• Anonym

    Skulle du förlåta din syster om hon inte kom på din sons begravning?

    För några år sedan avled min son, och jag hamnade i en slags chock. Vi (min man och jag) planerade sonens begravning och valde att hålla den väldigt liten och intim, bara närmaste familjen, jag orkade inte med fler. Jag har en syster och en mor och en far som fortfarande är i livet, så de var bjudna samt min mans familj, hans mamma och pappa.

    Min syster valde att inte komma, hon hävdade att hon hade en viktig tenta som hon behövde ta och hon kunde därmed inte delta, istället skulle hon komma på urnsättningen. Just då var jag i chock och orkade och ville inte ta konflikten, sorgen tog upp all min energi och att ta mig ur sängen på morgonen och andra vardagliga ting. Sagt och gjort så kom hon inte men valde att delta i urnsättningen en månad senare, och jag trodde att jag var ok med detta.

    Under åren som har gått sedan dess har jag dock funnit mig bli mer och mer irriterad på hennes ego. Hon är lillasyster och har alltid varit mammas och pappas lilla gullunge, vi har alltid tvingats ta hänsyn till henne och hennes känslor, hon är nämligen "otroligt känslig", mina föräldrars favorituttryck. Det skiljer ett antal år mellan oss också så vi har aldrig varit särskilt tighta.

    Nu har jag iaf kommit på att jag är otroligt bitter och ledsen och besviken över att hon inte kom på min sons begraving, självklart finns det fler händelser som fått mig att känna på detta sätt, men just det här väger tyngst. Det finns omtentor, hon valde att prioritera sin tenta framför min sons begravning och jag varken kan eller vill förlåta detta. Överreagerar jag, hur skulle ni tänka?

    Just nu har jag sagt upp all kontakt med henne, jag orkar inte med henne, och samtidigt är jag djupt olycklig för det här, hur går jag vidare?

  • Svar på tråden Skulle du förlåta din syster om hon inte kom på din sons begravning?
  • sextiotalist
    Anonym skrev 2010-11-09 12:08:10 följande:
    Är precis hemkommen från min psykolog och det är som du säger, relationen mellan mig och min syster har aldrig varit fantastisk, mycket pga mina föräldrars val att behandla oss olika. Vad jag också har kommit fram till, mycket pga den här tråden faktiskt är att min relation till min syster var mer en illusion. Jag ville ha den nära relationen som man läser om ofta, där systrar hjälper och stöttar varandra i vått och torrt, och jag har kämpat stenhårt för att få den, medan hon bara hängt på. Jag har försökt uppfylla mina plikter som god syster i den idé jag haft om systraskap, medan hon möjligen haft en helt annan syn på det hela eftersom det bara varit jag som ställt upp och offrat mig.

    Nu ska jag sörja den illusion om en relation till min syster som jag uppenbarligen aldrig haft och antagligen inte kommer att få. När sorgen lagt sig och jag arbetat med mig själv så kan jag antagligen känna mindre bitterhet mot henne, jag kommer nog aldrig att helt förlåta, men min förhoppning är att kunna lämna det bakom mig och inte låta det ta upp stå mycket energi för min del.

    Det är väl där jag är nu, det jag ska tänka på och arbeta med, och det är mycket tack vare alla som svarat i tråden, oavsett de varit på min eller min systers sida, så ett stort TACK ska ni ha.
    Det var det jag anade, så jag tycker du är inne på rätt väg, dels att sörja den relation som du aldrig har haft och troligen aldrig kommer få, det är ett sorgearbete även detta. Du kommer få mer energi över till dig själv och ork att gå vidare i livet, trots din förlust av din son.

    Kramar om dig och är glad att du har kunnat få stöd i den här tråden för att gå vidare, men glöm inte, vi har bara varit påhejare, det är du som har gjort det största arbetet och du som kommer att göra det stora arbetet. Att bara komma till insikt vad du har gjort, är ett mentalt arbete som inte alla klarar av.
  • glitterfjolla

    fyfan säger jag bara!
    Jag hade aldrig förlåtit min syster för det kan jag säga.
    Själv har jag faktiskt sagt upp all kontakt med min syster och det var inte i närheten av så illa som att inte dyka upp på en begravning. Jag vet inte ens vad jag hade gjort men tydligen har vi båda egoistiska syskon som lever i sin egen lilla bubbla och inte fattar mycket annat. Tragiskt.

    Jag beklagar verkligen sorgen! Kan inte ens tänka mig
    hur jobbigt det måste ha varit för er..


    (¯`°?.-> Vi två ska bli tre BF 5 nov <-.?°´¯)
  • Anonym (EM)

    Jag är uppvuxen och uppfostrad till att kunna förlåta hur den andra parten än beter sig, när det gäller familj. Särskilt syskon. Och alla har vi varit med om stora saker, liknande detta, men har bara accepterat att så är det. Även om vissa saker har varit hjärtekrossande så kommer man över det.. man ska ta vara på varandra hur eller hur och även om din syster valde att inte komma på din sons begravning så tycker jag att gjort är gjort, låt henne känna den skulden i sådana fall, vem vet, det kanske kommer längre fram? Det tog ju lång tid för dig att inse att du var irriterad och arg på henne....

    Jag har aldrig förstått hur man inte kan ha ett starkt band till nära familj och hur man kan sluta prata med sin egna syster eller bror, mor eller far, farmor eller farfar..ja nära släkt i allmänhet, därför utrycker jag mig säkert klumpigt nu och folk blir säkert irriterade av vad jag skrivit, men jag hoppas att du kan försöka lämna detta bakom dig och låta henne förstå med tiden att hon kanske borde ha kommit!

    Stor kram!

  • glitterfjolla
    Anonym (EM) skrev 2010-11-09 14:43:28 följande:
    Jag har aldrig förstått hur man inte kan ha ett starkt band till nära familj och hur man kan sluta prata med sin egna syster eller bror, mor eller far, farmor eller farfar..ja nära släkt i allmänhet, därför utrycker jag mig säkert klumpigt nu och folk blir säkert irriterade av vad jag skrivit, men jag hoppas att du kan försöka lämna detta bakom dig och låta henne förstå med tiden att hon kanske borde ha kommit!

    Stor kram!
    då har du tydligen haft tur och har en bra familj, tyvärr är det inte så för alla andra utan det finns vidriga människor och om det nu råkar vara ett syskon så ska man inte förlåta och ta all skit bara för att det är släkt.
    (¯`°?.-> Vi två ska bli tre BF 5 nov <-.?°´¯)
  • Anonym (inte OK)

    När jag såg rubriken tänkte jag bara: "NEJ"
    Inte OK! Att säga att man ska på en tenta är samma sak som att säga jag vill inte gå helt enkelt, det verkar inte ge mig nånting.
    Med känslig verkar dina föräldrar men att hon är känslig när det gäller henne själv. Är man känslig så är man det för andras känslor med och inte bara för sina egna.
    Man kan inte bara hoppa över en begravning, den kommer inte i repris. Speciellt inte en närståendes barn! Hon verkar inte förstå hur det känns att mista ett barn.
    Beklagar så hemskt mycket till dig TS. Hoppas du mår lite bättre nu iaf.

  • Anonym
    Cornellia skrev 2010-11-09 13:47:34 följande:
    Jag önskar dig lycka till och hoppas på att du kan hitta en balans där du mår bra.
    Tack
    sextiotalist skrev 2010-11-09 13:53:42 följande:
    Det var det jag anade, så jag tycker du är inne på rätt väg, dels att sörja den relation som du aldrig har haft och troligen aldrig kommer få, det är ett sorgearbete även detta. Du kommer få mer energi över till dig själv och ork att gå vidare i livet, trots din förlust av din son.

    Kramar om dig och är glad att du har kunnat få stöd i den här tråden för att gå vidare, men glöm inte, vi har bara varit påhejare, det är du som har gjort det största arbetet och du som kommer att göra det stora arbetet. Att bara komma till insikt vad du har gjort, är ett mentalt arbete som inte alla klarar av.
    Utan tråden hade det med all sannolikhet inte ens slagit mig att den relation jag inbillat mig att jag hade med min syster var mer illusion än verklighet, så tråden har verkligen hjälpt mer än jag trodde. Jag skrev den mest för att uttrycks min ilska och bitterhet men jag har fått så mycket mer.
    Anonym (EM) skrev 2010-11-09 14:43:28 följande:
    Jag är uppvuxen och uppfostrad till att kunna förlåta hur den andra parten än beter sig, när det gäller familj. Särskilt syskon. Och alla har vi varit med om stora saker, liknande detta, men har bara accepterat att så är det. Även om vissa saker har varit hjärtekrossande så kommer man över det.. man ska ta vara på varandra hur eller hur och även om din syster valde att inte komma på din sons begravning så tycker jag att gjort är gjort, låt henne känna den skulden i sådana fall, vem vet, det kanske kommer längre fram? Det tog ju lång tid för dig att inse att du var irriterad och arg på henne....

    Jag har aldrig förstått hur man inte kan ha ett starkt band till nära familj och hur man kan sluta prata med sin egna syster eller bror, mor eller far, farmor eller farfar..ja nära släkt i allmänhet, därför utrycker jag mig säkert klumpigt nu och folk blir säkert irriterade av vad jag skrivit, men jag hoppas att du kan försöka lämna detta bakom dig och låta henne förstå med tiden att hon kanske borde ha kommit!

    Stor kram!
    Jag förstår vad du menar, jag hade samma inställning tills för tre månader sedan.
  • Olivia2006

    Jag hade helt klart också varit bitter och besviken om min syster inte hade kommit. Förstår ts till fullo.

    Till ts, beklagar verkligen förlusten av din son.

  • Liam0411

    När min son dog var båda mina syskon med på begravningen. Hade de inte varit det hade det varit extremt jobbigt för mig och jag hade självklart blivit sårad och tagit illa vid mig.

    Men samtidigt, jag har redan förlorat en son. Jag vill inte frivilligt förlora ett syskon också genom att säga upp kontakten. Så jag hade försökt förlåta. Att din syster inte kom kanske var hennes sätt att hantera sorgen på? Just då var hon kanske inte redo för en begravning?


    Älskade och saknade Liam 0411-0606 & BF 12/4 → livetutanliam.blogg.se
  • linjes

    Ja jag hade förlåtit,har aldrig vart i den sitsen o hoppas jag aldrig hamnar där

    Men att en syster inte kommer på begravning skulle för mig kännas som en väldigt liten del om jag hade förlorat mitt barn,man kan inte tvinga folk att gå på begravning hur nära familj det än är 

    BeklagarHjärta 

  • Anonym
    linjes skrev 2010-11-09 16:27:36 följande:
    Ja jag hade förlåtit,har aldrig vart i den sitsen o hoppas jag aldrig hamnar där

    Men att en syster inte kommer på begravning skulle för mig kännas som en väldigt liten del om jag hade förlorat mitt barn,man kan inte tvinga folk att gå på begravning hur nära familj det än är 

    BeklagarHjärta 
    Det var inte så mycket att hon inte kom på begravningen utan mer hennes prioritering som sårade.
Svar på tråden Skulle du förlåta din syster om hon inte kom på din sons begravning?