Aruba skrev 2012-08-07 10:11:39 följande:
Det gör du. Dessutom tror jag att det är BRA att "tvivla" eller vad man ska kalla det för, stora belut kräver mycket tankar!! Att bara kasta sig in i ett föräldrarskap är i mina ögon fullständigt vettlöst, vet tyvärr alldeles för många som skaffat barn för att normen så bjuder, inte för att de i själ och hjärta VILL. Jag har själv tvivlat jättelänge, då jag helt enkelt inte varit säker på att jag VILL ge upp allt som jag måste ge upp om jag blir förälder, om jag kommer att trivas med ett liv där mitt liv i mångt och mycket måste kretsa kring en annan människas behov, att man hela tiden ska "dömas" av andra föräldrar, att jag måste ge upp en del av mina egna intressen etc. Kanske låter det egositiskt, och då får det vara så. Jag har GILLAT mitt fria, karriärsinriktade, hektiska liv med långa resor och bara mig själv o maken att ta hänsyn till. Jag blev också förvånad över hur målinriktad jag blev efter att det visade sig att vi inte blev gravida sådär bums, hur VIKTIGT det blev och hur jag, som oftast ser mig själv som en förnuftig person, plötsligt blev storkonsument av ÄL-test och släpade med mig maken till utredning på IVF... Lite som du säger, är man kvinna SKA man kunna bli gravid (eller...??)
Nu är vi ju gravida och nu är det upp till bevis, kännner fortfarande emellanåt "herregud, vad har vi gett oss in på"? Samtidigt som jag såklart är jätteglad.
I egenskap av hundmänniska blir jag ibland lite fnissig över att det debatteras friskt kring hur mkt man bör tänka sig för innan man skaffar hund, att man har tid, ork, pengar, engagemang, etc etc, samt dessutom brukar man ju bli utsatt för korsförhör av uppfödaren för att bevisa sin duglighet. Men när det gäller barn verkar det inte vara lika viktigt :)
Tack fina du för dina ord! Du ska veta att det känns skönt att läsa saker som man känner sig så träffad av, att man inte är ensam om att gå med alla tankar. På något sätt så blir det så tydligt för en, när man läser det någon annan satt ord på.
Man brottas med sig själv när man ska försöka att formulera sig till andra, som frågar hur man tänker. Jag är van att prata om hur jag tänker och känner, men nu, nu är det bara kaos, eftersom jag inte VET hur jag tänker... Men mitt i allt kaos så blir det lite klarare när du och flera med dig härinne hjälper mig att reda ut min oreda.
Tack alla för stöttning, du/ni är fantastiska