utan skydd med tanken "blir det så blir det". Och det tog sig som sagt direkt. Läkaren sa vid första ultraljudet att enda anledningen till att vänta någon mens är för att ha något att räkna ifrån vid en ev. graviditet men att det nu finns så bra apparatur som kan räkna ut det så man behöver inte vänta. Är kroppen inte redo för en ny graviditet blir man väldigt sällan gravid tyckte han... Men det verkar vara väldigt skilda åsikter kring detta bland berörd personal!

Och sen är det ju en väldig skillnad på om kroppen är redo och om psyket är det! I efterhand kan jag känna att det kanske skulle ha varit bra med ett litet uppehåll mellan graviditeterna. För att kunna skilja på missfallet och den lyckade graviditeten och framför allt nu känns det som jag har varit gravid i all evighet... Men samtidigt ville jag ju inget annat än att bli gravid och vem vet hur länge det skulle ha dröjt innan jag blev gravid igen om vi väntade. 

Oj, det blev visst lite långt iaf. Men ville som sagt bara säga att jag tänker på er alla som kämpar här inne med både det ena och det andra och vill samtidigt sprida lite gravidbaciller!  

Ihh, spännande. Ömma bröstvårtor var det enda tidiga tecken jag hade under mina två graviditeter (ett missfall). Det tog ett tag innan hela brösten ömmade, först var det bara stickningar i bröstvårtorna! Så köp hem ett test du om du inte känner igen symptomen! 

Jag vågar mig på ett grattis iaf! Det kanske är nåt positivt med att du inte fått utslag tidigare den här gången. Pyret har haft längre tid på sig att hitta det perfekta stället att fastna på och har dessutom en tjockare slemhinna att borra in sig i. 

Jag förstår att du inte riktigt vågar hoppas, men jag tror att det kommer att gå bra den här gången och att du också sitter med en 3-månaders i famnen den här tiden nästa år. Det är er tur nu!

Håller alla tummar för dig nu Maria! 

Grattis Pingla!

Tänkte bara nämna nåt som jag fick höra när jag var gravid. Att akta mig för att åka liten båt när det blåste och skumpade för mycket eftersom moderkakan i värsta fall kunde lossa. Men det där beror ju som vanligt på sunt förnuft. Det är kanske ingen Buster ni ska ut med utan någon med sköna vadderade säten. :) Och det är ju som sagt något som kan hända i värsta fall och som gravid försöker man ju minimera riskerna så jag tror inte du skulle sätta dig i fören och studsa som en tok, men ville bara nämna det för det var iaf inget jag hade tänkt på...

Skulle tro att det är väldigt ovanligt och handlar väl om väldigt skumpiga båtresor. Men åtminstone här så kan det blåsa upp snabbt och har man en liten och snabb båt är det ju svårt att undvika att det skumpar rätt rejält, även om farten sänks. I bilen sitter man ju rätt skyddad på mjuka dynor, annat mot en hård plastsits på en båt.

Ska man lyssna på allt som sägs och alla råd man får som gravid (och även senare som förälder) blir man lätt knäpp. Gäller att sålla och gå på det som känns rätt för en själv helt enkelt! 

Grattis till giftermålet! Och grattis ett fruset ägg, men förhoppningsvis ska det inte behövas förrän det är dags för eventuellt syskon.

För min del har hård i magen varit det enda symptomet vid den här graviditeten och hade det även i förra så hoppas det är det för dig även den här gången!

Men Saftis då! Usch, vilka nyheter du kommer med.  Självklart grattis till din lilla dotter och vad härligt att hon verkar må bra! Men otroligt jobbigt att du inte kan njuta fullt ut av det. Inte så konstigt att du fått en stark dotter, vad annat kunde hon bli med en sådan supermorsa. Du verkar otroligt stark! Mängder med styrkekramar till dig och din familj.

Grattis Millan!!