Skulle du förlåta din syster om hon inte kom på din sons begravning?

Jag kan inte se hur det kan spela någon roll.

Fast frågan i din TS var "Skulle du förlåta din syster om hon inte kom på din sons begravning" Jag tycker att det spelar en stor roll hur gammalt barnet var. Om det var ett större barn som din syster kände och tyckte om kan jag absolut inte förstå hennes beteende, men om det var ett barn som dog strax efter förlossningen och som systern aldrig träffat, då är det s.a.s en förmildrande omständighet.

Och som sagt, det finns omtentor, man får dispans, och dessutom så får du missa max 2 tentor under höstterminen och max 1 tenta under våren, innan CSN vägrar en pengar. Så hennes anledning duger inte för mig, absolut inte.

Hej TS!

Vill bara säga att jag beklagar din förlust otroligt mycket. Och så vill jag säga att jag blir otroligt irriterad på alla här inne som tycker att du får skylla dig själv eller hade lika gärna klarat dig utan din syster på begravningen. Fyfan vilken taskig jävla attityd, de kan ju inte veta vad det innebär att ha en familj.

Jag förstår dig till 100%! Jag har läst alla dina inlägg om vad för slags person din syster är och hur hon har betett sig under åren. Och eftersom jag inte känner dig så får jag ju ta dig på orden helt enkelt, och varför skulle jag inte? Det finns ju ingen anledning till att gå in och försöka reda ut hela ditt liv heller!

Nej jag håller med dig. Hur tajt man än är med sin syster så är det väl för fan helt jävla självklart att man ska gå på hennes eget barns begravning! Säger som ett par få stycken sagt innan, det är ju DIN förlust, DITT barn, klart att hon förmodligen sörjer (eller kanske inte, det spelar ingen roll), men hennes uppgift blir ju till att finnas där för DIG! Jag fattar inte hur de andra tänker.. Alls.

Och som sagt, det finns omtentor, man får dispans, och dessutom så får du missa max 2 tentor under höstterminen och max 1 tenta under våren, innan CSN vägrar en pengar. Så hennes anledning duger inte för mig, absolut inte.

Och jag klandrar dig absolut inte för att ha brutit kontakten med henne. Med tanke på att hon har uppmuntrats till detta beteende är det inte konstigt att hon utnyttjar detta, men du har all rätt i världen att inte tycka att det är OK. I och med att du mår dåligt över detta föreslår jag att du ber om ett möte, inleder med att du vill berätta något för henne och att du inte vill bli avbruten. Allt hon behöver göra att lyssna, sen kan hon gå om hon vill. För du måste inse att det viktigaste för dig är inte att hon ber om förlåtelse och ändrar på sig. Det viktigaste för dig är att du får uttrycka dina tankar och känslor. Att du får säga ifrån.

När du berättar detta så koncentrera dig på att uttrycka dig i ett tydligt JAG-perspektiv. Dvs, JAG känner, JAG tycker, JAG blev besviken, osv. Inte en massa "du är si, du är så, du gör det och det". Då kommer ditt budskap inte att komma fram.

Så du berättar om dina tankar och känslor. Och börjar hon bråka (skrika och tjafsa) om detta så säg ifrån. Säg att du är medveten om att hon är "känslig" och inte tål att få kritik, men att det här är något du måste få ur dig och hon måste få höra. Och så lämnar du över bollen till henne. Nu har jag fått sagt det jag vill säga. Du är välkommen att höra av dig när du vill prata med mig utan att skrika. Och så går du därifrån. Dvs behåll kontroll över situationen hela tiden. Du startar den, och du avslutar den!

Du kan också söka upp en samtalskontakt innan och berätta om detta och om hur dåligt du mår pga detta. Om du skulle vilja göra den här "konfrontationen" sen, så kan du alltid be din samtalskontakt att närvara, för att hjälpa dig att behålla kontrollen över situationen och ge dig stöd och styrka!

Långt inlägg, ber om ursäkt. Men jag har varit i den här situationen ett par gånger så jag känner igen mig mycket och jag vill verkligen hjälpa dig!

Lycka till!

Men herregud, man går inte på någons begravning bara för att sörja den avliden, utan för att stötta och hjälpa anhöriga.Och om de närmaste inte gör det, vem ska göra det. Jag skulle bli jätte besviken.Så jag håller med ts till hundra. Några timmar kunde hon väl ta från sin plugg. Och kom inte och säg att hon kanske inte klarar av det. Vaddå, hur tror ni ts klarade det, det var ju hennes son. Finns inget värre än att förlora ett barn.

Nej ts, jag tycker inte att du överreagerar. Men jag tycker däremot att du ska prata med henne.

Och till alla som frågar omålder så tycker jag inte det spelar roll. om hon inte hade relation till sonen så hade hon väl relation till systern(ts) och hon borde vara där som stöd för ts.

beklagar så ts för din förlust. skickar massa kramar till dig och din familj

Antagligen är hon för omogen för att förstå vad stöttningen vid begravningen hade betytt för dig. I 20-årsålder avstod jag från min bästa kompis första barns dop av någon fånig orsak. Jag förstod helt enkelt inte hur stort det var för henne!
Nästa barns dop var jag med på men det var först när jag i 30-års åldern fick egna barn som jag förstod vilken symbolhandling det var och hur jag hade svikit. Jag har självklart bett om förlåtelse.

Kanske din syster kommer till insikt senare. Jag hade i alla fall valt att tala med henne om det gnagde min själv. Tillfället är ju dock tyvärr förlorat hursom men det kanske blir lättare för dig att gå vidare?