Förlossningskomplikationer, missade bebisens första tid

Jag födde min son med KS för ca 2.5 vecka sedan, jag har en sjukdom som har gjort att sista delen av graviditeten blev tuff med massa smärtor så det beslutades att göra en igångsättning men när det närmade sig så ändrades det till KS. Vi hade 1 veckas förberedelse men allt kändes så jättebra. 

Själva snittet gick kanon, han kom ut fort och gallskrek direkt. Tiden efter var jag dålig men kämpade, jag hade massa ont men man trodde det var normalt även om jag fick stora mängder morfin för att fixa dagarna. Dag 4 tjatade jag mig till att få komma hem, jag hade ont men klarade mig på piller och fixade toabesök och ta mig i och ur sängen själv. Det var på fredagen, väl hemma så kom jag inte ner i soffan utan satt på en köksstol i vardagsrummet, på lördagen blev jag sämre hade ont men vi trodde det var normalt eftersom jag rörde mig mer hemma och höll lite i bebisen.

På söndagen var det ännu värre och magen var helt blå, som ett enda stort blåmärke och jag grät när jag rörde mig, sov sittandes i soffan. Då fick jag feber också så jag åkte in till BB igen där det konstaterades att jag hade en blödning i magen, läkaren försökte tappa med nål men det gick inte alls. Så en ny operation bokades in dagen efter på måndagen 1 vecka efter KS.

Men allt skulle gå så bra, man skulle bara skära upp lite och tappa ur blodet, snabbt och lätt och jag skulle få komma hem samma dag. Vi åkte dit alla 3 på morgonen och fick vänta länge. Kl 18 på kvällen så blev det min tur, man satte ryggbedövning igen eftersom det funkade bra vid snittet. Men någon blödning hittades inte, läkarna grävde och grävde och tillslut så stod jag inte ut, gjorde så ont så man sövde ner mig. 

Istället för en 1 timmes lätt operation blev det 4 timmar svår och komplicerad där kirurgjouren kallades in och det tydligen var väldigt allvarligt ett tag. JAg vaknade upp på IVA några timmar senare, fick epidural insatt med en pump som pumpade in medicin hela tiden, mådde rätt ok ändå. 

Dagen efter på tisdagen så trappade man ner medicinen och jag fick extrema smärtor, låg och skrek i 1 timmes tid medans hur många läkare som hellst sprang fram och tillbaka. Narkos kallades in och IVA-personal för att sätta nål på mig och ta blodprover men det var mycket svårt. Tillslut så fick de sätta infart i foten på mig. 

Efter 1 timmes gallskrikande av smärta så fick jag smärtlindring och blev flyttad till förlossningen istället där man kopplade upp en massa kablar och kallade in en extra bm för att ha koll bara på mig. 

Sen låg jag i sängen i 3 dagar tror jag det blev, kom ingenstans och hade väldigt ont så jag fick både epidural och morfin, åt inte alls utan fick dropp. Hade dränage i magen också så det var slangar och sånt överallt. 

Svärmor ryckte in och tog bebis, personalen på BB har också tagit hand om honom för att avlasta min sambo. Min mor kom upp på onsdagnatten, hon bor 35mil från oss men åkte upp för att ta hand om våran bebis. Jag kunde inte ens hålla i honom för det gjorde så ont, har legat i sängen och sett hur alla andra matat honom, bytt på honom och gosat. Han har varit hos mig en stund varje dag så jag har fått se honom men det är inte förrens i förrgår som jag faktiskt orkat hålla i honom och mata mm. 2 veckor sen förlossningen. 

Känns så fruktansvärt att ha missat hans första 2 veckor, idag badade jag honom för första gången, vet inte om någon badad honom innan. Var så mycket som jag planerade innan förlossningen att vi skulle göra, mysa hela familjen i en vecka innan sambon skulle jobba igen, gå på promenader, första badet osv. Allt sånt har alla andra gjort med honom. 

Jag tror inte han far illa utan det är mer jag som känner stor sorg över att ha gått miste om den första tiden och fått lära känna honom. Igår försökte jag natta honom i 2 timmar men lyckades inte sen när jag gav upp så fick sambon honom att sova på 10minuter för han visste hur han ska göra. Jag har noll koll på vem bebis är. 

Är det fler som upplevt liknande saker eller bara vill kommentera, jag ska få hjälp att bearbeta detta och även stöd i föräldrarollen för att se så anknytningen inte blir problem för oss så det är skönt men nu när jag mår bättre fysiskt så börjar skallen hinna ikapp och jag inser hur otroligt sjuk jag var och fortfarande är och att inget blev som jag tänkt mig.