Änka- Saknar närhet

Jag förlorade min man i cancer för 8 månader sen. Vi kämpade i två år men cancern besegrade oss. En tragedi, en fruktansvärd förlust. Jag är nu ensam med två små barn.

Det här kanske kan få folk att reagera men jag skriver ändå, i hopp om att någon förstår mig.

Min kropp skriker efter närhet, omfamning och beröring.

I nästan 8 år hade jag det, jag hade allt det fysiska och det känslomässiga. Nu är det borta och det är som kroppen inte förstår att min man inte finns längre. Den vill ha närhet och beröring. Kan känna mig smått desperat i längtan efter det. Jag kan känna mig kär i personer som ser bra ut och jag tänker genast på sex och beröring.

I samma sekund tänker jag på min man, att jag faktiskt misst honom. Men det är som kroppen och tankarna är i obalans. För även om jag tänker på min man så kan jag tex inte sluta tänka på den snygga killen i affären och om att få bli omfamnad av honom.

Det här tär på mig, jag saknar min man nåt så otroligt och det i sin tur gör att jag saknar värmen, närheten och bekräftelsen från en annan man. Jag vet ju att det inte är min man som kommer ge mig det jag vill ha och därför är det lätt att "ersätta" honom med någon i tex affären,

Jag vet att det här låter helt sjukt säkert men det är så här det är. Jag vill bara ha någon som bryr sig om mig och som jag tycker om, någon som kan sitta bredvid mig i soffan och ge mig trygghet.

Finns det någon mer som kan känna igen sig?