Vi över 30 som längtar efter första barnet
Jojjo77 skrev 2011-10-18 15:02:31 följande:
Om man inte orkar med ett EGO-deppinlägg, så sluta läs nu. Allt i mitt och många andras liv kretsar till stor del kring att man ska ha ett bra jobb, klara sig okej ekonomsikt, leva med den man vill leva med, ha hälsan och få en liten bebis.
På det sistnämnda vet jag ju att alla här inne känner igen sig, inte helt lätt att få till den biten, när man väl kommit till den punkt i livet när man känner att nu, nu äntligen är jag och mitt liv stabilt, nu kör vi på för att utöka familjen. Japp, eller hur, det gick ju som en dans, ehhh nej. Man kastas mellan hopp och förtvivlan, glädje och sorg och jag och många med mig får genomgå en lång resa, för att i slutändan förhoppningsvis få det där lilla barnet. Livet är tufft, men... vi lever.
Igår kväll fick jag ett hemskt besked om att en gammal vän omkommit i en bilolycka i helgen. Jag blev kall i hela kroppen och paniken infann sig. Jag och min gamla vän har inte umgåtts på många år, men man springer på varandra, pratar om att höras och ses o s v, och man har ett förflutet ihop. Tiden går och dagar blir veckor os v, o s v, man glömmer bort att ta hand om dem som finns runtomkring en, jobbet är ju viktigt och tar mycket tid...
Nu sitter jag här och mår skit, tänker på min gamla vän, som inte längre finns, på hennes nära och kära och på hennes små barn... Vad livet är orättvist, på så många plan. Och vad det är skört. På ett ögonblick kan allt vara slut och förbi.
För tillfället har jag hamnat i vad-är-det-för-mening-med-livet kris. Idag har jag inget svar på den frågan och idag känns inte ens våra kommande behandlingar ett dugg intressanta. Men jag vet också att denna känsla är tillfällig. Om några dagar rullar livet på som vanligt och jag tror återigen att jag är odödlig... och oumbärlig på jobbet.... för det är ju det som är det viktiga här i livet....
Varför?
