Skulle du förlåta din syster om hon inte kom på din sons begravning?

Är du riktigt klok? Tror du på allvar att ts lillasyster drabbades hårdare än ts som förlorade sitt barn??

Man kan mycket riktigt inte mäta sorg och varför skulle man göra det - men att ursäkta lillasystern för att hon inte dök upp är helt omöjligt med mindre än att hon suttit på psyket vid den här tidpunkten.
Ingenting kan vara värre än att förlora sitt barn. Och att inte komma och vara stöd på begravningen för att man har en tenta av alla världsliga saker!

Om man nu av något skäl är så knäckt (eller så sjukt rädd för döden) att man inte orkar komma så kan man väl åtminstone vara medmänniska nog att inte skylla på något annat utan att säga som det är?
Det är liksom inte som att ställa in en dålig dejt för att man "måste tvätta håret".

Jag tycker systern i det här fallet verkar sakna all empati och såvitt det låter är det detta hon fostrats till. Hu. 

Men det är väl inte lillasysterns sorg över det döda barnet det handlar om?
Om min syster (som jag aldrig haft nära kontakt med eftersom hon är 29 år äldre än jag) hade förlorat ett barn skulle jag ha gått för hennes sorgs skull, hennes förlust påverkas ju inte av om jag någonsin träffat hennes barn eller ej.
 

Förstår hur du menar ... men då verkar också den helt logiska konsekvenser vara att ts bryter kontakten med sin syster.

Varför bry sig om att hålla kontakten alls bara för att man är släkt, när den personen tydligt visat att blodsbandet ingenting betyder? Meningslöst. Jag skulle absolut ha sagt "tack och adjö" jag också. 

Men man kan inte lägga den känslomässiga bördan på den som är sorgdrabbad. I den situationen reagerar man allt annat än "normalt".

När min pappa dog var det hundratals människor som ringde, vissa för att beklaga men väldigt många för att prata om sin sorg. Han var otroligt beundrad och omtyckt. Mamma orkade inte ta telefon så det fick jag göra. samtal efter samtal med människor som grät, ville veta om han hade haft ont, om det hade gått fort o s v.

Inte förrän långt efteråt förstod jag det absurda i att jag satt och tröstade dem när det var min pappa som hade dött. Då, mitt i sorgen, kändes det rimligt och som om jag inte hade "rätt" att sörja själv när alla andra var så ledsna.

För dessa som ringde lät jag säkert helt ok, men inuti var jag trasig och det tog år innan jag hämtade mig. Antagligen delvis för att min sorgeprocess blev förskjuten.

Man kan aldrig räkna med att en hårt sorgedrabbad ska orka känna, ordna, förstå. Här la ts lillasyster verkligen sten på börda, och att det tog tid innan ts kom fram till att så var fallet förändrar ingenting. 

Så om t ex din gamla chef (som du tyckte mycket om) dog, så skulle du tycka att det var helt okej att ringa och gråta ut hos hans dotter dagarna efter dödsfallet? Inte en tanke på att hennes förlust rimligen måste vara värre än din; du söker tröst utan att tänka efter?

Jag skyller inte på andra, jag säger bara att man kan vara liiite empatisk. Jag tycker nog att man visst kan respektera andras sorg och förstå att man inte kan (borde) belasta någon som är nyligen drabbad. Man hör t ex inte av sig till en vän som förlorat sitt barn och pratar om hur man själv blir ledsen "för att det är så sorgligt när barn dör". Eller säger något klumpigt i stil med att man vet hur det känns, för kattan fick nyss ungar och en var dödfödd och det var så jätteledsamt.

Det är, tycker jag, skillnad på sådan sorg som man ganska lätt går vidare ifrån (exempelvis, den gulliga äldre granntanten som man brukar säga hej till avlider) och en sorg som förändrar hela livet ( t ex man förlorar ett barn, sin livskamrat, en förälder).

I det här fallet antar jag att sorgen som drabbade lillasystern med största sannolikhet var av övergående natur (hennes systers barn, som hon förmodligen inte kände särskilt väl, om alls, dog) medan däremot ts drabbades av en sådan sorg som lämnar permanenta spår (förlusten av ett barn).
Och då är det rimligt att en vuxen människa (lillasystern) tänker efter lite och prioriterar den andras behov, inte sina egna. annars är kontakten verkligen inte mycket att ha.