ADD symptom hos vuxna

Jag upptäckte nu att strulmaja faktiskt fått med det i sin fantastiska sammanfattning där i början, så egentligen borde det inte behövas. Men om någon annan känner att det är nödvändigt så kan jag hjälpa till att skriva ihop något om ingen annan vill.

Jag vill börja med att be om ursäkt om mitt inlägg stuckit många i ögonen här på forumet. Det var inte min avsikt. Sen är anledningen till mina glesa inlägg att jag skriver på min lediga tid från jobbet då det för tillfället är den enda tid jag har för att sitta framför en dator. Dessutom är jag en 'Han' :) som kanske framgått jobbar inom allmänpsykiatrin som psykolog med neuropsykiatriska utredningar och behandling.

Till (oj) och Strulmaja. Vad jag syftade till att göra med mitt inlägg var att tydliggöra och ge 'andra sidans' bild av det hela. Jag förstår faktiskt att det kan upplevas som irriterande, störande och 'besser..' att jag gör så, men min tanke har aldrig varit att 'skryta' eller 'sätta någon på plats' utan faktiskt att hjälpa, för om man inte har båda sidor av en historia så kan man enligt min åsikt aldrig förstå det helt.

För det första. Det här med rättighet. Nej det är ingen rättighet att få till en utredning inom psykiatrin. Men det är en skyldighet för psykiatrin att ge vård om behov finns, därmed innefattar vårdgarantin att man har rätt till en bedömning (inom en viss tid) för vidare ställningstagande. Sen är det ju naturligvis en subjektiv uppfattning om den bedömningen är korrekt eller inte. Och det är här många bistra och negativa kommentarer hörs i forum kring hur de blivit bedömda och hur den bedömningen inte gått i linje med vad man själv tyckt. Och i den frustrationen fälls många kommentarer om att man inte blir tagen på allvar och så vidare. Detta är verkligen sant och ett problem idag hos oss. Beroende på vart du söker får du olika hjälp. Man kan faktiskt tro att vården som är så 'uniform' borde ge lika bedömningar vart du än kommer, men en bedömning är just en subjektiv tolkning utifrån teoretiskt kunskap och erfarenhet (kombinerat med resurser och personlighet) hos en läkare/psykolog och därför blir bedömningarna väldigt olika tyvärr. Ta exempelvis bedömningen om ADHDH symtom är ett TYDLIGT problem i vardagen för en person. Vad patienten tycker är ett tydligt problem i sitt liv och vad jag som bedömare tycker är tydligt problem är inte gjutet i sten. Så om bedömningen inte ligger i linje med vad patienten tycker så beror det väl antagligen på antingen att jag är inkompeten eller påverkad av andra störfaktorer och gör en felbedömning eller att bedömaren gjort en korrekt bedömning utifrån de ramar han eller hon följer även om patienten inte tycker så. Enligt min erfarenhet så brukar bedömningar hos oss bli bra då vi alltid har läkare  OCH psykolog vid de första mötena. En 45 minuters session hos en allmänläkare på VC för att bedöma så komplexa saker som neuropsykiatriska tillstånd är enligt de flesta experter en ren effektiviteringsfråga, alltså det finns itne resurser till mer tid.... så ser verkligheten ut och vi kan tycka vad vi vill om detta.

 Förtydligande i detta kring varöfr jag skrev detta är att det ofta kastas skit på psykiatrin (som ibland är befogad) som är grundlös, dvs man tror att man har rätt till vissa saker som man rent formellt inte har. Däremot har man humant och etiskt sett har rätt till att bli bemött med respekt och förståelse oavsett vad det handlar om och det kan ju bara regleras i lagar, men är upp till den individ man har kontakt med att uppfylla.

Psykiatrin är verkligen inte perfekt och med den insikt jag har i detta område så har jag all rätt att kasta en dömande kommentar kring privatiserade vårdinsatser (eftersom det är ju det forum handlar om eller hur? att kommentera och skriva sina åsikter) kring psykisk ohälsa då det gäller en helt annan kultur och hets på produktion där än inom offentlig förvaltning (som dock är hack ihälarna idag). Och med de privata aktörerna menar jag offentligt upphandlade aktörer, inte privata byråer eller individer som kör sitt eget race. I mitt län har vi stora problem med dessa då de 'väljer' ut patienter som är 'lätta' nog att hinna klara av. Mer komplicerade patienter skickar de till oss. ADHD utredningar där innebär ett eller två möten med läkare och voila och du har en diagnos och en två meter lång receptlista. Självklart är jag inte naiv nog att döma ALLA privata aktörer då det finns mycket bra organisationer ute där, men det finns kulturskillnader som går att generalisera till det negativa i jämförelse med allmän vård.

Slutligen (känns som et försvarstal) kan jag naturligtvis inte redogöra för hur din kontakt (oj) varit med psykvården om den inte varit här oss oss. Jag talar verkligen inte för alla psykiatriska mottagningar i Sverige och jag tycker inte min organisation är superbäst på allt. Vi har mycket stora brister främst med att få fram läkare som inte kostar oss över 70k i veckan och det har gjort att tiderna som våra patienter får vänta är nästan olagligt långa. Ni får gärna komma med konstruktiva förslag för hur psykiatrin konkret skall förbättras och men jag vill ge er en bild av hur vi ser på det hela och i många fall kan vi inte annat än beklaga situationen vilket knappast är något en patient i nöd vill höra.

Och jag förstår att folk drar sig till privata aktörer eftersom allmänpsykiatrin har de köer de har pga av de resurser som finns. Men min generella uppfattning (naturligtvis personlig uppfattning) är att det som kompenseras för i tid, alltså hur effektiva en organisation är, är kvalité. Om det handlat om att producera stolar eller nåt så hade effektivisering varit toppen, löpandebandprincip. Men när det handlar om människors hälsa är effektivitet inte alltid något positivt.

Vet att detta är lite offtopic men ville ändå ge svar på tal. Tycker också dessa forum är helt underbara eftersom de ger möjlighet för personer att ventilera frustration och åsikter och hitta stöd de annars inte känner att de får från samhället i övrigt.

Japp, visst gör det det. Jag blev lite nyfiken på vad choklad faktiskt innehåller och läste på Wikipedia att det bl.a innehåller något som heter Teobromin som är en naturligt förekommande centralt stimulerande substans närbesläktad med koffein. Choklad innehåller också Fenetylamin, ett ämne som finns i människans hjärna och sägs fungera som en signalsubstans. Och nu det mest intressanta: I Fenetylamingruppen finner man även meskalin, efedrin, dopamin, adrenalin, noradrenalin OCH amfetamin. 
Att jag blir lugn och mer tillfreds av att äta choklad fick kanske precis sin förklaring?  

Me too.

Efedrin finns ju tydligen i hostmedicinen Mollipect och den har jag ju använt men jag minns ingen effekt.

En sån sambo skulle jag också behöva! Men om det är någon som har tendenser till mani i det här hushållet så är det jag.

Just nu funderar jag på om jag ska sätta upp en lapp på garderoben i hallen där det står: Varning för ras, öppna ej! eller liknande eller om jag helt enkelt bara ska låsa dörrfan.
Det trista med att hetsstäda, mata ner allt i påsar och trycka in i gardrober och ner i lådor är ju att en dag måste man ta hand om all den skit man tryckt in. Det är vid sånna tillfällen jag slänger mycket för att jag helt enkelt inte orka ställa iordning allt.

Hej på er.
Jag har skrivit här för länge sen. Har en dotter på 17 år som precis påbörjat utredning för ADD. När jag läser i denna tråd känner jag igen henne MYCKET. Grejen är den att jag alltid fått vara vädligt drivande som förälder, när det gäller att komma ihåg saker, göra läxor och sånt. Hon har uppfattats som seg, långsam och väldigt lugn. Ingen i skolan har någonsin reagerat eftersom hon har klarat av skolämnena bra. Bra betyg. Hon har inte stört utan varit den "tysta osynliga". Hon har aldrig varit inblandad i tjejintriger, har aldrig verkat ta åt sig eller bry sig (många tycker att hon är cool, stark), nu har jag börjat fundera om hon helt enkelt inte kan "läsa mellan raderna" och tolka/läsa av sina vänner. Att hon inte förstår det som inte uttalas tydligt och klart. Hon har i tonåren valt att vara med killar mer. Har i princip bara killkompisar, de är enklare på nåt vis säger hon. Nu när hon går på gymnasiet har jag börjat släppa kontrollen, för jag anser att nu bör hon kunna ta ansvar och planera själv. Men då har liksom allt bara fallit. En kompis (som hon gått med i hela grundskolan, som har fungerat nästan som en assistent - inser jag nu efteråt) har börjat annan klass. Denna kompis har varit min dotters startmotor, drivkraft, stöd. Nu faller allt. Betygen dalar. På senaste utvecklingssamtalet var hennes lärare bekymrad och undrade om dottern kanske var deprimerad, hon hade tagit fram numret till kurator. På lovet har dottern ställt om dygnet helt. Hon är uppe hela nätterna, sover halva dagarna (igår åt hon frukost kl.14). Jag får tjata, driva och vara på henne hela tiden. Hon är totalt initiativlös. Sitter bara vid datorn. Eller kollar på film med sina killkompisar. Är helt uppslukad av nån dödsmetallmusik. För några veckor sen slarvade hon bort sin Ipod. Och i natt tappade hon sin mobil. Jag blir tokig!

Snälla ni, jag älskar min dotter och vill hjälpa henne - är trött på skäll och gnäll - ge mig tips! Hur ska hon/vi göra????

Jahapp, idag är det jag som sätter mig och skriver ett nytt schema då jag trillat ur rutinerna med det gamla...

BRÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖL!

Men men, dust yourself off and try again.

Jag började nästan gråta och skratta samtidigt när jag läste detta inlägg för att 90% eller mer av alla dessa punkter stämmer in helt på mig, hur ska jag göra åt detta nu?

Jag har funderat länge på om möjligheterna finns att jag har ADD men har skjutit upp att boka läkartid och tänkt att det kanske är något annat jag har eller inte har.

Ska jag söka hjälp? Hur tar man reda på om man har ADD? Finns det något som hjälper mot ADD som inte är amfetamin baserat? ogillar verkligen alla droger tyngre än möjligen Cannabis.

Måste också nämna att jag har en väldigt strulig livssituation just nu pga alla dessa olika punkter ovan så ju fortare jag kan ta reda på om jag har ADD eller inte desto bättre.

Tack på förhand
Henrik 

Min otroliga trötthet var också minst sagt handikappande för mig..
Vad jag har lärt mig, (jag hade innan jag fick diagnosen SSRI medicin) är att med trötthet kommer ångest. För tröttheten förstör så mycket.. Du orkar inte göra dom sakerna som du skulle vilja göra, du klarar inte av att prestera det du skulle vilja och det är = ÅNGEST.

Så mycket att min ångest försvann efter medicineringen mot ADD, för jag ORKADE göra det jag ville.