Skulle du förlåta din syster om hon inte kom på din sons begravning?

Så om t ex din gamla chef (som du tyckte mycket om) dog, så skulle du tycka att det var helt okej att ringa och gråta ut hos hans dotter dagarna efter dödsfallet? Inte en tanke på att hennes förlust rimligen måste vara värre än din; du söker tröst utan att tänka efter?

Jag skyller inte på andra, jag säger bara att man kan vara liiite empatisk. Jag tycker nog att man visst kan respektera andras sorg och förstå att man inte kan (borde) belasta någon som är nyligen drabbad. Man hör t ex inte av sig till en vän som förlorat sitt barn och pratar om hur man själv blir ledsen "för att det är så sorgligt när barn dör". Eller säger något klumpigt i stil med att man vet hur det känns, för kattan fick nyss ungar och en var dödfödd och det var så jätteledsamt.

Det är, tycker jag, skillnad på sådan sorg som man ganska lätt går vidare ifrån (exempelvis, den gulliga äldre granntanten som man brukar säga hej till avlider) och en sorg som förändrar hela livet ( t ex man förlorar ett barn, sin livskamrat, en förälder).

I det här fallet antar jag att sorgen som drabbade lillasystern med största sannolikhet var av övergående natur (hennes systers barn, som hon förmodligen inte kände särskilt väl, om alls, dog) medan däremot ts drabbades av en sådan sorg som lämnar permanenta spår (förlusten av ett barn).
Och då är det rimligt att en vuxen människa (lillasystern) tänker efter lite och prioriterar den andras behov, inte sina egna. annars är kontakten verkligen inte mycket att ha. 

Du är säkert irriterad, ledsen.. ja jättemycket MEN tjänar du något på detta. Det hör till det förflutna och det är massa onödig energi som går åt till att störa dig på detta. Din syster hade säkert inte sörjt mer för att hon kom på begravningen och hon skulle säkert funnits där om du behövde prata.

Vad är en begravning egentligen om man plockar isär den.. och är det bara dem som kommer som sörjer och alla andra gör det inte? Din syster kommer finnas kvar i ditt liv sålänge hon lever och DET betyder något. Hon finns förmodligen som ditt stöd och om du visar det kommer hon att trösta.
Däremot kan en bra sak vara att ta upp dina känslor med henne..även om det gått en tid för att få höra HUR hon tänkte i det hela. Hon har säkert ingen aning om hur dåligt du mår av detta.

Hoppas du snart kan se på det annorlunda ts.. för din egen skull
*kram*

Men hur ska man kunna veta att det är just begravningen som är viktig om den sörjande inte säger det? För mig betyder begravningen inte mycket alls, den är ett nödvändigt ont som man har för att ge de som inte är riktigt lika närstående en chans att få delta i en sorg som de ändå inte kommer att kunna delta i. Vad som är viktigt för en person är det inte för en annan. 

Fast blir det verkligen bättre av att folk spär på bitterheten genom att bara hålla med "systern är självisk och dum"? Man kanske inte kan välja sina känslor totalt, men man kan välja om man ska haka upp sig på en sak och gräva ner sig i den eller om man ska försöka gå vidare.

Det är ts som förlorar mest på att inte kunna släppa det, om hon kan få andra synvinklar på det där hon kan förstå systerns agerande på något plan så går det kanske lättare. 

Jag har själv en tendens att gräva ner mig i saker som jag tycker att andra borde ha gjort annorlunda. Det gör mig arg, bitter och får mig att må dåligt. Trots allt så är det ju faktiskt så att det är bara mig själv jag har kontroll över, jag kan inte bestämma hur andra ska agera och jag kan definitivt inte göra det om det är i förfluten tid. Då återstår bara att antingen förlåta och gå vidare eller att inte förlåta och stanna kvar, ska man stanna kvar så kan man lika gärna bryta. 
Den enda man straffar med att hålla fast vid oförrätten är sig själv, jag har gjort det så många gånger ... det är inte värt det. Gå vidare med eller utan din syster, för din egen skull. 

Bra inlägg. Det är så ungefär så här jag resonerar och, i all välmening, hoppas att TS ska kunna agera - förhoppningsvis genom att förlika sig med att systern inte kom, men att hon inte för det är en ond människa, så att den fortsatta kontakten kan bli på bästa möjliga vis.

Hej du.

Jag skulle nog? kunna förlåta det om min relation till min syster hade varit sund, och det tycks inte din vara. Det beror helt och hållet på hur infekterad relationen er emellan är.

Jag är mer intresserad av hur det kan ha blivit så fel emellan er. Jag förstår att du känner dig förfördelad och att era föräldrar alltid tar henne i försvar. De har misslyckats med att förmedla en rättvisa er emellan, ja du har i alla fall inte sett röken av denna rättvisa vad jag förstår.

Men ni är vuxna nu och det måste era föräldrar förstå. Det är dags att lillasyster står på egna ben och lär sig hantera sin "otroliga känslighet", annars kommer hon inte klara av livet. Jag tror att denna känslighet är starkt överdriven och något som era föräldrar alltid dragit upp för att gjuta olja på vågorna medan systern dragit en suck av lättnad och du kokat över inombords. De måste sluta dalta och systern måste ta sina konflikter själv. Du måste fråga dig om du orkar bygga en sund relation med henne eller inte. Och hon i sin tur vet vi inte hur hon mår innan någon frågat henne hur hennes syn på denna soppa är. Är din relation med föräldrarna bra? Hoppas det. Och att du har många goda vänner.

Hoppas att det blir bra i slutänden, men angående frånvaron frånvaron från begravningen vet jag inte...

Först och främst vill jag bara säga att jag beklagar att du ens behöver ställa en sån här fråga, ingen ska behöva förlora ett barn!!

Och NEJ, jag hade INTE förlåtit min syster (nu har jag ingen, dock tre bröder) om hon inte kommit på min sons begravning.
Det är höjden av egoism, tänkte hon inte på att ni behöver stöd? Ville inte hon ta ett sista farväl? o HUR kunde hon fokusera på en tenta i sånt läge???

Jag är själv student, med viktiga tentor, men nånstans dras gränsen. Skulle mina bröder förlorat ett av sina barn, finns det INGET som skulle kunna göra att jag missade dennes begravning.

Det gör mig ledsen att se att det finns så korkade människor på denna jord!

Stor kram till dig, TS.

Beklagar er sorg!

Kanske är det så att din syster faktiskt ångrar sig väldigt mycket och känner sig dum nu i efterhand att hon inte gick... utan att hon säger något till dig.

klart  som 17 att man går på sin systers sons begravning om man ä normalt funtad..  Jag är student och skulle ALDRIG sätta skolan föra familjen. Jag var hemma från en tenta när barnen hade vattkoppor just för att de är viktigare n skolan o ja jag hade kunnat löst det på annat sett så jag hade kunat åkt in o gjort tentat. men familjen är viktigast. Skulle min syrras son dö så skulle jag oavsett vad jag hade haft inplanerat den dagen åkt på begravningen hade ställt in bröllop om det hade varit samma månad ja till  o med halvår oxå!!!    Jag skulle Aldrig förlåta nån i min familj om de valde semester tenta eler vad som helst framför mina barns begravning. ville inte de sttta mig när det värst tänkbara har hänt så är inte de värdiga att ha kontakt med.