ADD symptom hos vuxna

Haha det här tog så lång tid att skriva att jag blev utloggad, men nu så..

Hej! Jag har kikat i den här tråden den senaste tiden och följt er litegrann (haha, vad stalker:ish jag känner mig), och ni verkar insatta i ämnet, och vänligt inställda. Får jag stjäla en stund av er tid?

Min syster uppmärksammade mig på att med tanke på vilka svårigheter jag stöter på i vardagen, att jag kanske har ADD/ADHD, för det har hon misstänkt om sig själv också. Så jag har läst på jättemycket och känner igen mig i mycket, särskilt i artiklar och så om specifikt flickor/kvinnor med det.

"Känner igen mig mycket" var väl årets understatement, jag började storböla där jag satt för att det kändes som att NU, nu trillade poletten ner. "plötsligt händer det", lite så :) Här är jag ju!

Att räkna upp allt som stämmer in känns föga användbart, för det är så mycket. Snarare vill jag ta upp det som INTE stämmer.. blir det wierd? Så här..

Min mamma tror inte att jag har det för att jag "var ett så normalt och begåvat barn så, det skulle vi märkt". Och jag håller med om att det skulle dom ju gjort, men nu läser jag att man kan ha det ändå fast man inte är stökig och bråkig och upplevs lite svårlärd (för att man inte kan koncentrera sig, men det märks kanske inte förren senare i skolgången, när mer krav och ansvar kommer, vilket det gjorde för mig i slutet av högstadiet)

Min pojkvän tror inte HELLER att jag har det, för att jag är ju fullkomligt normal och trevlig och artig tjej som inte hänger i ljuskronan om helgerna när han är hos mig, och mina svårigheter och egenheter har ju alla, mer eller mindre, jag är bara lite extra deppig och ängslig. (VEK är vad han menar, den lilla grisen, grrrr >.<)

Det här inlägget kommer bli APlångt, men stay with me pliz!

- INTE uppkäftig och stöddig mot lärare, UTAN tvärtom livrädd för att få skäll och nästan förlamande respekt mot auktoritärer, så..

- INTE pratig på lektionerna och avbryter folk, UTAN räckte aldrig upp handen fast jag kunde, satt och ritade små filurer i böckerna istället och skickade lappar till bordsgrannen, mycket diskret så ingen skulle se. Så vist roade jag mig med annat på sätt som jag aldrig fick skäll för, för att jag ÄR ju begåvad och hann med det jag skulle göra iaf. Men avbryter inte folk nu heller när dom pratar, snarare koncentrerar jag mig väldigt noga på vad dom säger, folk anser mig som en "bra kompis som lyssnar", det tycker jag med för jag intresserar mig ju för deras livsproblem, men och andra sidan kanske det upplevs så för att jag ständigt ställer frågor som "hur menar du då? hur känner du då?" för att jag inte riktigt greppat vad dom sa

- INTE "tokmaja" som ställer mjölken i skafferiet och så, glömmer trosor i badrummet när jag skall få gäster och sånt.
(Antingen så är ju detta ett avgörande(?) symtom som fattas, eller - så är det för att jag är livrädd för att bli generad och göra bort mig, bli skrattad åt, få skäll, känna mig som en idiot. Jag måste tänka aktivt på att "nu skall mjölken ställas undan, den skall till kylskåpet, den skall stå i hyllan, nu är den ställd i hyllan, bra", så det blir sällan "bevismaterial" efter mig, att det faktsikt blir sånna påtagliga fel, men jag måste aktivt koncentrera mig på det jag gör vilket gör att jag KÄNNER mig virrig. Men det kanske inte gills?)

- INTE tappa bort nycklar, mobil, plånbok. UTAN jag har JÄRNKOLL med vart jag har dom för att jag gärna tappat bort dom tidigare, dubbelkollar både en och 4 gånger att jag har dom i fickan, mobilen i väskan, väskan i handen, att jackan är stängd, att jag inte har smutstvätt nånstans. Allt för att inget skall bli tokigt och jag känner mig bortgjord. Det tar också mycket tid, men eftersom jag checkar så ofta och noga så blir det ju inga "bevis" för någon att se som sagt. Dubbelkollar allt så jag är säker på att jag gjorde det, och inte bara tänkte det.

- INTE hyperaktiv så jag skall hitta på en massa äventyr och avancerade projekt hela tiden - UTAN jag gör ganska lite, upplevs nog som ganska slö, för att jag är trött och aldrig får en PAUS från mitt eget huvud. Saker som skall göras skjuts upp tänker "jag hinner de här 7 kapitlerna till tentan om jag pluggar dubbelt så länge imorrn istället, det går la bra" (det gör det inte), utan sätter mig vid datorn och "hyperfokuserar" istället. Researchar, fantiserar, planerar och är allmänt besatt och det är det ända jag kan tänka på och ligger över mig som en KLOSS om jag inte kan pyssla med det. Men det blir liksom inte så mycket verkstad av det..
Sitter och vickar med fötter, pillar i ansiktet och på örhängen, pillar med håret, river små pappertussar, leker med tandpetare stearinljus och så ständigt, men det vet jag inte heller om det är direkt nån som tänker på att jag gör? Det är det ju många som gör, som sagt.

- INTE missa tider - tvärtom är jag vansinnigt tidig så jag blir tvungen att stå och vänta istället. Min mamma brukar skoja när jag var liten att "enda gången hon kom i tid var när hon föddes" för jag kom alltid försent när jag var yngre. Det kan ju vara en överkompensation av mig nu då? Att börja sitta och stirra på klockan en timme i förväg, dubbelkolla allt en miljon gånger, gå lite extra tidigt innan "då kan jag ta det lugn och ändå komma i lagom tid" men några steg utanför dörren så inser jag att "hur länge sen var det jag gick? hur lång tid tar det? gick jag för långsamt i början?" och så älgar jag på som fan och är där 25 min innan bussen går iaf, eller vad det nu gäller. Samma med tandläkartider och sånt, jag missar inte för att det är det enda jag tänker på i flera dar tills att jag skall gå, och kommer dit löljligt tidigt. Och eftersom jag redan har varit på "mötesplats" långt i förväg så är det ju inte heller någon annan som märker att jag har lite omständigt med att passa tid.

ELOGE till alla som läst hela inlägget. Så vad säger ni, yay or nay på ADD/ADHD?
Jag själv tror att jag har det, för alla andra typiska symtom stämmer in på mig till punkt och pricka. Men de jag nämnde nu stämmer inte in lika stereotypiskt jämfört med vad jag läst att ni har skrivit om er själva tidigare, och det är ju ändå ganska kritiska kriterium. Eller stämmer det, så som jag upplevt det, eller faller det på att andra inte märker sånt där på mig?

Skall möta en doktor den 15e om mina koncentrations och motivationssvårigheter, och skulle SÅ mycket uppskatta lite feedback, om det är någon idé att jag nämner ADD/ADHD (och riskerar att bli skrattad åt och klappad på huvudet) eller om jag skall lägga ner den här idén... ?

Förresten, när ni dricker alkohol, hur påverkas ni då?

Alltså blir ni lugnare och känner er lite sköna, eller blir det ännu värre adhd, eller är det lite samma lika? (haha ja, förrutom att man är lite på snusen dårå )

Missfigter --- Åh tack för svar! :D jag har suttit med näsan mot skärmen hela dagen och väntat och väntat haha!

Vad skönt det känns att du känner igen dig också. Jag tror ju som sagt att jag har det, men blir så himla osäker för att det jag radade upp känns lite motsägelsefullt mot den stereotypiska adhdaren.

Uppkäftlig blev jag aldrig, satte mig på tvären emellan åt gjorde jag väl antar jag som alla gör, skolkade mycket och så, men inte som tonårstjejerna i nian som stog och skrek på lärarna i korridorerna minns jag.  Fortfarande stor "respekt" för lärarna (den var ju lite påklistrad egentligen, jag sket väl i vad dom sa men jag var artig ändå för att jag är hårt väluppfostrad)

Jag och mina föräldrar började ryka ihop ordentligt nångång i 14års åldern. Var aldrig våldsam så jag skrek svordomar och kastade saker direkt, men höjda röster och vassa ord. Började supa, hänga med 10år äldre killar, ljög och var ute hela nätterna, började röka, var väldigt obstinat och ville inte ha nånting med mina föräldrar att göra och flyttade ut (under protest från föräldrar men som tillslut gav upp) ur huset hem till min pojkvän när jag var 15-16. Men aldrig några vredesutbrott egentligen, annat än arga röster och att jag stack därifrån (även om jag förstås var helt vansinnigt ursinne innuti). Alternativt apatiskt och slutade svara på tilltal.

Nu är jag jättenyfiken på vad du får för utsaga från din utredning. Om vi är lite lika, kanske jag är något på spåren då!

Woho! Fler svar, fantastiskt! Jag visste väl jag kunde lita på er i den här tråden! Försökte skriva lite lika samma i ett annat forum förrut, men där verkade jag inte alls vara välkommen. (det var jag säkert, men liksom.. ingen respons eller erkännande)

Ja jag har läst på alla de där sidorna och undergrupper och så (och en millejoon andra sidor!).. det var ju så jag tänkte att "ja men då stämmer det ju, jag kanske är av den sorten". Men fortfarande så himla velig och osäker! Flackar fram och tillbaka att jag har, har inte, har, har inte *rycker blomblad*

Vad säger ni om slarveriet och glömskan då? Jag är ju slarvig och glömsk, och det var obehagligt att antingen få skäll, eller se besvikelsen och suckarna när jag tabbat mig och förstört för jag "tänkte inte på det, förlåt" Så nu lägger jag ju ändå väldigt mycket energi och tankemöda på att inte glömma, inte välta, inte tappa bort.

Jag glömmer, men jag dubbelkollar och kommer på innan det är försent.
Jag välter, men ingenting går sönder eller havererar. (Haha förrutom min laptop som jag spillde en full kanna päronsaft över.. den dödde! Men det är ju undantag mer än regel)
Jag tappar bort, men hittar igen utan att det blir kaos (iaf när det kommer till nycklar,mobil,plånbok)

Jag tänker, jag har ju ändå förmågan att tänka mig väldigt noga för på det här, så det blir ju inte tokigt i samma utsträckning som jag läst att det blir för er här på tråden (hihi, så dråpliga situationer ibland *väl menat*) En med "sann" adhd kanske inte kan motverka det hur mycket och hårt man än försöker och försöker? Förstår ni hur jag menar?

strulmaja - Ja! Inte ens när jag slänger mig utmattad pladask i soffan får jag vilopaus från huvudet. Tydligen alltid nått som är så jäkla viktigt att tänka på och överanalysera och orora sig för som varvas med en och annan sporadisk tanke om inte ett par mönstrade strumpbyxor skulle förbättra min livskvalitet avsevärt. Jag kan ha dom när jag står, och när jag går, kanske när jag sitter också. *SUCK*

Försöker förklara för min sambo hur omständigt det är för mig att överhuvudtaget bara vara vaken, men han verkar inte kunna greppa att min motvillighet till uppgifter är påtvingad snarare än sviktande viljestyrka. Jag misslyckas ju med saker jag vill göra också.

Min sambo veckopendlar så han är bara här på helgerna. Så dagen han kommer hem känner jag mig väldigt effektiv och hetsstädar, duschar, ställer iordning, går och handlar och känner mig hur normal och gla' som helst. Vad han inte vet om är att i veckorna ser det ut som en knarkarkvart här, och jag med den rätta pundarlooken man får efter att inte duschat sen han åkte hem förra gången.

När han flyttar in på heltid här sen när han börjar på sitt nya jobb så kommer det krävas ÄNNU mer energi av mig än det redan gör idag, eftersom jag måste hålla ställningarna VARJE dag. Hur skall det gå!? :S

Och nu med facebook, när man får en insyn i alla "bra" flickvänner med statusmeddelanden "Idag har jag bara tagit det lugnt, städat och bäddad rent, varit på yoga och manikyr, nu skall jag handla och laga en god middag tills gubben kommer hem" Och jag bara sitter där med hakan i bordet och världens prestationsångest. Lugn dag!? Så där mycket gjort får jag knappt på en hel vecka liksom.. :\

Jag känner mig som fem år igen, och försöker hålla jämna steg med pappa men han har så jävla långa ben så jag kommer ju aldrig i kapp hur fort jag än springer :´(

Moonis - Men visst! Jag känner mig också som att alla tycker jag är hypkondrisk, men det är ju för att jag mräkar att nått är fel ju! Jag har letat mig galen i diagnoser förut också, när jag var 15-16års åldern så trodde jag att jag kanske kunde ha en släng av borderline, eller kanske bipolär. Det sa jag till min skolkurator och hon skrattade till, påriktigt! och gav mig en ömkande blick och sa att "Men vännen, då mår man mycket sämre än vad du gör!"

Jag började nästan gråta. Jag tänkte att jaha, jag är inte sjuk, jag är tydligen i tipp topp form precis som alla andra, och att jag helt enkelt får finna mig i att jag är en andra klassens människa. Så jag letade inget mer förren för nått år sen när jag hörde talas om ADD.

Livrädd att dom skall tycka jag är patetisk igen :\ det var krossande.
Och jobbigt med sambon också! Min tycker också jag är lite fånig som sitter och hypar om det här

Strulmaja - Åh ja tack! :D Äntligen! Det är som den där leken man lekte på kalas när man var liten, där alla fick ett djur som man skulle härma och så skulle man gå runt och härma och hitta andra med sitt djur. Nu hittade jag haha!

Moonis - haha nu såg jag att din sambo -inte- tyckte det.. det var visst bara min :P borde läsa lite bättre huhu

Haha jag med! Jag reggade mig igår eller när det var för att kunna skriva mitt första inlägg på tråden, kunde inte bara sitta och läsa längre! Ville lägga mig i hela tiden! :D

Ja eller hur, Och bevisar ju också att det inte bara var nån deppig "i'm a crazy lady" period heller, det var riktiga symtom och är fortfarande! Inte bara en svacka utan mina livssanningar ju.

Ju säkrar jag blir, desto mer ifrågasatt blir jag, så nu vill jag nästan bara ha den där jäkla diagnosen för att kunna säga HAH! Vad var det jag sa!! Vem är en crazy lady nu då, va! va! va!

Ville bara berätta för nån att jag varit på vårdcentralen idag (efter att jag gick fel och in på en gymnasieskola haha! typiskt.) och träffat en läkare. Jag beskrev mina problem lite kortfattat och hon sa självmant att hon misstänkte ADD/ADHD, så en remiss skall skickas!

Himla skönt att hon tyckte det själv också! Då känns det som jag har lite kött på benen här. Skall få prata med en kurator under tiden jag väntar på min remiss.

Skall även samla ihop lite länkar och skicka till min mamma att läsa, så hon är beredd om det går till utredning. Eller kanske främst så hon vet vad jag sysslar med här och VARFÖR jag gör det.

Steg ett - check! Ett hundra miljoner to go :P