Anonym

Äldre 8 Nov 09:45

386 svar

Skulle du förlåta din syster om hon inte kom på din sons begravning?

Anonym skrev 2010-11-08 09:07:35 följande:

Nu har jag läst alla inlägg och jag vill tacka för allas åsikter, även om vissa uppenbarligen har svårigheter med att förstå och känna empati för en som förlorat ett barn. Självklart är vi alla olika med olika bagage och relationer till våra familjer, vilket präglar hur vi ser på omgivningen och situationer, jag respekterar allas ställningstaganden i frågan.

Vad gäller att vara student så handlade det om en kurs på 5 poäng, det var nämligen innan man införde 7,5 poäng, så det handlade inte om en juridikkurs på 30 poäng, då hade jag självklart varit mer förstående. Jag är själv student nämligen och väl insatt i hur reglerna ser ut. Detta skedde också innan åtstramningarna i somras, vilket de som läser TS skulle ha lagt märke till.

Klassfrågeperspektivet tänker jag inte ens bemöda mig med att svara, det är irrelevant.

Som några har uppmärksammat så vill jag inte känna såhär, jag vill att hon ska ha en del i mitt och mina barns liv, därför vill jag också komma över denna ilska jag känner. Mina barn älskar henne fastän hon svikit dem ett flertal gånger, och jag vill självklart att de ska älska henne, vi är en familj och i min familj är sånt viktigt.

Att man avstår en begravning behöver inte betyda att man har brist på empati. Alla klarar inte av begravningar. Anser du att andra är skyldiga att delta även om det betyder att de själva far väldigt illa av det?

Anonym

Äldre 8 Nov 09:54

#118

Majki01 skrev 2010-11-08 09:50:14 följande:

Om jag får tycka och tänka så kan jag tycka att din syster är en jävla idiot.. Familjen ska alltid finnas där för en.. Speciellt under begravningar som är mycket tuffa tider..

Hade någon av mina syskon inte närvarat på Fassans begravning så hade dom inte varit mina syskon längre.

Du gör ju helt rätt att bryta upp med din syster! Stå på dig du gör rätt och hon har verkligen gjort fel.

Är det svårt att förstå att alla människor inte klarar av en begravning? Vad menar du med "familjen ska alltid finnas där för en"? Ska man sätta familjen före sitt eget mående? Varför ska inte familjen ta hänsyn till att man inte klarar av en begravning? Varför har du mer rätt i dina åsikter?

Anonym

Äldre 8 Nov 10:08

#121

Det kan ju har varit hennes sorgreaktion, att inte orka komma på begravningen. Att det blev för jobbigt för henne då ni förlorande sonen. Det finns ju många olika förklaringar till ett beteende.

Anonym Trådstartaren

Äldre 8 Nov 10:14

#123

Min syster är ingen idiot, hon har bara svårt att inte alltid sätta sig själv främst. Det är inte hennes fel utan ett resultat av vår uppväxt och våra föräldrars sätt att behandla henne. Allt är "my way or the highway" för henne, hon är nämligen van att få ha det så, pga våra föräldrar.

Vad gäller att vara långsint så är jag inte det, jag exploderar oftast och sedan är det över. I vanliga fall förlåter jag eftersom det kostar för mycket energi att vara arg och bitter och ingen mår bra av sånt, men den här gången kan jag inte förmå mig att gå vidare, att förlåta och än en gång inte ställa henne till svars för vad hon gjort.

Jag är självklart på inget sätt ett helgon och hon har säkerligen ett flertal saker hon vill ta upp med mig och ställa mig till svars för, men jag har aldrig svikit henne. När hon har skadat sig har jag alltid ringt eller åkt för att hjälpa henne, detsamma när hon varit sjuk. Jag har försökt engagera mig och lyssna på de draman hon regisserar i sitt huvud men har tröttnat när det är samma visa varje gång. Vännerna har inte gjort det hon ville att de skulle göra och då har hon grälat med dem och självklart är det aldrig hennes fel.

Anonym

Äldre 8 Nov 10:17

#125

Anonym skrev 2010-11-07 23:19:07 följande:

I vår familj ställer vi upp för varandra, alla utom hon, eftersom hon alltid kommer först och ställs i främsta rummet. Jag ska inte behöva säga till henne att jag behöver stöd när MIN son dör, hon fanns inte där för mina andra barn när de föddes, hon ringde aldrig när jag låg på sjukhus och var svårt sjuk. Hon har sagt till mig och till min barn (den äldsta är sex) att hon ska komma och sean kommer hon aldrig. Varje gång hon är på besök blir hon sjuk och tar uppmärksamheten från mina barn.

Jag och min familj bor nämligen inte på samma ort som mina föräldrar och min syster, men de äger en sommarstuga här och när hon blir "sjuk" tar hon dyrbar tid från mina barn som de kunde spendera med sina morföräldrar.

Valet är mitt och det inser jag, vem vill vara bitter och arg, men samtidigt VILL och kan jag inte förlåta henne. Hur kan jag få mig själv att vilja det?

Jag kan inte tala med människan, hon blir så dramatisk och skriker och hör inte ett ord man säger och skriva ett brev det är jag inte redo för, men det var en bra idé, tack.

Vad menar du med "sjuk"? Tar uppmärksamheten från dina barn? På vilket sätt? Dramatisk och skriker? Brukar du tänka på hur du pratar med henne? Att inte kritisera hennes person osv.

Anonym skrev 2010-11-07 23:07:44 följande:

Iya Akintunde skrev 2010-11-07 23:05:04 följande:

Beklagar sorgen först och främst.
Min första tanke är att det kanske var hennes sätt att hantera sorgen, alla är vi ju olika. Jag vet inte om jag skulle klara av att gå på någon begravning alls oavsett hur nära personen står mig. Just den omvälvande känslan av en begravning kan nog vara övermäktig för många och även din syster? Nu känner jag ju inte henne och inte dig men jag kan tänka mig att när man är i chock och sorg så kan man liksom förneka sina djupaste känslor och göra sig sysselsatt och otillgänglig för att slippa känna den där enorma sorgen...

Visst kan det vara så, men jag behövde henne och det var min son, varför ska jag behöva ta hänsyn till hennes sorg i det skedet?

Varför skulle hon ta hänsyn till din sorg om du inte ville ta hänsyn till hennes? Var din sorg störst och viktigast?

Anonym

Äldre 8 Nov 10:19

#126

Anonym skrev 2010-11-08 10:14:55 följande:

Min syster är ingen idiot, hon har bara svårt att inte alltid sätta sig själv främst. Det är inte hennes fel utan ett resultat av vår uppväxt och våra föräldrars sätt att behandla henne. Allt är "my way or the highway" för henne, hon är nämligen van att få ha det så, pga våra föräldrar.

Vad gäller att vara långsint så är jag inte det, jag exploderar oftast och sedan är det över. I vanliga fall förlåter jag eftersom det kostar för mycket energi att vara arg och bitter och ingen mår bra av sånt, men den här gången kan jag inte förmå mig att gå vidare, att förlåta och än en gång inte ställa henne till svars för vad hon gjort.

Jag är självklart på inget sätt ett helgon och hon har säkerligen ett flertal saker hon vill ta upp med mig och ställa mig till svars för, men jag har aldrig svikit henne. När hon har skadat sig har jag alltid ringt eller åkt för att hjälpa henne, detsamma när hon varit sjuk. Jag har försökt engagera mig och lyssna på de draman hon regisserar i sitt huvud men har tröttnat när det är samma visa varje gång. Vännerna har inte gjort det hon ville att de skulle göra och då har hon grälat med dem och självklart är det aldrig hennes fel.

Hon mår alltså psykiskt dåligt, har självskadebeteende och svårt med sociala relationer. På vilket sätt tycker du att hon borde klara av att må tillräckligt bra för att stötta dig när hennes eget liv inte verkar fungera?

Anonym Trådstartaren

Äldre 8 Nov 10:23

#129

Anonym skrev 2010-11-08 10:17:21 följande:

Vad menar du med "sjuk"? Tar uppmärksamheten från dina barn? På vilket sätt? Dramatisk och skriker? Brukar du tänka på hur du pratar med henne? Att inte kritisera hennes person osv.

Anonym skrev 2010-11-07 23:07:44 följande:

Visst kan det vara så, men jag behövde henne och det var min son, varför ska jag behöva ta hänsyn till hennes sorg i det skedet?

Varför skulle hon ta hänsyn till din sorg om du inte ville ta hänsyn till hennes? Var din sorg störst och viktigast?

Ska jag ens behöva svara på den frågan, var min sorg störst? Du har uppenbarligen inte förlorat ett barn.

Anonym

Äldre 8 Nov 10:24

#130

Anonym skrev 2010-11-08 10:23:25 följande:

Ska jag ens behöva svara på den frågan, var min sorg störst? Du har uppenbarligen inte förlorat ett barn.

Jag har förlorat barn, föräldrar och många andra. Döm ingen utifrån dina egna erfarenheter är du snäll. Sorg kan inte mätas!

Anonym Trådstartaren

Äldre 8 Nov 10:24

#131

Anonym skrev 2010-11-08 10:19:27 följande:

Hon mår alltså psykiskt dåligt, har självskadebeteende och svårt med sociala relationer. På vilket sätt tycker du att hon borde klara av att må tillräckligt bra för att stötta dig när hennes eget liv inte verkar fungera?

Nej, inte självskadebeteende, hon har brutit armen tex, stukat foten osv.

Anonym Trådstartaren

Äldre 8 Nov 10:32

#133

Anonym (HM!!) skrev 2010-11-08 10:27:58 följande:

Jobbar inom psyk och träffar tjejer med självskadebetende dagligen, man kan inte förvänta sig att få empati från dem, eller förståelse heller för den delen. De har fullt upp i deras egna värld och bli "sur" och tvär över att alla skiter i dom, de skär sig...eller gör sig illa...hotar för att omgivningen ska reagera. Ursh vad jobbigt TS!!

NÄ nu fick jag annan förståelse, skit i syrran fyfan vad jobbigt att ha en sån människa i sin familj...jag kräks nästan av att jobba med dessa typer av tjejer! Jag önskar INGEN att ha en sån här i närheten, klipp banden och lämna hennes öde i hennes egna händer att få uppmärksamma själv och kämpa med sin sjukdom...

När hon e frisk kommer hon ge dig respons. Men stay away!!!!!!!!!!!! dom behöver tappa ALLA för att ta sig ur de där jävla svara hålet.

Hon har inget självskadebeteende, som jag skrev ovan, däremot har jag utvecklat det på sista tiden. Tack, skönt att veta hur psyk kommer att se på en, ingen idé att söka hjälp där alltså.

Skulle du förlåta din syster om hon inte kom på din sons begravning?

INNEHÅLL