Vi över 30 som längtar efter första barnet

Det är skumt det där med ägglossningen. Vi försökte i 4 månader innan jag blev gravid, de första två månaderna körde jag på de generella riktlinjerna för när ÄL ska inträffa, på dag 12-16 efter första mensdagen. För mig visade det sig vara typ dag 10-11 som ÄL inträffade. Men det insåg jag inte förrän månad 3 och 4 då jag använde ägglossningsstickor och började mäta redan dag 9. Så egentligen kanske vi bara försökte i två månader innan det gick. Nu gick det ju inte som det skulle ändå, men jag vet ju nu iallafall att jag kan bli gravid och jag är glad att jag testade med ägglossningsstickor. 

Nu hoppas jag bara att mensen kommer igång om typ nån vecka så att jag vet att kroppen börjar funka normalt igen. Sambon och jag har pratat om att vi kanske börjar försöka igen i december, om det känns bra då. Innan dess ska jag ha kommit i superform! Jag hann gå upp 3-4 kg på de 15 veckor jag var gravid, för att jag åt så mycket och inte orkade träna. Den här veckan har jag redan tränat 4 ggr, så jag hoppas att jag snart får tillbaka min matchvikt!

Jag hade bältros när jag var typ 15 år, men det kliade bara lite och jag var inte så sjuk. Tror att det är värre ju äldre man blir. En 90-årig släkting har kronisk bältros, det är inte kul. Hoppas det blir bättre snart gris78.

Millan 

Drömmen om Elin: Åh vad spännande :) :) Har du börjat att testa?

Nej jag har inte börjat testa, känns bästa att vänta in mensen då jaq inte har några gravidkänningar.

För min del är det en evig väntan. Ägglossningen var 6 dagar sen och då får jag ju räkna med att mensen kommer 6 dagar sent oxå. Förra månaden va det bara en dag men det stämde på både ägglossning och mens. Men känns precis som vanligt så jag har inga höga förväntningar. Har inte testat ännu då det känns onödigt. Jag får ju alltid mens exakt 14 dagar efter ägglossning.

Vi håller tummarna för er i alla fall!

Själv hade jag glad gubbe på ÄL testet för tredje dagen på raken... Orkar inte bry mig. Blir det så blir det..

När det gäller det här med alkohol är jag ganska obrydd faktiskt - jag vill inte ge upp allt för att bli gravid just nu (fråga mig igen om 8-9 månader, ifall vi inte lyckats då - då kan jag tänka mig att försöka med allt möjligt!)

Det här med alkohol brings me to something else - familj och vänner. Vi råkar ju vara i den situation att nästa steg för oss är att försöka få barn - vi har jobb, hus och gifte oss i slutet av sommaren. Alla bara går och väntar på att vi ska berätta "den stora nyheten"... Misstänker tex att en av mina kompisar kollat mina p-piller (hade kartan framme vid tandborstmuggen) för att se om vi fortfarande skyddar oss (detta var precis efter bröllopet och det var en gammal karta som stod kvar, jag hade en "vit" tablett kvar på den). Alkohol är ju i den meningen ett väldigt säkert kort - om jag börjar köra "varje gång" så kommer folk att tro det direkt och på något vis känner jag att jag vill bevisa att det inte är så - sist jag körde tog jag någon klunk vin för att smaka och för att folk inte skulle tro något.
Vad är det jag vill ha sagt...å ena sidan fattar ju många att det bara är en tidsfråga för oss, å andra sidan vet jag inte om jag vill berätta rakt ut att vi försöker. Just nu är det tre personer i hela världen utöver mig och maken, som vet att jag slutat med p-piller och där har jag också sagt att jag kommer att berätta NÄR det finns något att berätta, så de frågar inte.

Hur ser det ut hos er - vet folk (familj och/eller vänner?) att ni försöker? Pratar ni med någon om det? Hur kommer ni då att göra när ni blir gravida - kommer ni att låtsas i tre månader, tills första risken är över, innan ni berättar eller kommer ni att berätta direkt...?