ADD symptom hos vuxna

Tack för att du svarat!
Ja, visst är det svårt att förlita sig på förskolan. Nu har dom inte sagt att "allt är normalt" gällande min yngste son. Dom säger i snälla ord att han är väldigt aktiv, pratar konstant, kreativ mm. Envis som synden och stora utbrott som snabbt går över. Jag försöker föra en öppen dialog med förskolan och har berättat att jag är under utredning. Jag gissar på att dom reflekterar nu kring det när dom ser min yngsta.

Min mellersta tycks inte ha problem med koncentrationen. Men han är "speciell" som alla uttrycker det. Svårt att få ett grepp om honom. Han har varit aktuell för utredning innan, men sen har man väntat, eftersom han då tog ett jätte kliv i utvecklingen och kom ikapp. Alla har vi levt i ett ganska så stressande liv och det har tatt sig i uttryck med olika symptom. Men nu vet man inte. Nu när det är lugnt så borde vissa saker rätta till sig, men verkar inte göra det. Speciellt inte med min dotter. Hon blir värre och har nu börjat gå in i puberteten. Ibland vill jag bara skjuta mig för att det blir så mycket kalabalik och utbrott. Idag var jag i telefon med en kompis och hon säger "men gud vilket liv det är". Ja, men det är alltid så här....ska det inte vara såhär högljutt?
Ja, jag har ju ingen koll på vad som är normalt eller inte. Men det blir väl som jag skrev i förra inlägget, att jag ska utreda min dotter nu, eftersom skolan anser att hon behöver mer hjälp. Inte att hon halkat efter i undervisningen, men det börjar märkas där. Först tänkte jag att det räckte med att jag tog den där "stämpeln" men efter samtal med BUP känner jag att jag omvärderat läget lite. Jag önskar ju att jag fått rätt hjälp, så kanske jag inte behövt ha det så svårt i livet.

Som jag känner igen det där!
Jag håller på att få spel på mig själv för jag tvivlar, analyserar, undrar...tänk om jag har fel. Tänk om dom tror att jag hittar på. Tänk om dom säger att allt är bra. Tänk om jag inbillar mig allt, samtidigt vet jag att allt är uppochner på.
Idag var jag på utredande samtal. 1 på förmiddagen, sen ett på eftermiddagen. Är helt snurrig i huvudet nu. Min KBT-psykolog som jag gått hos privat, pratar om mig som att jag har diagnosen. Hon rättar sig ibland, men ler och pratar helt utifrån som att jag har det. Det var hon som skickade ett utlåtande till öppenvården. På öppenvården hade jag precis fått en KBT-psykolog, och det är han som håller utredningen. Sen har jag ju en läkarkontakt och en kurator. Kuratorn säger inte så mycket om det, läkaren har jag inte träffat på ett bra tag och han som håller i utredningen är ju f*n omöjlig att tyda...eller så är det jag som nojjar, eftersom det verkar som att han skyndar på. Jag fick ju komma 2 ggr idag. Nästa tid är om 2 veckor, men han skulle ringa om han fick återbud. Så nästa gång skulle vi göra klart delen med utredande samtal, efter det ska jag göra tester. Han kommer lägga dem alla vid ett tillfälle. Han sa att det skulle ta ungefär 3 timmar. Sen ska han skriva och utvärdera allt material, efter det så blir det möte med honom och läkaren "och då sätter man diagnosen".

Det sjuka var att jag idag insåg vilka j*vla koncetrationssvårigheter jag har. Hyper är ju ingen tvekan om. Jag är så hyper att han hade lagt märke till det redan innan utredning kom på tal, hur jag satt och fingrade på saker, tvinnade mitt hår etc. Men gör inte alla det frågade jag. Nej, det gör dom tydligen inte fick jag reda på idag.
Pratade med en kompis efter som jag träffade i helgen som sa att han märkte att jag har svårt att koncentrera mig. Han pekade ut olika tillfällen, och jag blev så förvånad. Visst hade han rätt, men jag har inte sett det.

Psykologen skulle iaf ta upp mig på deras "samanträde" imorgon så att jag kan få träffa en arbetsterapuet. Jaaaa, för jag håller på att drunkna i vardagen.
Till detta så är jag trött på att inte kunna somna. Har provat Imovane, men jag är ju helt dåsig flera timmar på morgonen.

Ni som äter medicin för ADHD:n, hur funkar det för er? Hur funkar sömnen, koncentrationen etc? Hur fungerar vardagen efter att ni fick diagnos. Vilka insatser har ni fått hjälp med? Just nu har jag ju boendestöd. Har ni fått speciella verktyg, hjälpverktyg etc?

Vore himla tacksam för svar!

(och igen....ser att jag skrivit ett 2 mil långt inlägg...begränsning är inte min starka sida...ber om ursäkt för det)

...och så ser jag att mitt förra inlägg verkar luddigt och osammanhängande. Tror att jag inte bara hade frågor, men också behövde ventilera min oro. Oro för att det kanske inte alls leder till något med utredningen.

Ja, det verkar lite som att det är lite svårare att se på förskolebarn, om det är något som är "annorlunda".
Idag var jag dock på utvecklingssamtal med stora flickan och en stor tyngd släppte från mina axlar. Det stod svart på vitt, vissa svårigheter, vad hon behövde hjälp med osv. Ämnesmässigt är det inga problem. Hon är bright, men...hon har svårt med det sociala, jätte svårt att slappna av, koncentrera sig, svårt med tråkiga uppgifter, kan inte följa instruktioner, tappar bort sig om hon blir avbruten osv. Så skolan ville kalla in till ett möte där skolsyster, kurator, lärare, jag och samordnaren träffas och en utredning är högst aktuell för henne. Min magkänsla var rätt, och nu hoppas jag verkligen att hon kan få den hjälp jag aldrig fick.

När det kommer till pojkarna, så tänker jag att allt kommer i rätt tid. Jag håller på med min utredning, min dotter kommer utredas, efter det kan man se hur man ska göra med pojkarna i samråd med BUP tänker jag.

Idag är en riktigt jobbig dag här och jag blir så frustrerad av att ingen tycks kunna somna i den här familjen. Alla verkar ha så svårt att komma till ro...samt att hemmet ser ut som slagfält. Gaaaaah!

Åhh, det låter underbart! Grattis! Det är nog med vetskapen att det finns hjälp att få som håller mitt mod uppe när jag känner för att stupa, skita i allt och rymma.Stackare! Hata att handla säger jag! :-P

Jag har förresten börjat med hemleverans av mat, sån där matkasse och jag beställer även frukt...så värt! Väldigt mycket ångest och kaos som lättat när jag började med det. Sen att jag inte tycks kunna följa recept är ju en annan femma! :-P Men ett tips iaf, om man likt mig har svårt att få till det med vardagen, mat till barn osv.

Ja, det är med färdigplanerade middagar. Rekommenderar det verkligen. Min kurator sa att "det är verkligen bra för sånna som dig....och andra barnfamiljer också".

Deppar verkligen för att jag aldrig får ordning på ekonomin, men har nu insett att det inte går och boendestödet föreslog Godman. Är det någon som har erfarenheter och är det ett misslyckande? Ska jag ta det erbjudandet? Vet inte vem jag ska diskutera det med, men jag vill verkligen ha hjälp och vet inte om det är ok att man låter någon annan ta hand om ens ekonomi, samtidigt så kan jag inte. Det går inte, hur jag än gör. Jag kan räkna ut avancerade ekvationer, men kan inte hålla i pengar i 2 dagar. Jag erkänner mig besegrad efter alla år och en ekonomi som gjort mig helt fucked när det kommer till kreditvärdig (och ändå har jag aldrig köpt saker på kredit).

Men nej, vad tråkigt att höra. Vad upprörd man blir.
Har du möjlighet, sök privat!!!! Det var tack vare min psykolog som jag gått hos privat som det blev fart på sjukvården.
Man kan också göra en utredning privat, men en sådan kostar ungefär 18 000:-
Jag hade gått i KBT privat ett tag eftersom öppenvården hade kö till en KBT-psykolog. Min liv var helt trassligt och jag hade inte tid att vänta (tålamod noll liksom) och privat terapi räddade mig...sen var det hon som insåg att det nog allt handlade om ADHD för min del (jag hade aldrig tänkt tanken innan) och efter en screening hos min psykolog så skrev hon ett utlåtande som jag sedan skickade till öppenvården. 2 veckor senare startade dom en utredning.

Hoppas du hittar en väg genom detta sega maskineri...är hyfsat trött på vården själv....så gammaldags och segt.  Lycka till!

Hehe! Jag gjorde testet och fick 9/9! Det var roligt när han förtydligade frågorna. Kände ju igen mig!

Utreds ju fortfarande...(tycker det tar alldles för lång tid, för glest mellan tiderna då jag ska dit) men ju mer jag har läst och pratat med andra så vet jag ju att jag har ADHD. Det är bisarrt att folk har tydligen påpekat det tidigare för mig att dom funderade på om inte jag hade ADHD eftersom jag är så j*vla hyperaktiv, men då ville jag inte kännas vid det. Jag tycker ovissheten är extremt jobbig.

Hej hej! Tänkte bara uppdatera (som om jag har världens mest intressanta liv ) och ventilera (för jag oroar ihjäl mig) om hur det går med min utredning och hjälpen jag får genom öppenvården och min privata psykolog.

Vilket snurr det är. Efter utmattningsdepressionen har jag inte alls lika långa sträckor med kraft som förr, så jag känner för det mesta att jag knappt kan hålla näsan över vattenytan. Paddlar med fötterna för allt vad jag är värd, men ofta känns det som om man är under vattenytan, tur att man har någon form av snorkel då.

Iaf, vardagen känns så betungande och min oro är ju helt överdrivet jobbig, men jag kan ju inte sluta oroa mig, hur jag än gör. Nu är jag desto mer medveten på att jag lätt gör såhär, men jag kan inte riktigt omdirigera det hela.
Idag träffade jag kuratorn, och fick då reda på att jag ska få träffa en arbetsterapuet innan semstern. Dom hade haft teammöte och då hade dom tagit upp mig. Så jag ska få börja någon gruppterapi i augusti (få hjälp med strategier och träffa andra som mig). Vi pratade vidare om allt och kuratorn sa att jag kommer få hjälp med hur man lägger upp strukturer, hur jag ska lägga upp vardagen osv. Även med medicinering måste jag dock vara införstådd med att jag troligtvis aldrig kommer fullt kunna känna ett sånt där lugn och att en perfekt yttre tillvaro inte kommer stilla bruset helt i mitt huvud, men att jag kommer få hjälp att lära mig hantera det.
Ok, ok. Min första tanke är alltså att dom nog är ganska övertygade om att det är ADHD. Eller? Har jag missuppfattat dem? Borde jag inte känna mig lite lugnare....trodde jag. Men nej då. Tankarna spinner genast iväg.
Nästa vecka ska jag göra dom här testerna. 3 timmar räknade psykologen med att det skulle ta. Då är det för att kolla uppmärksamhet, begåvning etc. Men gör det mig lugnare...nej, nu börjar jag fundera på dom här testerna...tankebanorna går lite i liksom...tänk om jag misslyckas med testerna (helt dumt, jag vet, men kan ändå känna en oro). Det är kanske för att jag på något sätt känner mig så nära ett slut, en förklaring, hjälp osv.
Förstår ni vad jag menar? Jag har liksom ingen koll på vad det är man gör på dom här testerna, och eftersom jag har ett enormt kontrollbehov, blir jag lätt nervös när saker är utanför min kontroll. Jag orkar heller inte vänta längre på svar och på någonsorts förändring. Jag måste få ordning, jag behöver ordning. Jag behöver komma igång, vill jobba, bli stimulerad, men klarar nada just nu, för jag blir helt slut.
Hur hantera?

Ville bara tillägga att kuratorn sa att jag kommer sen få träffa läkare, när jag är färdig med utredningen, för att ställa diagnos och disskutera ev. medicinering. Att det kan hjälpa, men att det aldrig kommer bli helt lugnt. Att jag måste lära mig detta med lagom osv.  

Tack för ditt svar!
Japp, jag har gjort en screening redan. Sen fyllde min pappa i anhörigformulär och jag är färdig med de utredande samtalen. Nästa torsdag är det dom där testerna. Sen är det väl semster, sen ska det sammanställas och sedan träffa läkaren.

Jo, intellektuellt förstår jag ju det här med små steg. Jag vet ju att inget sker på en dag, samtidigt har jag inte ro och tålamod att vänta. Jag har 3 barn, ensamstående och ska klara en tillvaro jag inte fixar själv och egentligen aldrig klarat själv heller (men har varit ensamstående i stort sett hela tiden). Det var av utmattning som jag hamnade på botten tillslut.

Det bisarra är att jag redan har alla kontakter som jag behöver inkopplade men det är ett sjukt projekt att hålla ihop allt och att komma någonstans går trögt, eftersom det ska utvärderas, det ska väntas in utredning osv.
Jag har i dagsläget 17(!!!) olika kontakter inom psykiatrin och socialtjänsten som alla har en roll med i mitt liv (som ska stödja och hjälpa), men ingen riktig avlastning (stödfamilj en helg i månaden till barnen), inga riktlinjer. Jag ska alltså be om hjälp och veta vad jag behöver för hjälp (jag som kör på tills jag stupar). Dom samordnar inte riktigt ännu. Behöver jag säga att jag håller på att drunkna.
Psykiatrin väntar in en diagnos innan dom aktivt kan ge instruktioner till boendestödjarna osv. Men alla tycks tro att jag är någonsorts übermänniska. Får bara höra hur stark jag är, hur långt jag kommit, vilka framsteg jag gjort osv. Men jag tycker mest att jag står på samma ställe de senaste månaderna, men att jag inte har kraften egentligen.

Jag väntar mig inga mirakel med en diagnos, jag tror inte medicinen kommer lösa allt. Men jag har lite småpanik, det är ju kaos varannan dag, om inte varje dag och jag kan ju inte precis bara ligga hemma och vänta...jag har vardagen med barnen varje dag.
Ja, och om det hade varit normala omständigheter runtomkring hade jag kanske kunnat hanka mig fram, men jag har inget familjenätverk, 3 barn med olika behov. En som ska utredas när skolan börjar igen, en som bör utredas (BUP inkopplade) och en som är aktiv och just nu utåtagerande i förskola. Gaaaah! Sen slänger vi in lite sjukdomar på barnen (hjärtfel, allergier mm.), svårigheter med barn som inte sover mm. 
Det är massor mer...så det är inte direkt det vanliga vardagslivet jag lever i tror jag. 

Vet inte vad jag ville säga med det...tror jag bara behövde skriva av mig. Min utmattningsdepression och krisrelaterad depression kom förra året, men jag har på egenhand tagit mig ur det svarta hålet, själv sett till att hitta rätt instanser osv. (jag hade inte tid att vänta på KBT-psykolog genom öppenvården utan skaffade en privat).
Nu står jag och stampar och väntar..... Jag vet ju inte ens var jag ska börja nämligen. Vilken ände, hur jag ska göra för att få vardagliga saker att fungera? Känns ju som om allt är uppochnerpå.  och jag vägrar att krascha helt igen. Vägrar må så dåligt som jag gjorde förra sommaren. No can do, jag ska fan i mig framåt och utvecklas så att vi alla kan få ett fungerande liv. Jag vill att mina barn ska ha det bra nu genast och slippa denna utmattade och snurriga mamma som dom har nu. Om ni förstår vad jag menar?!? Vad ska jag göra? Precis som du säger, jag kan inte heller sortera och prioritera alls.  Det bisarra är att jag också efter att jag började utredningen, började känna att jag inte är rakt igenom en misslyckad människa (vilket jag trott i 20 år). Kanske inbillar jag mig att en ADHD-diagnos kommer kunna bidra till att jag ska kunna börja acceptera mig själv för den jag är.

Tar verkligen till mig vad du skriver, och jag ska försöka påminna mig om att allt har sin tid när oron tar överhand.

Tack för ditt fina svar!

Ja, det är nog så att man nästan får lite panik nu. Bodde med vänner under en period, eftersom jag inte mäktade med tillvaron. Nu har jag bott själv i snart 6 månader, och det är väl så att jag är alldeles för slutkörd för att orka rodda allt.
Men idag kände jag att det lättade lite. Boendestödet var här och jag fick jätte mycket hjälp, och dom ska nu ringa och ordna, försöka koordinera alla mina kontakter och ordna så att dom kan samarbeta. Fick också hjälp med att skriva lista, samt städat lite och...(här tappade jag bort vad jag skulle skriva... ) ...just det, jag ska antagligen få mer boendestöd, hjälp även på morgonen.
Fick också beskedet idag att jag kunde få lite mer avlastning med barnen. Då ska jag nu se till att hålla ut. Känns ju som om man är så nära en stor förändring i livet, lite så jag känner det. Även om vägen till förbättring är längre, så känns det verkligen som om så mycket kommer kunna bli bättre med rätt förståelse och rätt riktning. Vill ju så gärna fungera lite bättre, inte bara överleva.
Det är ju lite så att man skrattar ömsom känner sig lite förtvivlad i den här röran. Det är som om medvetenheten om att alla inte har det så rörigt i huvudet, som gör att man inser att det behöver inte vara så hårt att leva. Samtidigt kan jag vissa dagar verkligen skratta åt hur galet det blir i min tillvaro. Man är har ju inte riktigt koll på läget alltid och då händer det små galna missöden. Körde i fel färdriktining häromdagen (behöver jag säga att det inte är första gången jag gjort så) (fast jag är en jävligt bra bilförare egentligen ).

Nästa vecka är det då dom där testerna. Kanske blir resultatet att jag egentligen är efterbliven och inte alls har ADHD! Hehe!

Det här händer inte....jag hade skrivit ett lååångt inlägg med svar till flera här...och så försvinner det när jag ska posta inlägget.

Idag är tydligen Murphy som en jävla igel på mig. Bilen död, allt går snett och jag har en riktigt jobbig ADHD-dag idag, då jag inte får ihop 1+1.

Men snabbt...Anonym (ny): Du är ingen pain in the ass här i tråden!

Jag påbörjar monster projekt, för att jag tror att det ska gå jätte snabbt. Avslutar det, nej! I en lägenhet målade jag om köket. Utom sista väggen, den blev aldrig klar. Maskeringstejpen satt kvar tills jag flyttade. Har målat om skåpsluckor, tröttnat, slarvat och inte blivit klar.

Jag väljer också helt fel tillfällen...har svårt att prioritera när det är mycket (eller...jag har svårt att prioritera, ALLTID). Ett exempel på när det då sårar och ställer till problem i relationer var när min mamma låg på sjukhus och läkarna misstänkte hjärntumör. Jag levde ju i kaos, och allt var rörigt hemma. Jag började måla om och möblera om...jag vet hur jag tänkte, tror jah. Jag försökte sortera i allt som hände och då börjar jag försöka med hemmet först. Det kan ju uppfattas som att jag inte brydde mig om min mamma, men det gjorde jag. Jag var där och försökte ta hand om och rodda allt. Var ju uppe dygnet runt, för att jag skulle få ordning så jag kunde stötta alla. Alltså eftersom mitt inre alltid är kaotiskt kämpar jag med att få ett strukturerat yttre, men kan aldrig hålla det...så egentligen är det mest kaos över allt....fast jag försöker hela tiden strukturera och sortera. I den situationen tyckte folk att jag var självupptagen och kall som inte kunde fatta att jag skulle strunta i hemmet när min mamma låg på sjukhus. Men jag såg ju det som livsviktigt om jag skulle kunna vara stöd....(känner genast hur stört det låter....men jag lovar jag har empati)

@anonym (ny): Murphys law! If it can go wrong, it will.

@Anonym (ny): Sannispannisen! Jag känner igen nicket och har en bild av hur du ser ut! :-P Jag har själv varit medlem på FL sen 2004 (har dock avreggat mig ett par ggr.)

Det har pratats en hel del om listor här, så jag ville bara dela med mig av min senaste räddning. SCHEMA!!! (men nu pratar vi inte ett vanligt enkelt schema, utan ett som är övertydligt)

Jag har fått hjälp av familjehemsbehandlare (som har jobbat en del med mammor som har ADHD), som har hjälpt mig att upprätta vardagsschema. Det bästa jag gjort. Det låter extremt löjligt formellt och inrutat liv, men helt plötsligt börjar vissa saker kännas hanterbara.

Vi har jobbat fram ett morgonschema och eftermiddagsschema, som sträcker sig från det att vi kommer hem från skola/förskola, tills dess att barnen går och lägger sig.
Allt är inrutat, inskrivet, och det finns inga luckor mellan kl. 15.30-21.00.
Jag har tidsangivelser till allt, från när jag ska tömma diskmaskinen, när jag ska påbörja middagen, hur/när jag ska sätta igång barn i lek, så att jag sedan kan gå på nästa moment på schemat. Det står när det är tandborstning, när jag ska torka av bordet osv. Det står vilka dagar och vilken tid barnen skall badas/duschas, vilka dagar jag ska duscha, när dom ska ta på pyjamas, vad dom ska leka med, när det ska dammsugas, när en tvätt skall sättas igång, när kläder ska tas fram. När en tvätt skall torktummlas osv.
Knixet med mig är att jag inte kan ha dötid, då tappar jag bort tiden. Men med schemat, saker händer i rätt ordning, inga mellanrum, ingen tid som inte är planerad. Därmed minskar risken för ett fullständigt kaos. Poängen med det hela är att förbereda, eftersom jag aldrig är förberedd på vad som skall hända annars, och då får jag jätte problem i min vardag. (om ni förstår vad jag menar).
Schemat ligger framme på bänken i köket. Jag är ju sån att jag måste ha jätte städat i köket, annars fattar jag ingenting. Kortslutning i huvudet.

Jag har middagkassar som jag beställer. Jag har så inrutat det bara går. Jag jobbar på att lägga till, så att saker och ting kan fungera mer och mer. Jag har listor som sitter på insidan av skafferiet, där jag i excell, skrivit in matvaror som ska finnas. Måndag kväll går jag igenom listan och skriver ner det som ska handlas, eftersom det ska handlas på tisdag morgon (gör det med mitt boendestöd)

Jag brukar ha så mycket "to-do-lists", men har svårt att genomföra dem. Men sätter man in det i ett schema, så blir det lättare. Men det är viktigt att innan ha beräknat tid, och planera in i vilken ordning det ska göras, annars blir det väldigt hipp som haver för mig. Belöningar, belöningar. Och det blir en form av belöning när man klarar att följa schemat.
Så vad jag kan rekommendera är just schema, men eftersom jag suger på att planera, så har jag behövt hjälp utifrån, från någon som inser vidden av hur svårt jag har att få till det, samt som förstår hur extremt strukturerat och övertydligt schemat måste vara. Kanske något för fler. Mina barns pappa testade nu mitt morgonschema och eftermiddagsschema nu när han hade barnen (han har vissa svårigheter med igångsättning och "koll på läget ". Han var helt lyrisk. Helt plötsligt var han inte vilse, och kände hur bra barnen mådde av det, och hur han fick kraft av att se vad nästa moment var. Att inte behöva anstränga sig lika mycket.

Känner att mitt liv går mot det bättre, sen jag började inse vidden av mina svårigheter. Nu försöker jag jobba fram konstruktiva lösningar. Schemat har räddat mig de senaste veckorna. Jag ruckar inte ens på tiderna på helgen, eftersom jag absolut inte kan komma ur rutinerna, dagen efter blir som en ända röra då.
Jag har också fått hjälp, genom att be om post-it-lappar från skolan med påminnelse om utflykt. Sms-påminnelse från skola om utflykt, matlåda etc. Personalen på skola och förskola är fantastiska och förstående (jag har ju varit rörig sen dag ett, och alla hjälps åt för att det ska bli så bra som möjligt).

Jag tänker såhär. Barn med ADHD behöver bli förberedda på vad som ska hända, vad som ska ske, vad som ska göras osv. Jag behöver det lika mycket som ett barn. När folk ändrar helt plötsligt tid, eller vad som helst, så blir jag stressad, upprörd, orolig, arg osv. T om i mitt egna hem, där jag är ensamstående mamma...vet jag inte vad som kommer efter detta som jag gör, så blir jag förvirrad och stressad....vilket i sin tur leder till ångest.
Förutsägbarhet is the shit (trots att jag är impulsiv som satan).

Nu ska jag inte säga att mitt liv är fantastiskt och allt är bra, MEN, det fungerar. Jag är inte i fullständigt öpplösningstillstånd. Minnet är ju käpprätt och helvete, arbetsminnet suger. Jag är beroende av äggklocka, påminnelser, och hjälp, men det går mot det bättre. Yeay!

Så det bästa med min ADHD är att jag inte har ro i kroppen nog att ligga ner och självdö. Alldeles för tråkigt. Må dåligt tröttnar man ju snabbt på. Snubblar ju hela tiden på mina fötter, men eftersom jag är för rastlös, så är jag alltid upp igen, försöker igen! Men be om hjälp för att göra listor/schema. Jag menar, de flesta ADHD:are gör milslånga listor...men det funkar ju sällan ändå. Be om hjälp, så att det blir genomförbart.

@Anonym (ny): Haha, läste första meningen på mitt förra inlägg...jag har alltså inte själv en bild på dig...utan en bild i huvudet av hur du ser ut....har för mig också att du är lika gammal som mig...82:a

Just det...skulle säga ett tips till. Jag tror att krishanteringsplaner är guld värda. Jag har än sålänge kommit till att göra en för morgonen (med hjälp så klart). Den sitter uppe i skåpet i köket, vid kaffet. Där står det vad jag ska göra om det helt har gått galet och ADHD:n är på fullständig topp. Men nu behöver det göras om lite och skrivas in t ex vem man ringer, vad man ska göra. Vilken ordning jag ska plocka undan i köket för att kunna få fram frukost, osv. Det har hänt att jag inte ens kommer utanför dörren med barnen. (*skäms*)

Ja, jag för mig att du skrev mycket under dom åren. Periodare var jag mer, och är det fortfarande. Skriver jätte mycket, debatterar och sen tröttnar jag. :-P

ADHD (dock har jag inte fått återkopplingen ännu, eftersom den som utredde mig tog semester precis innan han hann bli kloar med sammanställningen. och sedan ledighet på ledighet ...och nu vet dom inte när han kommer tillbaks. Men enligt läkarsamtal så är de överrens om att det är ADHD, och jag går i gruppbehandling för ADHD....väntar bara på att det kommer på papper också, eftersom jag nu är mer öppen för medicin (vilket jag tvärvägrat innan)
Så, jag har H:et också, på gott och ont. Jobbigt, eftersom jag inte kan sitta still, men älskar ändå att vara hyper...det är på något sätt min drivkraft. Har alltid alltid vetat att jag är lite "hyper" innan iaf, vet att jag har galet mycket energi...eller vad det kallas. Problemet är att det också fullständigt tar ut mig. Så jag har jätte problem med sömen, väldigt svårt för att somna, komma ner i varv (kan knappt det) osv, men tycker inte om sömntabletter och insomningstabletterna fungerar sådär...så jag skippar dem helst, och så får jag hitta andra sätt att lära mig sova "normalt"

Ja, vardagen fungerar bättre. För mig känns det faktiskt fantastiskt, men det är ju på väldigt basic nivå, eftersom jag har väldigt mycket stöd och hjälp. Jag har boendestöd 3 ggr i veckan, ska få godman, har jätte bra hjälp från familjehemsbehandlare och nu när folk runtomkring riktigt fått se in i min tillvaro, då jag inte längre kämpar med att försöka dölja mina brister (vilket innan alltid tillslut ledde till utmattning, depression och andra sjukdomar), så känns det som om det blir bättre. Alltså, jag är på sätt och vis väldigt beroende av att min omgivning förstår mina svårigheter, och när de väl gjort det (lättare när det inte är nära familj...för familjen har det tagit längst tid att riktigt inse att det här är permanent (har ju alltid trott att det varit omständigheter och att jag haft ett trassligt liv). 
Balansgången är ju där att man vill ju klara sig så bra som möjligt själv, men samtidigt kan man inte riktigt det på samma sätt/vilkor som "de andra"...vilka det nu är?

Som svar på din fråga, nej, jag kan inte lägga viktiga papper sålänge på något ställe...men jag gör det. Jag har alltså inte alls kommit så långt att jag kan ta hand om pappersarbeten och ekonomin. Där är jag hyfsat körd för det mesta. Jag har en stor kalender, som ligger i handväskan, kruxet är om jag byter väska...så de senaste månaderna har jag inte bytt. När jag då går ut, så väger den så mycket att det märks om den inte ligger i väskan, och det brukar jag oftast tänka på (men jag glömmer den med...eller plånboken, eller något annat viktigt. 
Mitt arbetsminne är ganska hopplöst, farligt lik en ahlzeimerspatient känner jag mig ibland som. Men just nu försöker jag acceptera det, och hitta nya mer hållbara lösningar. Jag har problem med igångsättning, därför jag har utformat ett schema som inte tillåter dötid...då är det som om jag fastnar i en bubbla och det är ännu jobbigare. 

Gjorde min utredning i maj-juni, men självskattningen gjordes redan i feb-mars ngn gång, så jag har jobbat med det sedan dess och gått igenom alla typer av känslor tror jag. Nu fick jag hopp igen, när jag verkligen insåg hur extremt löjligt tydlig jag måste vara med mig själv, för att fungera. Ja, det måste stå:
06:00, Vakna! Gå upp! 06:10 Drick kaffe (snabbkaffe) och plocka ur diskmaskinen. 06:20 Tvätta ansiktet. Rengöring och kräm osv.
Sen har jag ju inget sådant schema mellan 8-15:30...så där händer det allt och inget, och även efter 21:00. Hehe!

Jag är alltså i utvecklingsfasen här vet jag, men försöker på då att automatisera detta (hoppfullt tänkande...antagligen kommer jag alltid få ha mina scheman), förbereda mig själv, kunna se framför mig hur allt ska gå till.
Innan kom man hem med barnen på eftermiddagen och bara fatta ingenting. Det bara kändes som kaos och jag kunde inte se i vilken ände jag skulle börja (olika svårt olika dagar). Svårt att prioritera, vilket kan vara att jag tvättar lister istället för att laga mat, planterar blommor istället för att lägga barnen, tvättar fönster och glömmer maten man höll på att lägga in i kylskåpet. Som att man följde en rosa ballong som svävade iväg i hemmet, vilket betydde att det inte alls blev någon struktur hemma, och det funkar dåligt när man har barn. :-P Dator mellan 15:30-21:00 funkar väldigt dåligt...där har man en bov i dramat.
Hm...vad ville jag ha sagt med det...har helt glömt min poäng med inlägget...*scrollar upp och läser ditt inlägg igen*

Ja, just det...jag glömmer tider direkt, om jag inte skriver ner det. Kalendern måste fram direkt, och det vet jag. Så vad är det som gör att jag gör det (försöker iaf) är väl just acceptansen och mer att det alltid ska vara så. Om det alltid är så, så kommer det ju inte fallera på samma sätt, eftersom man gör sig själv förutsägbar för sig själv. Inser hur flummig jag låter, men förstår du min tankegång. Ibland undrar jag om jag inte har AS-drag...men det har jag inte fått höra. Det är strategier helt enkelt, som jag insett på vägen, att jag måste ha, för att kunna hantera mig själv. Yttre kaos, leder till så mycket ångest för mig, så jag bara måste ha yttre struktur för att mildra min ångest (är ju ett enda virrvarr inombords, totalt kaos....får vara struktur någonstans då).

Ujj, nu har jag skrivit ett sånt där extremlång inlägg igen. Typiskt mig. Fixar inte rikitgt det där med begränsningar heller. Var det något mer jag ville ha sagt med inlägget *funderar på om jag öht har sagt något som har en poäng i inlägget, men orkar inte läsa det *

Jag tror iaf, att man verkligen måste rannsaka sig själv, riva ner alltihopa, och bygga från början. Så tänkte jag med mig själv. Ok, inget funkar längre för mig. Utmattningsdepression, och kaos, kaos, kaos. Allt känns övermäktigt...hur gör man då?
Så jag har i takt med att jag lärt känna mig själv mer (utredningen har hjälpt mig att verkligen börja se att det är jag och inte alltid yttre omständigheter...vilket i sin tur har hjälpt mig att inse att jag behöver hjälp med att strukturera min tillvaro).
Känslolivet är jätte svårt att förändra i en handvänding, liksom ens sätt att tänka...så det gäller att tänka runt sig själv...hur lurar alt. belönar jag min hjärna, så att livet fungerar bättre? Hur ska jag få min hjärna att fungera så att jag går rakt fram, och inte virrar iväg på ett sidospår...men seriöst, jag skulle inte klara det utan hjälp av andra. Det gäller att grabba tag i dom som kan det där med att strukturera, så får man beskriva sina behov, sen får man jobba fram strategier.

Sen är det en enorm belöning för mig att se vilken positiv inverkan det har på barnen att ha så strukturerat. Helt plötsligt hittade jag kraft och tid att göra mer saker med barnen. 

Nu ska jag inte skriva mer på detta inlägget...vem orkar läsa liksom? :-P

 

Tack! Jag känner mig faktiskt själv lite imponerad! Men igår slog rädslan till...vad händer när jag tröttnar och tycker det är tråkigt? Jag vet ju hur jag funkar där...idag kom en riktigt motig dag...jävlar vad jag har hållt på att belöna mig  själv hela tiden. Efter varje del på schemat, belöning! Hehehe!

Ja, men jag har hört att man kan jobba med att strukturera till andra, men funkar inte på en själv.

Jag har också NOLL lokalsinne! Det är riktigt pinsamt ibland. Har fått ringa till kalaset mitt barn var på och fråga igen efter vägbeskrivning....för jag hittade inte tillbaks.

Ey, jag har alltid vänt på negativa ord. Jag sa alltid att jag gillar att leva i kaos, när någon poängterade hur stökig jag var osv. :-P