Vi över 30 som längtar efter första barnet

Kan inte sova så jag sitter uppe och läser på FL. Hamnade i förlossningsberättelserna och växlar mellan att vara rörd till tårar (när jag läser om hur det känns att få den helt nyfödda på sitt bröst) och funderingar på att adoptera istället (när jag läser övriga storyn). Jag har nog faktiskt ganska mycket förlossningsskräck, trots att jag inte är rädd för särskilt mycket annat som t.ex mörker, höjder, fart osv..

I alla fall så kan jag rekommendera denna förlossningsberättelse (länken nedan). Den är skriven med fantastisk inlevelse och det svänger fram och tillbaka i händelseförloppet också. Action utlovas! Vissa delar är väldigt komiskt skrivna också. :)

www.familjeliv.se/Forlossningsberattelser/total-forvirring-ett-ludet-barn-79

Kaprifolen1979 - Ja visst var den rolig? :)) "skalp proffset" liksom haha.. Kanske inte va så kul just då men i efterhand blir det väldigt komiskt. Sitter just nu på bussen o biter mig i läppen för att inte skratta åt minnet.. Hehehe...
Ang rädslan så har den nog bidragit till att jag skjutit på bebisverkstad. Och varje gång det inte blir nåt nu så tänker jag "puh nu slipper jag föda". Fast längtan är större än rädslan nu tror jag.. Har det begränsat dig?

Daniela01 - Min äl var 5-6 dagar sen den här gången! Trodde först jag missat den eller att den inte skulle komma alls.

Ursäkta mitt tomma inlägg där uppe, jag skulle visa syrran FL-appen och råkade posta ett tomt inlägg och tydligen är det ingen check här på om inlägget innehåller nån text eller ej. :)

Angående förlossningsskräck: För mig är det delvis rädsla inför smärtan, fast jag tror att jag allra mest är rädd för att nåt ska gå fel. Det är ju så kritiskt att föda, både för barnet och mamman. Det är som du säger Jojjo att kvinnor har fött barn i alla tider - men förr var det faktiskt också många som dog i samband med förlossningen. Så det är tur att vi har så mycket hjälpmedel nu för tiden.

Jojjo: Jag är lite rädd för att få ett sjukt barn, men framför allt i så fall ett gravt handikappat barn. Men jag är fullt medveten om hur ett sjukt barn kan förändra hela ens liv. Min syster har ett barn som har en svår genetisk sjukdom och även om han är som vilket barn som helst utåt så ligger det flera timmar daglig behandling och många sjukhusbesök per år bakom. Plus att framtidsutsikterna inte är lika ljusa som för ett vanligt barn. Men för dem har behandling och allt blivit en naturlig del av vardagen, ungefär som alla andra bestyr. Och de har aldrig en sekund ångrat att de fick honom.

ceke - Jag tror liksom Millan att det är lunginflammationen som spökar. Hela kroppen är säkert ur form. Hade du gjort nåt gravtest?

Millan - Ja det är mängder med snö här också. Skottade igår så jag har träningsvärk idag.. inte ett dugg sugen på att ge mig ut och skotta idag igen..

ceke - Du hann visst skriva igen ang gravtest m.m innan jag hann publicera mitt inlägg. Ånej vad sorgligt med din vän... :(( Man kan ju inte ens börja förstå hur det måste kännas att förlora ett barn för andra gången. Så fruktansvärt hemskt.. Hoppas de repar sig så småningom och tur som sagt att de har ett friskt barn i alla fall.

ceke - Tempar du i munnen? Tydligen kan temperaturen ibland gå lite upp och ner där, det blir säkrare resultat där nere (fast jag brukar alltid tempa i munnen ändå). Jag har iofs aldrig tempat just under mensen, utan bara övriga veckor, men för mig har det varit så att ibland har tempen gått upp en dag o sen sjunkit igen..

ceke - Gifte mig också i somras och det tog några månader innan vi skickade ut tackkort också. Det tar ju sån tid att fylla i alla. Jag var ambitiös och skrev en personlig hälsning för hand på alla korten också.. tog en evighet. Hur många gäster hade ni? Ang. vännen så tror jag nog att det viktigaste är att du själv är där, det kommer garanterat betyda mest. Annars vet jag inte riktigt vad man kan ge.. kanske nånting som fördriver tiden och som gör att man kan fokusera tankarna på annat? Eller också ett kit med tröstgrejer.. godis, kakor, film, vin, osv..

Uppsara - Nu är jag inte expert på missfall, men det känns som ni borde kunna börja försöka direkt. Endel som får så tidiga missfall som du fått nu brukar ju inte ens märka att de varit gravida.

Jojjo - Jag har också anlag för en ärftlig sjukdom men som tur är har inte min partner det så om vi får barn kan det inte få sjukdomen. Håller med om att man gärna vill slippa ett liv fullt av medicinering och sjukhus för barnet, men samtidigt tycker jag man stärks i hur "normala" liv de ändå har, den familjen. Man kan nog anpassa sig efter det mesta.

Saftis - Oj nu är det två här som vittnat om att det tagit sig den gången ÄL var sen. Hoppas det gäller även mig då, för min ÄL var 5-6 dagar sen denna gång. Ang. alkohol så har jag googlat redan tidigare så jag kan meddela att ja, alkoholkonsumtionen påverkar mannens spermier. Det är sämre än om kvinnan dricker. Just före ÄL är det nog bra att avstå helt. Resten av månaden gör det nog inget så länge man inte är missbrukare typ. Ipren har jag inte hittat nåt om att det påverkar mannen. Men kanske går att köra Panodil för att va helt på den säkra sidan?

Låter spännande!! :) Hoppas!! Man kan absolut ha olika symtom vid olika graviditeter. Min syster hade t.ex ömma bröst och tonårsfinnar vid första, och vid andra hade hon inget av det, utan istället illamående och huvudvärk. Det är ju attans att man inte ens ska kunna jämföra med tidigare graviditeter, som om det inte vore nog att kroppen diffar från månad till månad hur den beter sig före bim.. åtminstone min.