Vi över 30 som längtar efter första barnet
Jojjo77 skrev 2013-03-10 18:29:52 följande:
Tack för svar. Det är verkligen inte lätt, det här med äggdonation. Å ena sidan tänker jag som du Anwen och å andra sidan som du Kattflickan. Det som känns viktigare än gener för mig, är att få bära och att få föda ett barn. Så mycket annat känns inte så intressant. Samtidigt slås jag av tanken att jag kanske inte kommer känna så om vi nu löper linan ut och man skulle bli gravid, då kanske andra tankar sätter in... Jag har också genetiska sjukdomar i min familj, som kan vara bra att "bli av med", då det är stor risk att barnet skulle födas sjuk. Adoption är för mig och min man helt otänkbart. Det känns för mig jättekonstigt att bara tänka tanken på att helt plötsligt ha fått ett barn, som inte har någon koppling alls till mig eller min man. Då känns det mer naturligt för mig att tänka mig fosterbarn, då man kör med öppna kort, du är inte vårt genetiska barn. Men drar jag det en vända till så har jag en styvnar som ÄR min pappa, i hjärtat, så då spricker hela grejen med att inte förstå adoption. Ja, hjälp, ni ser hur det snurrar i skallen. Vill som sagt bära och föda ett barn. Men är det värt det till varje pris? Jag vet inte. Tänker jag för mycket? Troligtvis.Jag tänker som du vad gäller adoption, men vet inte själv hur jag skulle ställa mig till ÄD. Känner några som fått ÄD och som är nöjda med det. Det är klart att det väcker frågor, men deras barnlängtan var större och de valde det spåret. Håller tummarna för dig och hoppas att du blir klokare och vet hur ni ska gå vidare. Du tänker INTE för mycket (förstår att det är jobbigt att gå runt och tänka på det, så klart...). Pepp!