Vi över 30 som längtar efter första barnet

Apropå hela den här "vill jag verkligen ha barn" diskussionen, så var jag själv i en svacka för några år sen. Jag undrarde om det verkligen var värt allt jobb, tänk på hur det kan påverka relationen negativt, jobbet etc..
När jag hade dessa tvivlande tankar fick jag ett ultimatum av mannen, jag gifter mig inte med dig om du inte vill ha barn! Om du inte vill, säg det nu så jag kan träffa någon annan. Så viktigt var det alltså för honom.

Jag tror att mitt velande var en del av en process, vill jag verkligen eller gör jag det för att alla andra gör det, för att man ska? Väl på andra sidan så visste jag att jag ville. När vi började försöka var jag inte direkt hetsig att det skulle ske direkt, mer kommer det så kommer det. Dock efter missfallet så blev jag besatt! Kunde inte tänka på något annat. Konstigt hur man fungerar!

Ibland verkar allt kusligt synkat i tråden. Ni andra började diskutera tackkort från bröllop samtidigt som vi skickade våra, och nu diskuterar ni tömning av hem.. Jag har tyvärr påbörjat den tråkiga erfarenheten de senaste dagarna. Och då är det inte vilket hem som helst, utan mitt föräldrahem. Min pappa dog för ett antal år sen i cancer, och nu är det mammas tur. I fredags flyttade jag henne till hospice, och om hon lever dagar eller veckor är svårt att säga, men länge är det inte. Livet känns väldigt tungt just nu. Snart 32 och föräldralös.. är inte det lite väl tidigt?

Jag oroar mig även väldigt mycket för graviditeten då all stress lett till många sammandragningar och kramp i magen, så rädd att även förlora den lille, orkar inte det också just nu. Försöker att leva så vanligt som möjligt och att inte tänka för mycket elller stressa upp mig för mycket. Lite som att gå runt i förnekelse mellan gångerna jag är hos mamma eller roddar med något praktiskt angående detta. Då är det skönt att tänka på graviditete, barnprylar etc istället, för att fokusera på något positivt.
Sen så sörjer jag också att mina barn aldrig kommer få träffa vare sig mormor eller morfar. Men sånt är livet, bara att kämpa på..

Tack tjejer för allt pepp. Även om det är jobbigt så vet jag att jag kommer klara mig igenom det.
Försöker fokusera på det positiva, lillen i magen.

Millan: Förstår att du känner dig oroad, minsta lilla risk att man kan få cancer så blir man såklart rädd! Jag blev orolig för HIV bara för att jag gjorde testet hos BM. Sådant man inte ens tänker på i vanliga fall känns plötsligt nära. Jag tror inte heller att du behöver vara orolig för att det är så, samtidigt vill jag inte förringa din oro, vet hur jobbig den är även om den är irrationell eller förmodligen obefogad. Skönt iaf att de kollar allt noggrannt, så kan du vara lugn sen. Hoppas att de ger positiva besked, att ni snart får IVF PDG och blir gravida med ett friskt barn. Det förtjänar ni verkligen!!

Maria: Jag blev gravid på ÄL som var på vår bröllopsdag. Hoppas på samma för dig!!

Annelie: Jag plussade precis 2 dagar efter BF-datumet passerat för missfallet. var först jättedeppig innan jag blev glad. Hoppas det tar sig snart!