Skulle du förlåta din syster om hon inte kom på din sons begravning?

Jag skulle känna mig enormt ledsen och besviken om min syster hade prioriterat en tenta före mitt barns begravning och definitivt ha svårt att förstå och förlåta. Det är en normal reaktion tycker jag. Men det är synd om ni inte kan prata och reda ut det hela. Om hon hade förstått i efterhand vad hon gjort och varit ångerfull.......hur ser hon på det såhär i efterhand? Har du tagit upp det överhuvudtaget med henne och förklarat??

Är precis hemkommen från min psykolog och det är som du säger, relationen mellan mig och min syster har aldrig varit fantastisk, mycket pga mina föräldrars val att behandla oss olika. Vad jag också har kommit fram till, mycket pga den här tråden faktiskt är att min relation till min syster var mer en illusion. Jag ville ha den nära relationen som man läser om ofta, där systrar hjälper och stöttar varandra i vått och torrt, och jag har kämpat stenhårt för att få den, medan hon bara hängt på. Jag har försökt uppfylla mina plikter som god syster i den idé jag haft om systraskap, medan hon möjligen haft en helt annan syn på det hela eftersom det bara varit jag som ställt upp och offrat mig.

Nu ska jag sörja den illusion om en relation till min syster som jag uppenbarligen aldrig haft och antagligen inte kommer att få. När sorgen lagt sig och jag arbetat med mig själv så kan jag antagligen känna mindre bitterhet mot henne, jag kommer nog aldrig att helt förlåta, men min förhoppning är att kunna lämna det bakom mig och inte låta det ta upp stå mycket energi för min del.

Det är väl där jag är nu, det jag ska tänka på och arbeta med, och det är mycket tack vare alla som svarat i tråden, oavsett de varit på min eller min systers sida, så ett stort TACK ska ni ha.

Jag har försökt ta upp det, men hon bara skriker dramatiskt och vägrar lyssna och förstå. Det är nog väldigt svårt för henne att se et från mitt perspektiv iom att hon är såpass egocentrisk.

Beklagar din stora förlust och sorg!
Jag har bara läst ts, och förstår hur upprörd du känner dig. Vet inte vilken relation du och din syster har men hade jag varit i din situation skulle jag varit otroligt besviken om nån av mina syskon gjorde så. Du behövde såklart allt stöd du kunde få, även om du var inne i din egna värld just de dagarna och kanske inte förstod det själv.

När min far blev sjuk och gick bort fick jag och mina fyra syskon en egen säng på hans rum och bodde på sjukhuset i flera veckor. Självklar ver det jobbigt ändå, men om inte vi hade varit tillsammans hade jag mått så enormt mycket sämre. Delad glädje är dubbel glädje sägs det, det borde finnas ett liknande uttryck för delad sorg.

Om din systers tenta var viktig för henne eller inte spelar faktiskt ingen roll, du och din son borde varit viktigare!

När min far insjuknade hade jag svåra relationsproblem med en av mina systrar. Jag såg inget annat alternativ än att reda ut allt och ta oss igenom den här livskrisen tillsammans. För allas skull! Sagt och gjort:) men det var inte lätt! Nu är hon min bästa vän igen och jag skulle göra allt för henne!

Mitt råd till dig är att prata med henne. Även om det är svårt och jobbigt och var längesen. Det spelar ingen roll om det var flera år sen när det är NU du mår dåligt. Försök att inte vara bitter utan visa hur ledsen och besviken du blev/är. Att visa sig själv sårbar och känslig brukar skapa medlidande och förståelse. Hon kanske inte ens vet hur du känner. Så börja med det och ta ett steg i taget. Så småning om kanske du kan fölåta henne, vilket skulle vara det bästa för dig. Och er.- en syster är trots allt bland det bästa som finns:)

Man har rätt till sina egna känslor även om inte omgivningen förstår dem.

Om min syster inte kunde komma på mitt barns begravning så vill hon inte det. Varför är hennes sak.
Man har väl fullt upp med sin sorg och alla tankar som surrar i huvudet när ens barn har dött.
Att människorna omkring inte gör allt som man förväntar sig av dem händer nog nästan alltid när det gäller begravningar. 
Vissa gör klumpiga kommentarer och andra gör saker som man inte gillar. Och ingen kan veta vad som verkligen förväntas av dem om man inte talar om det ordentligt på förhand. Och ändå kan det bli fel.

Det finns många som inte har en minsta aning om hur ett barns dödsfall påverkar föräldrarna. Särskilt om man inte är förälder själv.
Döden är så skrämmande för många människor så det är inte ovanligt att man förtränger alla känslor och försöker köra på som vanligt.
Om nu systern är en sådan känslosam och hysterisk person så kanske det var lika bra att hon inte kom med på begravningen och tog all uppmärksamhet. 
En sån sak kunde kanske varit mycket jobbigare. Man behöver lugna trygga människor omkring sig vid ett nära dödsfall. 
 

Man kan inte i det läget utgå ifrån att den sörjande kan svara på om hur viktigt hon tycker att det är. Hon är i chock och har nog med sin sorg. Hon ska inte behöva fatta beslut åt andra. Hon har redan nog med beslut att fatta själv, sådana beslut ingen människa någonsin borde behöva fatta. Dessa beslut ska dessutom fattas när hon befinner sig i ett känslomässigt kaos.

Som vän och närstående går man dit även om man inte vet om det betyder något för föräldrarna. Man gör det man kan som eventuellt kan stötta och man tar inte risken att förvärra situationen genom att inte närvara.

Det skall inte vara något "om" i den första meningen...

Jag tänker likadant.. Grundproblemet i frågan verkar gå mycket längre tillbaka än begravningen.. Hade ni haft en sund relation från början så hade hon ju kommit. Min lillasyster kom 5 år efter mig och jag har haft svårt för henne hela uppväxten. Nu är vi vuxna och kommer mkt bättre överens än när mamma är där och ska "ta parti". Som ovanstående säger så är ni ju vuxna nu och bestämmer själva hur ni ska ha det.

Skriv till henne och berätta hur du känner, att du är arg eller besviken och vad du vill ska hända. Annars kommer du aldrig kunna gå vidare (säger inte att du ska förlåta, det bestämmer du själv, men man måste gå vidare). Bitterhet smakar bara värre mer åren..

Jag tyckte bara att det var så förenklat att säga att det bara är att välja... men det var kanske inte så du menade. TS tar ju liksom i allra högsta grad tag i problemet, bland annat i och med den här tråden. Ja, hon verkar vara oerhört egocentrisk och det låter som om hon inte alls förstod att det hade betytt något för dig om hon närvarat. Att ni inte har en nära relation gör ju tyvärr att det är än mindre skäl för henne att närvara vid begravningen, tror jag. Jag tycker det är svinigt som fan av henne att inte gå. Jag hade gått på min systers sons begravning om jag var bjuden - även om vi inte stod varandra så nära! Men din syster verkar inte alls fatta detta och verkar dessutom ha en del problem med sig själv - dramatisk och egocentrisk...

Jag har själv förlorat en son och jag vet att i det läget blir det oerhört tydligt vilka som står en nära och vilka som inte gör det och hur pass bra folk förstår. Det är oerhört smärtsamt att inse vilka som inte finns där när man trodde att man skulle finnas där för varandra genom svårigheter. 

Önskar dig all lycka till i framtiden!

Stor kram! 

Jag önskar dig lycka till och hoppas på att du kan hitta en balans där du mår bra.