Vi över 30 som längtar efter första barnet

Det jobbiga för oss nu är att vi inte kan repa oss och komma igen och försöka göra barn igen som vi gjorde förra gången. Då kunde vi tänka att det som hänt oss var en grym otur men att det var bara att fortsätta försöka. Men nu vågar vi inte försöka själva innan vi gjort utredning. Antagligen kommer vi inte att vilja försöka själva oavsett, utan hellre åka utomlands för ivf med pdg om vi inte får göra det i Sverige. Bara tanken på att gå till vecka 13 igen, testa sig och få reda på ett dåligt resultat känns helt omöjlig.

Tror att det är vetskapen om att det troligen är nåt fel på nån av oss som gör att det känns så tungt den här gången. Och det kan ju inte heller vara ett vanligt fel.

Jobba på nu Maria o Saftis, hoppas det blir plus för er snart. Och hoppas din utredning går bra för dig Saftis.

Hmmm.. har börjat två meningar med ordet "och", får skärpa mig

Millan 

Grattis Kiyona! Plusset såg bra ut!

En kurator ringde upp oss idag.  Jag förklarade vad som hänt oss och hon frågade om vi fått hjälp från sjukhuset, med att utreda orsaker. Jag sa att det har vi fått, ska snart få komma till en genetiker men att vi också känner ett starkt behov av att prata om de tankar och känslor vi har. 

Hon tyckte att vi skulle vänta med att bestämma en tid tills efter vi pratat med genetikern, för om det visar sig att vi har svårt för att få friska barn, ja då är det ju en sorg som vi kommer att behöva jobba med!!!

Jag sa att vi känner sorg nu, efter två jobbiga avbrytanden! Även om vi får hjälp med att utreda orsakerna så kommer vi ändå att må dåligt framöver. Men kuratorn stod på sig och tyckte att jag skulle kontakta henne efter vårt besök hos genetikern!

Nu har jag och min sambo gett upp och vi ska ringa en privat psykolog istället!

Det positiva just nu är att vi den här veckan har en tid hos genetikern. Sen vet vi kanske mer om vad som kan utredas och om vi har en chans till ivf pdg.

Saftis: Det är lustigt, men jag skriver faktiskt mycket bra på jobbet och börjar aldrig en mening med "och". Här däremot så skriver jag ofta talspråk och jag ser själv hur kackigt det ser ut, men bryr mig inte så mycket, märkligt!

mliten: Hoppas det tar sig snart!

Millan

 

MariaF79: Är du säker på att det inte är en nidblödning då? Vanligen så fäster väl ägget 6-10 dagar efter äl? 

Jo Ceke, den där kuratorn var inte särskilt medkännande. Det är lite jobbigt också att få kämpa för att få hjälp när man tycker allt är jobbigt.

Jag hoppas också på genetikern. Jättebra att vi fick en tid så snabbt.

Millan 

Jag känner mig också bitter över att Vickan är gravid, nu kommer det att bli värsta bebisåret i media! Hjälper ju inte att jag skulle fött vårt barn nån månad innan hon ska föda.

ja, jag är bitter och erkänner det
 

Hej,

Har pratat med genetikern. Troligtvis så har jag (eller min sambo(liten risk)) gonadal mosaik downs syndrom. Dvs. jag har downs syndrom mosaik i mina äggstockar. Troligen så har 50 % av mina ägg DS. Men eftersom de flesta ds-foster blir missfall så ska de flesta försvinna tidigt och därför är sannolikheten större än 50 % för att barnet ska vara friskt ju längre in i graviditeten jag är, men å andra sidan så har jag haft två ds-graviditeter som passerat vecka 12, så jag vet inte vad jag ska tro. Detta går inte att testa men sannolikhetsmässigt så är det detta som våra problem beror på.

Känner mig ledsen som tusan. Varför måste vi ha ett så ovanligt fel? Just nu önskar jag verkligen att jag vore normal.

Men genetikern lät ändå positiv till att vi skulle kunna få ett friskt barn. Nu ska vi fundera över om vi vågar fortsätta på egen hand eller om vi ska be läkaren om hon kan skicka en remiss till stockholm om ivf pdg. Det lät inte på läkaren som om det vore omöjligt för oss att få göra det. Men det får vi väl se. Annars finns ju alternativet att åka utomlands och göra det.

Millan
 

Ååå Kiyona, är verkligen ledsen för dig! Försök att få en utredning redan nu när du haft sådana problem.  Du verkar åtminstone relativt lätt bli gravid vilket är en fördel, men det kan ju vara något som är relativt enkelt att fixa, exempelvis med trombyl?

Tack för ert stöd! Nu känns det lite bättre. Har insett att jag antingen kan gräva ner mig och fundera över varför just jag har drabbats eller helt enkelt gilla läget och göra det bästa av situationen. I nästa vecka ska jag ringa vår läkare och be henne skriva en remiss för att få göra ivf pdg i stockholm. Eftersom vår analys är okomplicerad och vanlig så borde det inte dröja så länge innan vi får göra det om karolinska i stockholm godkänner oss. Nu ska jag försöka fokusera på det här och fixa så att vi får göra ivf pdg. Om inte det heller funkar så får vi då fundera över vad vi gör. Men just nu känns det som vårt hopp. Att bara testa igen på vinst och förlust känns helt omöjligt. Mitt hjärta har redan krossats två gånger när jag gjorde aborterna. Hade ni frågat mig för ett år sedan om jag nånsin skulle göra en abort så hade jag nog inte kunnat tänka mig det. För ett år sen var jag fortfarande så oskuldsfull, trodde att om man bara lyckas bli gravid och inte får missfall så ska väl allt gå bra, ha,ha..

Men om man ska fokusera på det positiva så har vi lätt blivit gravida, vilket har gjort att vi rätt snabbt fått diagnosen. Tänk om jag haft svårt för att bli gravid och fått barnet med ds efter att ha försökt i två år, det skulle ha varit mer knäckande. Sen så kommer jag inte att föra det här problemet vidare till eventuella blivande friska barn. Så, läget hade faktiskt kunnat vara värre

Prodigy och Saftis: Skönt att ni snart ska få göra utredningar.

Egentligen är jag väl inte så bitter över att Viktoria är gravid. Är bara rädd att det ska bli ett medialt bebisår, vill helst undvika bebisar just nu.

Millan

 

Det finns så många orsaker till varför man kan vara barnlös: Man får aldrig nåt plus för äggen fastnar aldrig, man får missfall av olika orsaker, man har kromosomfel etc... listan kan göras lång. Men oavsett skäl så är det skitjobbigt att vara ofrivilligt barnlös, det tror jag att vi kan vara ense om.

Jag verkar ganska lätt bli gravid, hjärtat börjar slå, moderkakan tar snällt vid, barnen växer som de ska men...har downs syndrom. Tro mig, det var inte alls vad jag hade tänkt mig för 1,5 år sen när vi började bebisverkstaden, min första flicka skulle ha varit nästan 6 månader nu om allt gått bra. Jag vet hur du känner dig Maria! Dessutom så känner man sig stressad över att tiden går.

Vi får stötta varandra i våra olika situationer. 

Kekke: Kvinnor har så små hjärnor pga att avståndet mellan synapserna är så litet. Det är det som gör att de tänker så snabbt

Ceke: Jag har precis påbörjat min träning igen, det går trögt, men jag ska komma i form igen! Komiskt nog har jag gått ner så mycket i vikt de senaste veckorna att jag väger nåt kg mindre än innan graviditeten. Jag har tappat min matlust lite, så jag äter mindre än innnan graviditeten. När jag kommer igång ordentligt med träningen så brukar jag bli hungrigare så då ordnar det nog sig. 

Millan 

Råttentottan: Livet är tyvärr inte rättvist. Jag vet en person som både rökte och drack lite under sig graviditet. Hon struntade helt i folsyra och att äta nyttigt. Hennes barn mår (troligen) bra. Sen kanske det får problem längre fram i livet, det vet jag inte.

Jag förstår att du känner dig lite bitter. Hoppas pergo funkar bra för dig, har hört flera med pco som det funkat för!

Maria: Jag hoppas du har rätt att vi blir mammor en dag till friska små barn! Det tar sig nog snart för er igen!

Millan 

DubbelA: Jo, det är jobbigt att få reda på att man har något "fel" som gör det svårt att bli gravid. Men var glad att du faktiskt sökt läkarhjälp och de kanske hittat felet! Det är dessutom troligen något som det går att göra något åt! Jag hade en vän, som idag är barnlös, hon var för "stolt" och rädd för att söka läkarhjälp. Hon har nog fortfarande ingen aning om varför hon inte blev gravid, kanske var det nåt som hade varit enkelt att fixa, då hade hon kunnat ha barn nu. 

Jag pratade med läkaren idag och hon skulle prata med ivf-läkarna om remiss, tydligen är det de som ger en sådan men hon sa att jag borde ha mycket goda chanser att få göra ivf pdg. Hon lät förvånad över frågan om hon trodde att de skulle skriva en remiss. Hon sa att med tanke på mina odds och vad som hänt så skulle hon bli mycket förvånad om jag inte fick göra ivf pdg. Det kändes jättebra att höra!

Nu på kvällen har jag känt mig så hemsk över att jag blev glad över att höra att vi troligen kommer kunna göra ivf pdg när det bara är tre veckor sen jag hade ett litet barn i magen. Jag sörjer verkligen Febben, barnet som skulle kommit i februari,  men samtidigt måste jag försöka se något ljus framöver, åtminstone ett hopp om att vi ska kunna få barn. De senaste veckorna har varit så omtumlande. Besked om att barnet hade svullen nackspalt, beskedet om ds, sorgen, mötet med genetikern och diagnosen, försöka att acceptera att jag har downs syndrom mosaik...huuu, jag blir trött bara jag tänker på hur mycket som hänt på tre veckor.

Jag funderade också över om Saftis plussat?

Millan