Att vara en mamma men ändå inte

Du får en jätte stor kram från mig....
Min bror och hans tjej förlorade sitt barn som dött i magen i vecka 37 och det är hemskt och gå igenom det, sorgen och vi ska inte prata om tomheten man känner.
Men ts du måste våga man måste göra det, ta stöd av folk som du har nära och kämpa för till slut är det din tur.

Tusen miljoner styrke kramar till dig Ts

Och glöm nu inte att kämpa för det du vill

En massa styrkekramar från mig...
Vi förlorade våran efter lämgtade Oliver i vecka 38. Dett var för 1år och 4månader sedan.. Varje dag kämpar jag emot sorgen och även utanförskap, alla andra mammor som fick sina levande barn...mitt barn skulle vara äldst av alla mina vänners små barn.. Jsg och min son skulle också vara med på lekplatsen men så blev det inte!!

Men en sak får du ALDRIG glömma, Du ÄR Mamma även om ditt barn inte lever....

Nu är jag gravid igen, det tog över ett år innan jag vågade och kände mig redo så nu är längtan enorm men det finns en stor oro också...och jag vet att precis som jag kommer du få ett levande barn i din famn

Önskar er all lycka// Kram

Skickar massa styrkekramar! Har precis gått igenom samma sak som dig, avbröt graviditeten pga missbildning på barnet
Mamma är vi alltid även om vi inte har vårat barn hos oss...

Själv känner jag just nu att jag vill bli gravid så fort som det bara går igen...fast jag kommer givetvis va mycket orolig. Vet inte hur det är för dig men själv har jag blivit lovad att få gå på specmvc och även ett tidigt ultraljud. Fast kan tänka mig att man kommer vara orolig hela graviditeten...speciellt vid den tiden som man fick det hemska beskedet, men tror man måste våga testa igen, fast givetvis när man känner sig redo.

Kram

Hej ts vill ge dej dom varmaste, starkaste kramar man kan ge, beklagar så din stora sorg, finner inga ord.

Själv blev jag oxå för drygt 2 veckor sen änglamamma, till två så vackra bebisar. Jag skulle få tvillingar efter år av kämpande och vår andra ivf sattes två ägg tillbaka, hade jag insett HUR stor risken var med det hade jag inte gjort de. Men vi var såå glada ju.

Altt gick som på räls fram till vecka 20, mådde så bra. Plöttsligt gick vattnet hos lilla Johannes, vi blev så rädda, men av nån orsak stannade allt av och graviditeten forsatte, men vid en koll 2 veckor senare för att se om vattnet återbildats som det skulle, fick vi beskedet att Gabriellas  lilla hjärta nyligen slutat slå, så svårt att förstå då vi trodde att det var pojken som var mest illa ute. Läkare förstod ingenting.

Vi tog beslutet att avvakta för att se om lillkillen ändå skulle klara några veckor till, tyvärr fylldes vattnet på dåligt och han hade alldeles för lite. En vecka senare ville min kropp inte ha kvar Gabriella och förlossningen startade, dom ansåg i detta läge att pga att Johannes inte hade nog med vatten skulle han inte klara sej, och jag såg redan på ultraljudet dom gjorde på förlossningen att hans lilla hjärta inte ens orkade med värkarna.

Gjorde så ont att veta att han inte han heller skulle klara sej. Det blev e hemsk förlossning, hade sådan ångest och panik ville ju inte. Han dog på mittbröst direkt då han kom, efter sin syster.

Jag har 2 stora pojkar sen tidigare, min sambo inga egna, men älskar ju mina som sina. Dom är ju stora mina grabbar, min 19åring fick tom en egen liten knodd veckan innan, han är ljuset i mitt mörker den lilla killen, att bli farmor har nog räddat mej lite, mitt barnbarn behöver ju mej. Min yngre kille är 15, och hade oxå längtat så mycke efter dom små, han lider stort av detta han oxå. Men jag är såå glad att jag har mina killar dom ger mej ork att kämpa vidare.

Önskar sååå att det fanns något man kunde göra eller säga för att lindra din eller alla andras sorg, gör mej så ont att vi är så många som måste genomlida detta ofattbara.

Vill ge en värmande kram till er alla

Hej! Jag förstår din smärta, din sorg, din tomhet o känslan av att leva i en gråzon. eller i en bubbla. jag kände o känner fortfarande ibland att jag lever i en värld o de med levande barn som aldrig gått igenom detta lever i en annan värld. därav kallar jag det lite som en bubbla. vet inte om vi är dom som lever i eller om det är "dom".

vår alice är 1 år och 4 månader, hon lever bland molnen tillsammans med sin lille lillebror mio som är 8 månader.

vi önskar att alice hjärtfel hade upptäckts tidigare. två veckor innan hon dog i min mage upptäcktes det. hann ända till v36+.
med mio kom vi bara till v19+. vattnet rann ut pga sprickor i mina hinnor. han skulle antagligen aldrig heller fått ett värdigt liv om vi lyckats ha honom kvar i magen lite till.

våra små syskon delar grav, de delar minneshylla här hemma. men i våra hjärtan har de varsin plats.

Åhhh! Lilla Lime och Teza73, jag beklagar verkligen och sänder tankar och kramar tillbaka.

Jag vet inte vad jag ska säga mer än att jag önskar att sånt här aldrig aldrig händer och att alla graviditeter slutar lyckligt. Men så är det ju inte och på nåt sätt måste man ta små små steg vidare. Just nu är det ett steg fram och två steg tillbaka för mig.

En massa varma kramar och jag håller tummarna för framtida lycka!

Kände ni som jag direkt efter, att ni bara vill bli gravida igen? Direkt! Helst igår. Jag vill ha en ny 20 veckors bebis i mig och fortsätta där jag slutade. 
Nu känns det så långt borta. Nåt som var så nära, har försvunnit. 

Ts precis så kände jag med, eller känner snarare. Jag har jättesvårt att ta in att jag inte är gravid längre, börjar sjunka in så smått men det är såå tomt.

Jag vill oxå bli gravid fort helst igår som du sa, med 23 veckors bebisar i magen, eller som det vore nu faktiskt 26.

Blir ju inte bättre av att jag har såå förbaskat svårt att bli gravid, att veta att jag kanske i värsta fall aldrig kommer dit, det svider så enormt mycke,.önskar dej såå lycka till och att du snart är där igen, inget kan ju ersätta våra små, men en ny lycka kanske kan lindra lite iaf.

Som du skrev, man var så nära målet, äntligen kände jag, efter alla års kämpande skulle det bli vår tur, så här skulle de ju INTE bli, fattar inte.

jag har båda gångerna med velat bli gravid på en gång. men under tider som min kropp återhämtat sig har jag hunnit bli hemskt rädd. sen har längtan tagit över rädslan...

nångång måste det bli vår tur. på nåt sätt. men förstår inte orättvisan att vissa ska kämpa o kämpa o få motgångar som slår så hårt. o andra som kanske inte ens borde ha barn får de på löpande band... grymt!

Många kramar till dig..

11 december 2009 förlorade tvillingflickor i vecka 22 och har sedan dess längtat efter en ny graviditet,att återigen få vara med i den speciella gruppen..
Attt inte vara hon med två barn i himlen utan hon med en bebis i magen..
Men allt har väl sin tid och det kommer väl en dag även för det..

Men kom i håg att vi är mammor,fast vi inte fick behålla våra barn så har vi varit gravid och vi har känt små liv i oss..Våra barn vann våra hjärtat och mammor är vi..bara lite speciella..

Stor kram till dig!

Skriv gärna meddelande till mig om du orkar. Jag har samma historia som du och nästa vecka är det ett år sedan vår Zacharias kom i v 21, pga svåra kromosomfel.

Tiden går men det är svårt och det kan hjälpa att ha någon att tala med. Har ni blivit erbjuden någon från sjukhuset att tala med?`

KRAM

Du är en mamma, din pojkvän är en pappa och en dag kommer lillebror eller lillasyster att finnas hos er!

håller med jotsmamma. det är viktigt att hitta nån att prata med. jag kan inte prata med vem som helst. för jag kan inte känna att alla förstår hur jag menar eller känner eller vad jag går igenom.
men vi har fått kontakt med spädbarnsfonden i vår stad o de har hjälpt mig oerhört mycket. vi har även en tråd här på fl för att kunna prata av oss även mellan träffar.
det kan finnas lite olika föreningar i olika städer.
tyvärr är det inte alltid sjukhusen berättar om detta.

hör gärna av dig om du vill.

kramar

Hmm... jag har nog inte tänkt på att man kan hitta andra i samma situation. Det känns ju så hemligt detta. Något man håller för sig själv och på sin höjd pratar med en kurator om.

Jag är så besviken på mina vänner. Det känns som om alla glömt mig. Ingen ringer och kollar hur jag mår. Ingen vill prata om det som hänt. Alla har gått vidare med sina liv utom jag.

Hur har era vänner reagerat på er förlust? Vilket bemötande får ni tillbaka? 

Jag kan förresten inte helt sluta läsa alla graviditetsbloggar som jag började läsa som gravid. Jag fortsätter och följer dem i deras graviditeter och vet att de är 2 veckor längre eller 3 veckor mindre än vad jag var. Men inte mer. Jag kan bara inte sluta titta på dem. Det handlar inte om att jag letar upp nya bloggar. Jag kan bara inte sluta följa dem som jag började läsa som gravid. Även om jag väldigt gärna skulle vilja. Det smärtar ju ganska mycket att se deras magar växa och följa deras veckor.

Nån som gör/gjorde samma sak? 

känner igen det där om att fortsätta läsa bloggar o så om hur det går för andra. men efter ett tag insåg jag att jag mådde sämre när jag läst än innan. så jag fick tvinga mig att sluta läsa. efter ett tag har man kommit ur det. om man vill komma ur det.

vi har några vänner som ger oss stöd o tröst o några vänner när vi vill tänka på annat. å några vänner som fallit ifrån pga att det inte funnits nån förståelse.

ni kan alltid söka runt här på fl o se om det finns nån änglatråd i er stad eller i närheten. många städer har iaf några som finns här. förutom att ha massa olika i att prata med så kan det vara skönt att ha folk i närheten som man kan vända sig till. lite för att våga komma hemifårn en stund. eller för att prata med nån man träffar som förstår helt hur man menar.
för sorgen går igenom samma stadier även om man fått en tid med sitt barn utanför magen eller inte.

kramar till er