ADD symptom hos vuxna

En lätt fråga ändå inte. Det är så svårt att veta och sortera vad som hör till "normal" virrighet och glömska och vad som inte gör det. Men det kanske inte är så man ska tänka, utan mer att om man lider av sin virrighet, om den blir till ett problem, då är det nog dags att söka hjälp. 

Men det här med att ha koll på andras grejer. Jag anser att jag har bättre koll på sambons saker än mina egna och han har definitivt bättre koll på mina prylar än vad jag har. Dock skulle jag påstå att sambon är "normalt" virrig och glömsk. Hans grad av virrighet beror på om det te.x är mycket på hans jobb etc, alltså stressrelaterat medan jag anser att min virrighet finns där konstant, den är regelbunden och oberoende av yttre omständigheter. Det är i alla fall så JAG upplever det. Men det återstår ju att se vad utredningen visar sen.

Men HUR virrig och glömsk är jag då? Mitt liv och min vardag innehåller så gott som inga fasta rutiner, ingen regelbundenhet. Det i sig kan ju göra vemsomhelst virrig och jag tror att det är precis så det är för mig. Jag skulle definitivt må bättre av att ha som ett schema att följa, en mer förutsägbar vardag med fasta dagar och tider för diverse göromål. Dessvärre tycks jag vara oförmögen att skapa detta schema och dessa rutiner själv och på egen hand. Jag har försökt men om jag ens lyckas färdigställa ett slags schema klarar jag bara av att följa det i 1-2 dagar sedan faller allt. Min uthållighet är lika med noll. Jag tröttnar extremt fort och repetitiva aktiviteter tråkar ut mig på nolltid. Ja, om jag inte tycker dom är roliga och tillräckligt stimulerande förstås men det är väldigt få saker jag finner den graden av stimulans i. Och nu märker jag hur jag nog börjar glida ifrån ämnet lite...

Ska berätta en händelse som hände igår. Jag kom plötsligt på att det är dags att deklarera snart och frågade sambon om han ens sett mina papper från skattemyndigheten. Ja, det hade han men han visste inte vart dom fanns nu. Själv hade jag inte ens koll på om jag fått deklarationen eller inte. Jag ögnade igenom bänken vi har i köket där allt och inget som ska vara där oftast hamnar i stora högar men där fanns den inte. Då kollade jag i pappersinsamlingen och där låg den, OÖPPNAD. Min sambo sa att han aldrig ens skulle komma på tanken att kolla där och jag svarade att ptja, lite koll på ingenkollen har jag väl. Det är inget som förvånar mig med själv längre, om jag säger så. Den skulle lika gärna kunna ha hamnat i soporna, ligga ute i bilen där en del post ibland blir kvarglömd, under soffan eller under alla kläderna på golvet i hallen. You never know   

Det här med att känna sig lugn och harmonisk, det gör jag aldrig eller så gott som aldrig. De stunder eller gånger då jag upplever som ett slags inre lugn är när jag fått mens och när jag druckit alkohol. Jag kände även av samma slags lugn periodvis under mina graviditeter. Och ja, efter sex också. Alltså sex SEX, inte klockslaget sex  Med inre lugn menar jag en känsla av att känna sig ihopsamlad, både mentalt och fysiskt, något mer skärpt, klarsynt, en känsla av tillfredställelse. Den övriga tiden känner jag precis tvärtom. Jag är spretig i mitt tänk, oförutsägbar och impulsiv i både handlingar och känslor. Jag skulle nog säga att jag är mer känslostyrd övriga tiden vilket är så gott som nästan jämt eftersom jag varken konsumerar särskilt mycket alkohol eller sex och bara har mens ett par dar 1 g/mån. Gravid är jag ju inte heller så ofta  

Man hör och läser ju ofta att människor med ADHD har svårt för att stanna upp och leva i nuet. Jag lever alltid i nuet, här och nu, men det innebär inte att jag lever med inre harmoni, att jag är mentalt närvarande för det är jag inte. Jag har läst att om man har ADHD känns det som om man är driven av en inre motor. För mig käns det snarare som om jag tävlar mot tiden. Jag går runt med en konstant känsla av inre stress, men det är inte den typen av stresskänsla man upplever när man är verkligt stressad-när man springer till bussen man håller på att missa etc. Utan det är mer en känsla av rastlöshet, ostimulans, som om jag hela tiden är på håret att bli uttråkad och som om det är det jag hela tiden försöker undvika. Jag är oförmögen att göra något lagom. Faktum är att jag inte ens vet vad som är lagom. Här är det allt eller inget, för mycket eller för lite, för ofta eller för sällan, för hårt eller för löst, för fort eller för långsamt osv. Antingen eller. Den här känslan av rastlöshet gör att jag inte har tid (eller lust) att sätta mig in i hur olika saker fungerar. Jag köpte te.x en ny kamera med en massa roliga finesser som jag tänkte att åh, vad roligt jag kan ha med den. Men tid eller lust att läsa instruktionsboken har jag inte. Alltså, att göra något lugnt och metodiskt är inte min grej trots att jag VET av erfarenhet att det är så jag borde göra för det sättet jag gör saker och ting på skapar onödigt mycket frustration och allt blir så mycket mer omständigt på mitt sätt. Ändå fortsätter jag och det gör jag ju inte för att jag tycker det är kul utan för att jag inte vet eller har det tålamod som krävs av mig för det andra tillvägagångsättet. Min sambo är precis tvärtom. Mycket noggrann och metodisk. Sen har han det där logiska tänkandet som jag tycks sakna. Jag har min egen logik   

Nu blev det här inlägget väldigt spretigt känner jag och jag tror inte ens jag lyckades ge dig svar på det du undrade. Jag återkommer. 

Cailpso: Glöm inte att det finns olika grader av ADHD. Det som egentligen är mest avgörande är ju om det du upplever är symtom på ADHD innebär problem för dig (och andra). Jag vill minnas att ett kriterie för att få diagnosen ADHD är att symtomen ska utgöra ett funktionshinder. Vad som sedan räknas som funktionshinder vet jag inte. Något som kan verka funktionshindrade för mig, kanske inte är det för dig etc. Men för mig är ett funktionshinder något som påverkar ens person, liv och vardag så pass att man inte kan leva livet till fullo och använda den kapacitet och förmåga man faktiskt har. Med det menar jag te.x att man tvingas avstå studier eller arbete för att man är oförmögen att organisera sina saker, passa tider etc, man klarar kanske inte av att bo själv och allt vad det innebär-betala räkningar, hålla rent omkring sig m.m. Sedan anser jag också att det inte ska vara meningen (det kan inte vara meningen!) att man ska leva sitt liv som på en skör tråd där allt känns osäkert, otryggt och oförutsägbart. Det är inget liv, enligt mig. 

Du får ursäkta men jag förstår inte riktigt vad du vill med ditt inlägg. Du skriver att du inte har något behov av att "hitta hem" längre, att du bara vill hitta vägar och strategier för att lyckas med de mål du satt upp. Och kanske medicin... om det hjälper, skriver du. Hjälper mot vad? Är det hjälp med högskolestudier du behöver så har du nog hamnat i fel tråd. 

Kränkt var nog att ta i, jag blev snarare fundersam och det är jag fortfarande. Du skrev att du har funderingar på ADHD sedan dök högskolestudier upp så jag uppfattade det som att pluggande var det enda du hade problem med. Sorry för det. Men hur är det nu, vill du utredas eller inte? 

Det går att få hjälp utan utredning, åtminstone i vissa kommuner, men jag tror att det är svårare. Mycket svårare. Med en utredning och rätt diagnos har du inte bara möjlighet att bli medicinerad (om det är det du vill) med centralstimulantia, du har också möjlighet att få en mer anpassad skolgång, något jag tror är svårare att begära utan papper på diagnos. Men jag är inte säker på detta, kanske värt att kolla upp? För visst vore det skönt att få känna som en trygghet, att känna "Fasen, jag kan fixa det den här gången" oavsett om det är studier eller arbete och veta att du får hjälp och stöd som är mer anpassat efter dina behov. För min egen del (jag är under utredning nu) spelar ovissheten stor roll. Jag är så gott som säker på att jag har ADHD men helt säker kan jag inte vara innan utredningen är klar. Jag vill veta, jag står inte ut med ovisshet och om eller när jag får veta att det är ADHD kan jag bortse från annat och fokusera på just ADHD:n. Då kommer jag veta mer vilken typ av hjälp jag behöver, vilka verktyg jag kommer att ha användning för etc. Just nu är allt så spretigt och jag vågar inte riktigt förlita mig på något förrän jag har det på pappret. Men vi är alla olika. För vissa är det viktigt, för andra inte. Huvudsaken är att man mår bra, eller hur? 

Det här du skriver om framtiden och samhället är väldigt intressant och jag tror du har en hel del vettigt att säga om saken. Det jag tänker på när jag läser det du skriver är att oavsett hur samhället ser ut om 30 år är det ju nu vi lever. Idag finns diagnosen även om det finns dom som inte kan eller vill tro på det utan menar att alla olika och att ADHD bara skulle vara något påhittat namn för ett "normalt" tillstånd. Själv vet jag inte vad jag ska tro riktigt. Däremot tänker jag som så att det blir vad man gör det till. När man utretts och står där med sin ADHD-diagnos är det upp till en själv hur livet kommer att bli i fortsättningen. Om man ser ADHD enbart som en funktionsnedsättning, ett handikapp och blir sin diagnos tror jag det är svårt att dra nytta av sin nya vetskap och förändra sitt liv till det bättre. Men man är ju även beroende av omgivningens (och samhällets) inställning och attityd, inte helt och hållet, men nog har den en stor, stor del i hur man själv förhåller sig. Möts man av ständig misstro, kritiseras, döms och ses som en börda är det svårt att bibehålla tron på sig själv. Det blir som att försöka spotta i motvind. 

Jag tillhör dom som har en stark tro att människor med olika diagnoser, handikapp, funktionsnedsättningar etc, alla har en plats i samhället-det gäller bara att hitta vilken, något som är mycket svårt utan rätt sorts hjälp och den hjälpen är väldigt svår att få, om den ens finns?
Alla människor har brister och svagheter men också styrkor och talanger och vi kan alla bidra men det borde få ske efter varje individs egna förutsättningar och inte efter den "mall" som samhället satt upp att passa en viss typ av människa/individ. Nu är det långt ifrån alla (om ens någon) som passar in i den där mallen och sticker man ut lite för mycket, mer än vad som är godtagbart, anses man genast som sjuk eller störd. DET om något är sjukt, anser jag. Däremot anser jag inte att man, bara för att man söker hjälp och ber om en utredning, automatiskt håller med och accepterar den synen som många har på psykisk ohälsa idag. Utredning och diagnostisering är som bäst när den sker i samförstånd med den som ska utredas, alltså, då man själv fått begära en utredning. Personligen tror jag att man har mer att vinna än förlora på detta men det hänger förstås mycket på ens egen inställning.

Det finns säkert fler människor som du, som inte känner ett jättebehov av att få bli utredd, som inte lever i en plågande ovisshet utan som redan "vet" och kan nöja sig med det. Jag tror inte det är en omöjlighet att klara det på egen hand, att hitta strategier och verktyg som hjälper och tar en framåt. Om det är det man vill och tror på är det förstås den vägen man ska gå. För egen del tror jag inte att det skulle fungera. Jag trodde tills för ett tag sedan att jag led av en mild variant av ADHD men jag har lyckats slå hål på fasaden inifrån och hittat ut från en hel del förnekelse och insett att jag är mer "sjuk" än jag trodde. Varför jag klarat mig så "bra" genom livet som jag har är mycket tack vare den hjälp och det stöd jag fått från vänner och pojkvänner. En del skulle nog kalla mig parasit medan det för mig handlat om ren överlevnad. Jag har alltid sett mig själv som en oberoende person men har på senare tid insett att jag är allt annat än det. Jag är högst beroende av min sambo te.x och om det inte vore för honom skulle jag förmodligen inte ens ha ett hem om jag ens skulle ha varit vid liv. Det handlar inte om att jag inte tror tillräckligt mycket på mig själv, att jag lider av mindersvärdeskomplex eller höjer min sambo till skyarna. Om jag berättade mer ingående om hur mitt liv sett ut fram till idag skulle du med stor sannolikhet förstå hur jag menar och jag vågar t.o.m påstå att du nog skulle hålla med mig.

Så, för mig känns en utredning, diagnos och rätt slags hjälp som ett verktyg i sig. Jag kommer förhoppningsvis få svar på många frågor, hjälp med att sortera och reda ut det som pågår inom mig samt bli mer medveten om och få ökad förståelse för både mina svagheter och styrkor. Därefter hoppas jag få och kunna fokusera främst på just det som är mina styrkor. Bättre att försöka bli ännu bättre på det man redan kan än att försöka bli halvbra på det man är sämre på. Jag ser det inte som att jag ska anpassas till det samhälle vi har idag, att jag ska rättas in i ledet och vara som alla andra. Det kan dom ju försöka med  För mig handlar det om mig själv och min egen överlevnad. Jag vill ha ett val och fler än ett alternativ till det liv jag lever idag. Dit kommer jag tyvärr inte på egen hand. Jag saknar både det tålamod och motivation som krävs. Och jag säger inte nej till man kan lära sig det på egen hand men jag har inte tid att vänta och det finns inte plats för fler misslyckanden i mitt liv. Det är nu eller aldrig.

Man kan tycka vad man vill om utredningar och diagnoser, i slutändan är det ju upp till var och en vad man väljer att göra med det. Man kan använda "materialet" till att fortsätta slå på sig själv men man kan också välja att se det som något positivt, något man kan använda sig och dra nytta av. Jag vet i alla fall vilken väg jag tänker jag välja. 

Händer mig jämt. Händer också att jag köper dubbelt av något. Jag kan nätshoppa, säg, ett par gummistövlar åt dottern för att ett par dagar senare ha glömt det och shoppa gummistövlar åt henne i en fysisk butik. 

Nu har jag visserligen inte fått min diagnos konstaterad på papper än men det är på gång. 
Jag har två barn med dom är fortfarande så pass små att det är för tidigt att säga om dom har det eller inte. 
Ibland tycker jag mig se sådant som jag själv uppfattar som avvikande. Å andra sidan har jag inte så stor erfarenhet av barn så jag vet ju egentligen inte vad som är avvikande och inte. Det är svårt nog att sortera detta hos mig själv. Är det min ADHD som gör att jag gör/tänker/känner såhär eller är det "bara" jag? Är det normalt att reagera sådär eller är det för att jag har ADHD som jag gör det? osv. På förskolan har man inte märkt något avvikande i alla fall men jag vågar inte förlita mig helt på deras bedömning med tanke på hur det var för mig och hur jag lyckades glida med i alla år stämplad som "bara väldigt blyg". Jag känner en viss oro för mina barn men också en slags trygghet i att vara så pass medveten om detta. Om det visar sig bli problem senare kommer jag vara den första att ta tag i det och se till att mina barn får den hjälp och det stöd dom behöver. 

Härligt att höra, önskar dig stort lycka till i fortsättningen! 

Förhoppningsvis i veckan som kommer. Håll tummarna!