Skulle du förlåta din syster om hon inte kom på din sons begravning?

Kanske, efter lång tid. Är väldigt förtjust i mina syskon, men det beror ju en hel del på att vi brukar ställa upp för varandra när det behövs, oavsett om det passar oss själva för tillfället. Antalet tillfällen när det verkligen är väldigt viktigt med fysisk närvaro är ju inte så oerhört många under årens lopp. Ett barns begravning tycker jag nog är ett sånt sällsynt tillfälle.

Rätt många tänker sig nog att begravningar som hålls för små barn är oerhört jobbiga. Rent av speciellt jobbiga för barnets föräldrar. Och i de fallen vill man nog gärna stötta barnets föräldrar med sin närvaro. Själva orsaken till att ts i flera år tänkt på detta är kanske att begravningen var tämligen jobbig för henne? Eller vad tror du?

En syster som förlorat ett barn är väl en person som man antar behöver lite stöd och omtanke. Någon magisk tankeöverföring brukar inte behövas i normalfallet.

Så om du, dina föräldrar, brorsans frus föräldrar och ev syskon var de enda bjudna till brorsbarnets begravning så antar du att din bror  inte menar någon särskilt med det? En vanlig dag bara?

Att stå ut med saker som är jobbiga för att göra mindre jobbiga för människor man älskar är inte så farligt vet du.

Om man inte orkar stödja en syster vars barn ska begravas så kanske man helt enkelt inte håller måttet för fortsatt vänskap. I vissa sammanhang hamnar man i sitsen att antingen klarar man av den, eller så sviker man. Det får man liksom räkna med som människa. Att dels svika sin syster i en sådan abnorm situation och sedan bli stött för att systern inte räknar med en i livets alla skeden är fjantigt. Bara att tugga i sig att livet inte alltid är som man vill.