Vi över 30 som längtar efter första barnet

Tack för svar. Det är verkligen inte lätt, det här med äggdonation. Å ena sidan tänker jag som du Anwen och å andra sidan som du Kattflickan. Det som känns viktigare än gener för mig, är att få bära och att få föda ett barn. Så mycket annat känns inte så intressant. Samtidigt slås jag av tanken att jag kanske inte kommer känna så om vi nu löper linan ut och man skulle bli gravid, då kanske andra tankar sätter in... Jag har också genetiska sjukdomar i min familj, som kan vara bra att "bli av med", då det är stor risk att barnet skulle födas sjuk. Adoption är för mig och min man helt otänkbart. Det känns för mig jättekonstigt att bara tänka tanken på att helt plötsligt ha fått ett barn, som inte har någon koppling alls till mig eller min man. Då känns det mer naturligt för mig att tänka mig fosterbarn, då man kör med öppna kort, du är inte vårt genetiska barn. Men drar jag det en vända till så har jag en styvnar som ÄR min pappa, i hjärtat, så då spricker hela grejen med att inte förstå adoption. Ja, hjälp, ni ser hur det snurrar i skallen. Vill som sagt bära och föda ett barn. Men är det värt det till varje pris? Jag vet inte. Tänker jag för mycket? Troligtvis.

Anwen - vad jobbigt att du mår så dåligt. Hoppas att det snart ger med sig. Bara för att man väntat länge på att bli gravid så betyder det ju inte att det är en dans på rosor, så tillåt dig att tycka att det är piss. Ang att berätta för barnet så anser jag att man måste göra det med både adoption och donation. Tror dock inte att det behöver bli en stor grej av det om man gör det från tidigt stadie och på ett naturligt sätt. Det är ju heller inget man behöver prata om konstant. Sånt pratar man också mycket om med kuratorn och det finns bra barnböcker kring båda delar. Den biten känner jag inte så stor oro inför, utan mest för hur man själv kommer känna. Det är ju en sak att innan fundera och spekulera och så blir det kanske något helt annat. Det gör mig rädd. För blir man gravid så är man ju det och kan inte ta tillbaka det... Och känner man sig inte själv bekväm i sitt beslut och hur man hanterar det så blir det ju inte bra för barnet...

Tror jag har missat att säga grattis, så, GRATTIS!!!

Tack snälla du. Jag väntar nu på att få en kontakt med ett par som gjort ÄD, så att man kan få ställa lite frågor till några som har varit och är i exakt samma sits som oss. Kontakten förmedlas av vår kurator, väldigt bra.

Igår hade jag en rejäl svacka och var jätteledsen över hela vår situation, den känns så sjuk på något sätt... Min kloka mamma bollade tankar med mig och lyckades faktiskt att vända mina nattsvarta tankar till något bra. När hon och jag pratat så lyfte jag allt med min man och vi fick ett jättebra samtal, med många tårar förvisso, men det kändes skönt.

Jag har tidigare i livet varit med om att människor som stått mig mycket nära har dött. Det här vi går igenom tar fram lite liknande känslor tycker jag. Skillnaden är att när någon dör blir man ledsen bearbetar och går på något sätt vidare, men man bär med sig den som inte längre finns inom sig. Nu ska jag sörja något jag kanske aldrig kan få och det innebär också att jag inte vet när jag ska kunna gå vidare för jag får aldrig ett avslut. Kanske låter flummigt, men sorgen och det där onda i hjärtat, känslan av hjälplöshet och maktlöshet, den gnager därinne och jag vet inte hur jag ska få bort den...

Idag är en bättre dag och det går upp och ner. Men, det gör ändå väldigt ont i själen...

Värst vad det är stiltje härinne då!!!

Anwen - Hur mår du?

Alla ni andra hur mår ni?

Ha en skön helg!

Usch vad jobbigt och tråkigt att du ska må så dåligt när du äntligen är gravid Finns det ingenting som hjälper? Huskursgrejer eller liknande, eller är det ett konstant illamående? Jag hoppas verkligen att det snart ger med sig. Men skönt ändå att graviditeten går bra
Vad härligt att hon växer och mår bra och vad härligt med inplanerade resor Skönt att höra att det flyter på bra nu, med tanke på allt ni gått igenom.Ja, visst är det konstigt att kroppen inte funkar när man behöver det som mest! Förstår din frustration. Du har mina tummar för att spolningen ska kunna genomföras! Lycka till!

EGO: Jaaa, hur går det för oss? Inte alls. Lever i en gråzon, där man väntar på något fast ändå inte. Dalarna är djupare än vad topparna är höga. Det mesta känns värdelöst och jag går upp på morgonen, går till jobbet, gör det jag ska, lever och ler, utåt sett. Men vet inte vad som är meningen med mitt liv, alls. Hjärnan jobbar febrilt på att komma på vad jag ska göra med mitt liv, mer än det jag redan gör. Vad gör man när man har allt, fast inte kan få det man vill ha? Vill man ha det man vill ha, bara för att man inte kan få det? Är det viktigt bara för att det är utom min kontroll? Existensiell kris? Jepp.

Tack snälla för fina ord. Ja, det är ju omvänt ibland, men alla problem man har är ju stora problem, när man själv är mitt i dem. Försök att bara vara i den värld där du vill vara just nu, så tror jag garanterat att du en dag kommer på vad du vill komplettera den med
Tack snälla. Ja, man gör ju det på något konstigt sätt, tar sig igenom. Jag har haft en kontakt, men känner just nu inte att jag kommer någonstans där just nu. Det jag har i skallen blir liksom inte mindre eller klarare, även fast jag pratar om det. Prövar för tillfället strategin att bara låta allt vara en stund och att tiden ska ge mig svar och klarhet i all förvirring. Ibland känner jag att allt pratande bara spinner igång mer och jobbigare tankar och jag känner mig istället mer förvirrad och frustrerad. Men, det är väl olika faser...Jodå, det hjälper! Jättegulligt av dig! Kram
 Tack!Tack. Ja, det är så jag gör. Gör allt som jag vill och kan. Lever lyxliv, rent materiellt och bokar resor på löpande band. Men, det känns ju bara bra för stunden. Ibland korta stunder och ibland långa stunder. Kollar nu runt på möjligheten att kunna åka iväg och plugga utomlands, jag och mannen. Allt möjligt konstigt tar man sig till...

Ja, jag har läst lite om det, men är det lagligt i Sverige? Ja, det är ju så läkarna resonerar. jag har blivit gravid och kan alltså bli det. Och rent krasst så är det inget "fel". Spermier finns, men få. Jag har ÄL och har gott om ägg, fullt frisk osv osv. Men, den lilla detaljen att det ska ta sig vill sig inte...

För alla med obalans i hormoner, eller som vill bli gravida och inte lyckas, kolla in www.hormoni.se

Polarlantis - Ja, det är verkligen en djungel... Tack, vad snällt, men jag känner mig tyvärr som allt annat än stark... Vad skönt att du vet vad du ska göra! Låter som en bra plan tycker jag. Jezzi - Jag kommer också ihåg dig. Vad tråkigt att det inte gått vägen. Förstår dig verkligen... Tyvärr, ska jag väl säga. Man önskar ju verkligen att inget sånt hör skulle drabba någon, att man skulle slippa förstå hur det känns. Önskar er så mycket lycka till!!! EGO - instämmer med Jezzi, det går upp och ner. Mest ner för min del faktiskt... Tycker att det mesta är värdelöst och jag hittar liksom ingen mening med någonting... Korta korta stunder känns livet bra, men de försvinner snabbt. Vet inte vad jag ska ta mig till och står inte ut med mig själv. Känner mig patetisk och bitter och har blivit en sån som jag föraktar. Tycker inte om den här sidan av mig själv och vet att det inte är sunt, men kommer liksom inte ur det. Orkar inte ta kontakt med en kurator, för vet inte hur det ska hjälpa. Orkar inte prata om det ens, inte med nån, känns som om prat bara förvärrar just nu, blir bara arg av att prata. Vill bara må bra igen, med eller utan barn, bryr mig inte om vilket, vill bara bli mig själv igen. Saknar mig...

Polarlantis - Tack. Ja, det är ju så jag känner, att jag måste hitta något, något att göra, som hjälper mig att ta mig framåt. Jag gör och testar rätt mycket, träning, har börjat måla, städa, baka läsa, hålla mig sysselsatt med andra ord. Men periodvis finns ingen ork eller lust alls, till något, jag är bara handlingsförlamad och sitter bara och stirrar. Jag är en väldigt aktiv människa, normalt, och har ofta många järn i elden. Men vill inte någonting längre. Känner ingen lust eller ork till något. Sånt som jag normalt älskar, tycker jag nu är okej, men inte kul. Känner mig likgiltig och mest deprimerad. Vill inte gå upp på morgnarna och är konstant trätt. Jag är skittråkig helt enkelt och VET INTE hur jag ska ta mig ur det. Medicinering är inget för mig, jag vill vara klar i knoppen och måste ju därför bara fejsa allt det här, hur jobbigt det än är... Jag känner att mitt hopp just nu är att tiden läker alla sår. Tiden måste få gå, tror jag. Men just nu tycker jag att den går långsamt. Pratar mycket med min man om detta och han stöttar, men jag tycker synd om honom, då jag inte är jag längre. Usch, ja, livet blir inte alltid som man tänkt sig. Nu ska jag försöka att ta mig samman och göra något av en ledig solig dag. Kram!!!