• Äldre 20 Oct 11:20
    1800 visningar
    4 svar
    4
    1800

    Hur klarade ni av 9 månader med oro o väntan?

    Jag väntar mitt andra barn, förlorade vårt första barn i psd så sent som i v 41.. 
    Hur klarar ni gå igenom en till graviditet? Jag är ni i v 22 och har fram tills nu tyckt det går bra.. men nu kommer oron. Hur gör man?
    Hur har ni gjort?
    Tacksam för svar.  

  • Svar på tråden Hur klarade ni av 9 månader med oro o väntan?
  • snorpp­an
    Äldre 21 Oct 15:49
    #1

    Man klarar det på samma sätt som med sorgen, man har inget val. Vi fick gå på specialistmödravården och fick ringa och få koll om vi var oroliga (vilket man var jämt i stort sett) men genom att vi visste att vi kunde få kolla så gjorde vi det inte alltid, man liksom höll sig uppe många ggr bara av att veta att man kunde. Vissa dagar klarade man av oron mer än andra. Det är så jag tycker det varit med sorgen också att man klarar det olika bra olika dagar. Vi förlorade vår älskade tjej i v.40+2 så vi var alltså också inne i v.41.
    Ju närmare bf vi kom desto jobbigare blev det, oron steg och vi vågade många ggr inte tro att det skulle kunna gå bra denna gången heller. Sista veckorna åkte vi in varje dag och tog ctg kurva, till slut lade de in oss då jag berättade att jag var livrädd varje dag och det skulle vara tyst som det var när vi åkte in för att föda storassyster och att jag då ska leva med att vi inte begärde kejsarsnitt tidigare Gråter
    Dagen efter att vi lades in sattes jag igång och på kvällen föddes lillebror Glad
    Ta emot all hjälp ni kan få om det så endast lugnar er för stunden, man behöver varje paus av lugn man kan få. Njut de gånger du kan av rörelser i magen m.m.
    All styrka till dig/er.

    Kram // Jessica


    Älskar dig för evigt min dotter, du är så saknad.
  • kallel­ina
    Äldre 31 Oct 21:30
    #2

    Hej du. Jag beklagar det inträffade. Har varit med om samma sak.

    Jag tycker att du ska se till att få gå på så många kontroller som du känner att du behöver, om så varenda dag periodvis! Eftersom du gick in i vecka 41, begär igångsättning! Det finns ingen anledning att plåga dig med att gå över tiden en enda sekund, det är jobbigt nog som det är. Personalen brukar vara väldigt förstående.

    Klart att jag hade ups and downs hela graviditeten, ibland mådde jag jättedåligt. Klockade bebisen och så vidare. Det finns inte en chans att du kommer kunna njuta av graviditeten i fulla drag, man blir faktiskt "skadad" av att ha varit med om en sådan här sak. Men det gäller att försöka göra det uthärdligt i alla fall. Man kan försöka luta sig lite mot statistiken, risken att det händer igen är väldigt liten. Men ibland räcker inte den förvissningen heller. Då är det enda som hjälper ett besök hos Bm. Och då ska du gå dit. Det är nog enda sättet att må så bra som möjligt.

    Konstigt nog blev jag kolugn de sista två veckorna! Då gick vi på CTG var tredje dag. Sedan sattes jag igång på beräknat datum och allt gick jättebra.

    Kramar

  • Äldre 3 Nov 20:34
    #3

    Hej!


    Jag är i vecka 21 själv & har en dotter på 4 år, förlorade en så efterlängtad & älskad dotter -09. Inte i samma som du, utan våran lilla tjej hade vänstersidigt diafragmabråck, hon dog direkt efter födseln...det var grymt, livet var så fruktansvärt grymt! Jag var i vecka 37+0.


    Jag trodde absolut inte att oron skulle bli så stark, men det blev den! Har man mist en bebis är jag övertygad om att oron blir så fruktansvärd stark för man vet vad man har att förlora om det skulle gå fel igen. Den smärtan & ångesten man upplever av att förlora en bebis vill man ju aldrig uppleva igen...


    Jag ska snart på förlossningsplanering, jag vill inte gå en dag över det beräknade datumet & hoppas dom går med på det.


    Enda rådet jag kan ge är väl att man får tro att det ska gå bra! & hoppas att tiden går fort så det är dags för lilla bebis & komma ut! :)


    Kram

  • kallel­ina
    Äldre 4 Nov 11:09
    #4
    Skantza skrev 2010-11-03 20:34:47 följande:

    Hej!


    Jag är i vecka 21 själv & har en dotter på 4 år, förlorade en så efterlängtad & älskad dotter -09. Inte i samma som du, utan våran lilla tjej hade vänstersidigt diafragmabråck, hon dog direkt efter födseln...det var grymt, livet var så fruktansvärt grymt! Jag var i vecka 37+0.


    Jag trodde absolut inte att oron skulle bli så stark, men det blev den! Har man mist en bebis är jag övertygad om att oron blir så fruktansvärd stark för man vet vad man har att förlora om det skulle gå fel igen. Den smärtan & ångesten man upplever av att förlora en bebis vill man ju aldrig uppleva igen...


    Jag ska snart på förlossningsplanering, jag vill inte gå en dag över det beräknade datumet & hoppas dom går med på det.


    Enda rådet jag kan ge är väl att man får tro att det ska gå bra! & hoppas att tiden går fort så det är dags för lilla bebis & komma ut! :)


    Kram


    Usch, jag beklagar det inträffade. :'-( Jo, visst blir man "skadad" av en sådan upplevelse. Jag är övertygad om att du kommer att slippa passera BF-datumet, de brukar vara generösa med sådant.

    Kram till dig alla änglaföräldrar
Svar på tråden Hur klarade ni av 9 månader med oro o väntan?