Skulle du förlåta din syster om hon inte kom på din sons begravning?

Jag kände mig mycket besviken på avsaknaden av stöd när vår son dog - vi var helt ensamma vid kremeringen och spridningen av vår sons aska - men jag funderar inte ens i termer om att förlåta eller inte. Det blev som det blev och det finns inget som kan förändra det i efterhand. Och så tänker jag att det är mer deras förlust än vår att de inte kunde, ville eller orkade säga farväl till vår son.

Jag har själv varit om detta. Min mammas morbros fru gick bort, Jag kunde inte gå till kusinen och beklagar sorgen. Jag kunde inte gå till kyrkogården. Jag var feg och rädd och knappt en månad senare så går min pappa bort,,, Sorgen blev stor och jag blev tvungen att gå till kyrkogården. Jag har 4barn som ligger på kyrkogården och är fortfarande rädd att gå dit. Jag tänker på dem, Jag hälsar på dem ett par gånger om året, men aldrig ensam, det klarar jag inte. Så din syster kanske hade en tenta som hon hade som ursäkt, Det är fel av dina föäldrar att dem bryr sig mer om din syster än dig... men det kan även bli så när man flyttar hemifrån och föräldrarna har ett barn som inte står på benen än och har det ansvaret och det har du redan gjort.

Ja, det är bara man själv som mår dåligt av att inte förlåta.                                                                          
Dessutom  har man olika syn på begravningar, jag upplever dem enbart som skådespel och det är inte där jag sörjer.

Min mormor och morfar kom inte på min sons begravning. Dom skulle på semester... Kommer aldrig någonsin förlåta dom för det, men precis som du så orkade jag inte ta konflikten då. Vet inte ens om jag reagerade över det vid tidpunkten. Men efter begravningen kom ilskan. Jag kan aldrig förlåta dom. Det är så förbannat själviskt så det finns inte. Hade det varit min syster som står ännu närmre hade förstås sveket varit ännu större. Förstår dig. Många varma kramar!!

Jag hade nog känt som du. Varit bitter, ledsen och besviken. Jag hade nog varit arg och undrat hur hon kunde prioritera en tenta. Men jag hade nog inte velat säga upp kontakten med min syster för det. Jag älskar henne för mycket för det. Jag vill ha så många närstående omkring mig som möjligt. Inte färre. 

Om jag orkat så hade jag kanske så småningom tagit upp det med henne, inte för att förlåta men för att rensa luften och för att förstå henne bättre. För utan någon mer förklaring hade jag inte förstått hur hon kunnat prioritera en tenta framför min sons begravning. Det finns ju som sagt omtentor. 

Din syster kanske inte förstod hur viktigt hennes deltagande var för dig, hon kanske tyckte att urnsättningen var ett tillräckligt avsked för hennes del, hon kanske tyckte att hon stod tillräckligt nära dig för att komma på själva begravningen... Vi kan bara spekulera kring varför hon inte kom!

Oftast beror konflikter och den här typen av besvikelser på missförstånd, tror jag, och därför kan det kännas bättre av att prata! Hon kanske inte minns precis hur hon tänkte men hon kanske i alla fall kan förklara litet grand? 

Om din syster fortfarande betyder mycket för dig och du vill ha en fortsatt relation med henne så råder jag dig att så snart du orkar prata med henne och fråga henne rakt ut varför hon prioriterade tentan framför din sons begravning. Tala om för henne hur ledsen du är för det!

Jag tänker så här: Hade din syster förstått hur oerhört viktigt det var för dig att hon kom på begravningen så hade hon antagligen kommit!
 

Jag hade ALDRIG förlåtit min syster om hon gjorde så, men jag vet att hon ALDRIG skulle göra så heller.. förstår om du är fruktansvärt besviken. Det är så otroligt själviskt. Hur tänkte hon egentligen?! Oavsett om hon ville komma eller ej så skulle hon ha gjort det för din skull, för att visa dig stöd.
Förstår fullt om du sagt upp kontakten med henne. Hon var inte där när du mest behövde henne så varför ska du finnas för henne då? Nej... så ledsen för din skull. Det här gjorde mig arg. Så gör man inte!