Vi över 30 som längtar efter första barnet

Tack!
Denna hösten har inte varit nådig mot oss. Tog ut spiralen i somras och gav oss den på att nu ska vi bli föräldrar. På första försöket lyckas vi, men i vecka 5+2 får jag blödningar och åker till akuten. Mitt hcg var då på 305, och två dagar senare låg det på 175. Fick diagnosen "pågående missfall" och de lovar att följa mitt hcg tills det var under 5. En vecka senare var mitt hcg på 405, och min sambo blev vansinnig för det enda vi får höra av sjukvården är "Vänta, vänta, vänta..." Han lyckas få till en jourtid samma kväll på sjukhuset 6 mil iväg, och läkaren gör ett nytt VUL, men kan inte se fostret.  Fortfarande får vi beskedet att vänta. Dagen därefter får jag störtblödning och den håller i sig i tre dagar. Nästa hcg har också ökat och nu börjar läkarna också bli oroliga, för nu är det inte "Vänta, vänta, vänta" längre. Fick beskedet att först blir det skrapning, hjälper inte det så blir det titthålsoperation, och hjälper inte det så blir det cellgifter. För något foster kan de inte hitta.
I vecka 9+1 blev jag inlagd och skrapad. Nu är det äntligen över, eller... Nej, då. Hcg-provet 4 dagar senare har ökat igen till nära 1600... De ringer till mig mindre än 1,5 timmar innan jag ska stå på jobbet och hålla föräldramöte, men min sambo är underbar och kör mig dit (4 mil!) och väntar på skolan tills jag är klar. Dagen därefter är det dags att träffa läkaren igen och proven ökar igen. Blev inlagd 13.00 samma dag. Är då i vecka 9+6. Läkaren lyckades då slänga ur sig att det kan vara utomkvedes, men att äggledaren brukar spricka i vecka 7...
25 timmar senare blir jag titthålsopererad i magen, och jajamän, det var utomkvedeshavandeskap. Men, men... Läkarna tyckte det var konstigt att jag inte hade ont, utan bara en obehagskänsla i vänster sida. Jag var då överlycklig över att allt gått bra, och att jag fått kämpa med sjukvården från vecka 5+2 till 10+0 gör mig bara så matt.
Hoppas ni orkat läsa, men jag tror att ni får en inblick i varför vi längtar ändå mer efter att få bli föräldrar och få ett syskon till vårt "april-barn -11" som vi tyvärr aldrig fick träffa... 

Polarlantis: Tack! Jag mår faktiskt riktigt bra, trots allt som hänt. Opererades 16 september.
Hur länge har ni funderat på barn och hur länge har ni försökt? 

Polarlantis: Är också 32 (33 till våren) och det är verkligen dags här också!

Jag fyllde 32 i augusti och det klämtar som fan om jag får vara helt uppriktig! :) Tycker det är rätt ofta man upptäcker att man är gammal i jämförelse med andra. Tjejen jag jobbar med tex hon blev 25 i år!! - 25? Jag kommer knappt ihåg hur det var då?? Inte nog med att jag känner mig gammal men jag verkar vara rätt dement oxå, har ett minne av en schweizerost.  

Vad spännande det är att försöka skaffa första barnet. En sak jag har reflekterat över är att jag blir så himla avundsjuk på de som skriver att de har blivit gravida. Hallå! Jag har inte ens haft min första BIM än, hur odräglig kommer inte jag vara om några månader om det dröjer innan det blir ett litet pyre...???
Jag förstår om man kan känna avundsjuka om man själv försökt i ett halvår-år, men jag som inte ens tagit mig igenom första försöket. Jag som inte ens gjort första testet. Sjukt vad ens hjärna ger en för känslor så fort det är barnalstring inblandad.

Med avundsjuk menar jag inte avundsjuk som att jag blir arg på eller ogillar de som blir gravida. Självklart blir jag glad för er/deras skull. Jag menar att jag tänker att "jag vill också få ett +".

Idag var det en kollega (man/kille)  från ett annat bolag inom koncernen jag jobbar i som fråga rätt ut i telefon om det inte var dax för barn för min del nu??  Hmm...tur att man inte är så känslig, blev överraskad att han tycker att vi känner varandra så väl trots att vi aldrig direkt träffats IRL.  

Såå äntligen har jag fått min man att lämna spermaprov . Så i dag, på min lediga dag, blev det till att stiga upp tidigt och åka in med provet. Nu ska vi bara lämna infektrionsproverna sen är det bara att vätnta och se. Just nu känner jag mig så kluven, vi har försökt så länge nu och inte fått till det, samtidigt som man önskar att det inte är något fel på spermaprovet så hade det ju varit en förklaring till varför vi inte blir gravida. Och få eller slöa spermier kan ju användas vid ivf, värre om det är något stort fel på mig. Men sen oroar man ju sig för att det inte ska finnas några sperier alls, då finns ju inget att göra då min man inte vill använda donator. Orolig och kluven...