Väntan för och efter MKP/FVP - kom in här!
Lakrits skrev 2013-09-16 21:06:47 följande:
Ni som gjort fvp, fick ni själva välja vilken analys ni ville göra? Dvs den lilla eller den stora.
Inlägg från: Sinni
|
-
Vi fick inte heller välja om det skulle vara den långa eller korta. Jag tror att de bara gör den långa om det finns anledning till det. Om man tex har en genetisk sjukdom på någon annan kromosom, eller om man har tidigare barn med andra kromosomfel än 13,18 och 21. Men jag ska inte svära på att det är så =). Jag bara tror det. Men vi fick som sagt den korta analysen båda gångerna. Kön får man dock reda på här om man vill. (skåne)
-
Nä, tänk inte på det värsta. Det ger dig bara mera oro under väntetiden =). Om jag inte minns fel hade du ändå rätt hyfsade siffror på kuben? Vad var det: 1:200-någonting? Tänk på alla de friska barn i de siffrorna, inte på den enda sjuka. Jag tror det kommer att gå jättebra för dig.WhifeM skrev 2013-09-18 06:56:37 följande:Usch tjejer, jag är så sjukt rädd för detdära samtalet m resultatet från fvp. Har inte kunnat sova inatt :( Ni som fått svar, hur tacklar ni tiden mellan fvp och besked. Ena stunden känner jag en stark känsla av att allt är ok men NEJ jag måste tänka det värsta annars bryter jag ihop när samtalet kommer och jag får dåliga nyheter...
Men jag förstår dina tankar och din oro. Det är ju givetvis bra att ha tänkt tanken "vad gör vi om allt går åt helvete". Men när den tanken är slutförd - lägg den på hyllan då. Försök göra roliga saker som distraherar tankarna. Och tänk att det tar nog en vecka innan svaret kommer.
Du, som jag, gjorde provet en tisdag i lund. Jag fick svar med brev på måndagen. Håller tummarna för att väntan går så fort den kan och att du får svar så fort det bara går =). -
De är så bra i Lund =). När jag skulle göra mkp så fick de problem med att läkaren blev sjukskriven. Men då var det en annan läkare som var snäll och kom in på sin semester för att utföra provtagningen. Så tacksam man är för att de kan lösa det och göra undantag när det behövs!WhifeM skrev 2013-09-18 10:06:46 följande:
Tack alla!
Jag gjorde mitt i måndags. De gjorde ett undantag för mig och tog provet en måndag fast de normalt inte utför fvp och mkp på måndagar. Varför vet jag inte. Läkaren sa att hon definitivt skulle ringa mig oavsett resultat och hon tippa på fredag. Vi åker nämligen på semester nästa tisdag och är borta en vecka. Jävligt dålig tajming men resan har varit bokad sedan i våras.
Phuuuu, jo mitt reslutat från kub var 1:224, då chansen att knodden mår bra är stor, men ajajaj risken finns ju trots allt.
Jag jobbar fortfarande, hade inte stått ut med att vara hemma. Så detta är en bra knep och sen när jag kommer hem har jag 3 ungar och 1 make att sysselsätta mig med
Men nätterna är ju så jäkla jobbiga. Kan nästan inte sova alls. Vaknar att jag drömt och fortsätter sen tänka...
Skönt att du vet det - att de ringer oavsett. Så var det för mig också vid fvp, att läkaren var väldigt tydlig med det "Jag ringer oavsett provsvar". Det hjälpte lite på den där känslan av att bli rädd bara man hör telefonsignalen... När vi gjorde mkp så fick vi dock svar via brev, men det var som sagt också semestertider.
Ja, 224 är ju ändå bra. Då är det 223 friska barn =) Du har säkert en av dem i din mage. Och det låter som en bra ide att jobba, det distraherar alltid tankarna lite. 3 barn hjälper ju också till =). Jobbigt att du inte kan sova dock. Hoppas det lättar så att inte hela veckan blir sömnlös.
Jag håller tummarna för att du får ett bra provsvar innan helgen! Så kan ni åka iväg på er semester med ro inombords =). Kram -
Skönt att få besked i allafall om vad det var för fel. Det är nog som det var för mig - ren otur och därmed inga ökade risker för att det skulle bli fel nästa gång. Vi fick göra ett blodprov som kollade våra kromosomer, om det var något fel på dem som orsakade T21 på barnet. Det var det inte, vi är "normala" =) båda två.minolia skrev 2013-09-18 17:58:35 följande:Var på återbesök hos läkaren idag och fick besked om att det var trisomi 18 som barnet hade. Känns ändå skönt att få ett svar. Sen tar det nog ett tag innan kroppen är igång igen. Jag har väldigt långa menscykler dessutom som gör att det inte är alldeles lätt att bli gravid. Vi fick dock inga restriktioner om att vänta med att försöka igen utan det funkar så snart jag slutat blöda. Och vi har bestämt att försöka snart igen, det känns som det bästa sättet att bearbeta detta på är att bli gravid igen. Det är bara att hoppas att det går bra nästa gång.
Hoppas din kropp återhämtar sig snabbt och att ni blir gravida fort igen *håller tummarna* -
Skruttibangbang79: Jag håller med WhifeM - du trampar inte någon på några tår =). Du är orolig, det är inget fel i det. Min första tanke var - hoppa över den där jäkla kub-testen och gör fvp direkt för att få klara besked. Men nu förstår jag att du har ökad missfallsrisk vid fvp, så då är ju inte det något bra råd.... Du HAR bra siffror på din kub, ingen tvekan om det. Men det hjälper ju inte om man ändå är orolig. Och hur bra siffror man än får så finns risken där lik förbannad. Jag är inte heller någon anhängare av kub-test efter min resa måste jag säga. Men det du KAN göra är att prata med din barnmorska. Förklara all din oro och be dem om ett sk riktat ultraljud. Då letar man specifikt efter markörer på barnet som skulle kunna indikera kromosomfel. Det kanske kan lugna dig? Jag har inte gjort det själv, eftersom jag gjort mkp - men jag har läst om andra som har gjort det. Så ja - gör det - prata med din barnmorska och stå på dig lite. Det borde inte vara några problem att få hjälp med det. Kanske en runda till kuratorn också? Kuratorn är jättebra på oro - iallafall min =). Jag hoppas du får en lugn och bra graviditet som slutar med en frisk mamma och ett friskt barn! =)
-
whifeM: Det kan inte vara så lång tid kvar innan läkaren ringer. Håll ut =). Du blir inte galen, möjligtvis lite småknäpp men det är man ju ändå som gravid..... Det får man vara =). Bara håll ut. Har du inget bra trösteknep - typ lyxfika på favoritcafeét, eller den där boken som man kan försvinna in i. Tja, nåt som kan skingra tankarna. Hoppas det går fort till hon ringer *hållertummarna*
-
Har man drabbats av nojjan, så har man. Men man kan göra något åt den. Faktiskt så måste man göra något åt den för att stå ut helt enkelt. En kurator kan vara en jättehjälp faktiskt. Och även om din man inte förstår din nojja, så kanske hans positiva inställning kan smitta av sig på dig lite med tiden =).skruttibangbang79 skrev 2013-09-19 13:03:26 följande:Sinni: Ja, jag pratade faktiskt redan för ett par veckor sen när jag träffade min läkare på spec i lund om min oro redan före KUB just för den "falska tryggheten" det egentligen är och hur svårt jag hade att hantera det förra gången (trots väldigt fina siffror då). Han är lite av den där typen "vi har senaste två åren haft två 1:2 där det varit friska barn" och "de flesta barn är alldeles normala oavsett vad KUB säger". Och så brassklappen :"även om ditt barn har DS kommer du lära dig älska det ändå". Jo, men det är ju liksom inget av det som lugnar...och visst, det vet jag ju att det inte kan göra. Ngnstans hade det varit lättare att ta till sig om sonen också haft "halvdana" siffror för då kanske jag liksom kunnat tänka att "jag nog är en sån som får vissa hormonhalter" etc som styr oavsett graviditet och barn liksom. Och sjvklart googlar jag som en tok på hur nackspalterna "skall" variera över tiden. Jag är bara i v 11+3 och då "borde" nackspalten tydligen ligga nära 1 mm och jag hade 1,7 så det känns som om båda blodprover och nackspalt var rätt kassa liksom. Sonen hade 2,2 fyra dagar senare så där borde ju blodproverna varit fantastiska som hjälpte siffrorna. Så med andra ord har jag haft bra blodprover tidigare och nu så gör min kropp fel...eller barnet... Så tänker min lilla sjuka hjärna nu ;))
Jag vet, jag sa förra gången att nästa gång blir det FVP direkt för jag klarar inte ovetskapen. Men så uppdagades trombocytdysfunktionsgrejen och då tänkte jag att nej, jag får väl gå via KUB (fick en halv utskällning av BM när jag tog upp min oro vid inskrivningen...jag hade ett halvår fel från att erbjudas FVP och borde inte ha rätt att bli gravid om jag inte var beredd att få kromosomskadat barn sa hon..) Så då tänkte jag att ja, antingen får jag så dåliga värden att jag måste, eller så kanske jag har tur igen att det blir bra och då får jag väl helt enkelt ha is i magen och hoppas på de tbästa. Som sagt...mina svar hamnade precis där jag känner störst oro. Dumt jag vet, för det säger egentligen ingenting..det är bara en bedömning. Men fasiken hade jag hellre velat ha en siffra till där efter summan ;)
BM som gjorde KUB tog dock min oro på allvar och bad mig diskutera hur jag kände med min läkare. Och hon skrev remiss om att jag skulle få RUL i tidigaste tiden (v17, då jag var så smal att det skulle funka fint) då hon tyckte att det kanske kunde underlätta min oro att leta efter ev markörer lite tidigare. Och hon sa ju inte strikt nej till att om jag verkligen stod på mig om FVP, men hon ville absolut inte att jag skulle det. Och jag...jag är bara tom =(
Som sagt, jag är jättejättetacksam över att få ventilera lite här och blir alldeles rörd över ert engagemang. Jag kommer inte få ngn stöttning av familj ens om barnet är friskt och hur det skulle bli annars vill jag inte ens tänka. Min man är en obotlig optimist dock och är övetygad om att allt är bra...då är det inte lätt att få noja inför honom också. Jag har gått igenom galet mkt med min sjukdom och haft dödsdomar och opererats i mängder och fått kämpa en hel del. Han menar att mer saker kan inte hända oss, medan jag istället tänker att jag är ju den som alltid drabbas så varför inte nu? ...iaf...tack till er!
Det är ju bra att du har RUL tidigare. Då får du möjlighet för att få det lite mera undersökt.
Fel nr 1 i alla oroliga lägen: Googla aldrig! =) Lätt va? Allvarligt - det skrivs så många felaktigheter och konstigheter så hälften kunde vara nog. Så det där med nackspalten.... stryk oron för det. Ditt barn har en helt normal nackspalt. Jag minns inte var gränserna gick, men över det i allafall. Dessutom är det ju flera som haft "för hög" nackspalt utan att det varit fel på barnet.
Din bm låter lite.... kanske du ska byta? Fast de har ändå en poäng, de där sjukhusfolken. Man vet aldrig vad man får när man skaffar barn. Man kan få ett friskt barn, som de flesta. Eller det kan komma med vissa utmaningar, antingen vid födsel eller senare i livet. Några garantier finns inte i livet någonstans. Så en liten poäng har de. Det är därför man bör se till vad det största problemet är, vad som är mest jobbigt - och just nu, för dig, är det din nojja. Då är det den du ska fokusera på att få ner på en "behaglig/acceptabel" nivå =).
Det är inte helt lätt. Jag är också en sån som drabbas av nojja. Men för min del har jag två sidor inom mig. En som är cool o lugn (mitt normala "jag") och en som är nojjig som fan över allting (mitt gravida "jag"). Jag har många diskussioner med mig själv kan jag säga.... Jag har pratat med barnmorskan om det och hon säger: "kom hit när du är orolig, så kollar vi" - öppen dörr alltså. Underbart. Men jag försöker hantera det själv och det går faktiskt ganska bra. Ibland funkar det att säga till sig själv att skärpa sig lite =). Men OM det blir för jobbigt för mig, då finns både min barnmorska och en kurator där som jag kan gå till. Det känns bra.
Så jag tror du ska ta hand om dig och försöka få nojjan att stillna lite. Jag tror också att ditt rul kan hjälpa dig med mera lugn. Jag hade nog också, i ditt läge, ändå bett en gång till om ett riktat ultraljud. Bara för att få lite lugn. Men jag håller med din man, det kommer att gå jättebra =). Kram på dig. -
Jag tänkte precis samma tanke =).Kattflickan skrev 2013-09-19 17:20:34 följande:Skruttibangbang: Om du fick reda på av en läkare att risken att du skulle dö i en sjukdom var 1:700 då skulle du känna dig lättad med så goda odds. Känn dig lättad nu med. 1: 700 är bra siffror! Rada upp 700 bebisar framför dig, då är en av dem sjuk!
Jag har för mig att när risken är lägre än ca 1:400 så kan de inte längre se något samband mellan kub resultatet och om barnet är sjukt, dvs 1:700 och 1:20 000 är i princip lika " bra" men jag minns inte var jag läst detta.
Om du tänker att du har en låda med 699 vinstlotter och 1 nitlott. Skulle du då inte känna dig ganska trygg med att ta en lott?
Och precis - den med överlevnad i sjukdom har jag också tänkt. Om en läkare sa till mig: det är 1:700 som dör av den här operationen - vill du ha den ändå? O yes, jag hade tagit den utan att blinka =)
Ibland är det bra att tänka i andra teman liksom. -
Alltså, jag citerade kattflickan för jag fick samma tanke, men skrev till skruttibangbang79 - om det nu såg förvirrande ut....... =)
-
Haha, kom du bara med alla svarta tankar du villskruttibangbang79 skrev 2013-09-19 18:57:14 följande:Ja jo jag vet...=) Men samtidigt har jag en sjukdom som är så ovanlig att det är många ggr svårare att få den än mitt 1:700-värde. Men ja, det känns ju inte helt fel att "rada upp 700 friska barn för mitt inre" iofs =) Jag fick svar av min läkare nu som tyckte att vi skulle "snacka lite" med UL-killarna nästa vecka. Vet faktiskt inte alls vad det innebär men det gjorde det hela lite lättare. För någonstans är det ju så at man vill bli tagen på allvar med sin noja, oavsett om den anses "korrekt" ur ett statistiskt perspektiv..
Jag känner igen mig i det där coola jaget och det nojjiga. Jag är nog med så. Jag är grym på att behålla fokus och "välja" rätt tankar i nästan alla fall, men vissa saker (och skulle kunna säga att graviditeter är ju en sån...man blir på allvar lite knäpp av att vara gravid ;)) tar hårt på mig. Jag har präglats en del av att ha hamnat på fel sida om statistiken många ggr, sjukvårdsmässigt, att jag har svårare att tänka "det händer inte mig" just i de fall.
Jag har ett inbokat KUB sedan tidigare till nästa vecka (privat) som jag hade tänkt boka av, men jag tror jag behåller det. Om inte annat så för att se om blodproverna faktiskt diffar (som ju många säger att de är, lite som ett lotteri) och se om det ger en bättre magkänsla. Sen kanske min läkare stillar oron (liiiiite) med att kunna erbjuda ngt extra ul. Jag försöker att tänka positivt, men jag gissar på att jag kommer ramla ner i det där svarta hålet många ggr till...så jag varnar redan nu om att jag kanske kommer med mina svarta tankar igen ;))
Blir så galet rörd av er som tar er tid att peppa...*tårarna har ingen hejd idag...är de inte av dålig anledning så är de av denna, en bra* =)
. Det är ju bland annat därför det finns såna här trådar. För att även de nojjiga tankarna ska få plats någonstans =). Så du är så välkommen!
Det låter ju bra att de vill kolla lite mera med ultraljud! Toppen. Det kan säkert hjälpa dig. Och en andra kub, det hjälper förhoppningsvis också. Jag hoppas bara det inte förvirrar dig mera. Men jag är som sagt skeptisk numera till kub... Men alltid bra med en andra bedömning i alla lägen!
Jag förstår din tanke o känsla att det inte funkar på dig med argumentet "det händer aldrig mig". Jag känner igen den hos mig själv. Eftersom vi en gång har haft ett barn med kromosomfel - det som jag trodde "det händer inte mig", så är det som att öppna ett par dammluckor till en annan tanke som säger "nu kan vad som helst hända, när som helst" - och nojjan blir värre. För har man bevisligen haft otur en gång, då kan man ha det igen. Så jag har haft extra många nojjor i min nuvarande graviditet. Tankar som: "förra gången var det trisomi 21, undra vilken trisomi det blir denna gången" Eller oro för att de ska hitta fel på rul osv. Men jag har också försökt att hålla fast i en annan tanke som säger "Man kan inte ha sån otur mera än en gång" och att "nu är det min tur att det blir bra, det KAN inte gå fel". Så som sagt - man diskutterar med sig själv och känner sig lite småknäpp emellanåt.... Helt normalt.... =) Men jag måste också säga att med tiden så har mina nojjor blivit mindre. Nu är de inte så farligt jobbiga längre. Vilket är sköööönt =)