Skulle du förlåta din syster om hon inte kom på din sons begravning?

Jag skulle förlåtit men kapat kontakten i alla fall för en sådan människa skulle jag aldrig vilja umgås med. ego. 

Det är naturligtvis svårt i den situation du befann dig i att tänka på sådana saker, men att komma på att du är sur flera år senare är knappast lönt varken för dig eller för henne. Om man inte berättar hur man känner inför andras beteende kan de inte varken förklara eller gör någonting åt det. Du tycker kanske att din systers frånvaro innebär att hon bagatelliserar din sorg. Det behöver det inte betyda. Fråga henne. Det är du som mår dåligt över det här och kommer inte att kunna sluta med det förrän du tar tag i dina känslor.

Jag tycker det var extremt okänsligt att inte komma.

Men ändå så har jag inte så mycket att säga till om, för jag kom inte på min farmors begravning, för att jag skulle på studieresa tioll ryssland, (som jag spenderat hela sommaren att spara pengar till) fixat visum redan och bokat biljetter, jag var 16 år.

Pappa sa att Farmor skulle ha velat att jag skulle åka, så jag gick dit före begravningen och fick se henne i kistan och säga adjö inann de andra istället.

Jag hade nog förlåtit systern, men jag hade pratat med henne s¨att hon förstår att det är det som du fortfarande är sårad över.

Jag tycker ändå att åldern på barnet har en viss betydelse, var det alldeles nyfött/dog vid födseln, hade inte systern fått någon relation med barnet. Visst, hon kanske borde varit där för din skulle, men som det låter så hade du det lika "bra" utan henne.

När sa du upp bekantskapen med henne? Då eller nu -lite långsiktigt att göra det nu för något som hände för flera år sen.

Jag förstår verkligen att du mådde jättedåligt, och inte kommit över den än. Ingen borde få behöva begrava sina barn.

Men varför bittra ner dig över det nu? Det var ju flera år sedan!! Det skulle du ju sagt då. Konfrontera henne gärna, men med största sannolikhet kommer hon att säga att du sagt att det var ok att bara gå på ursättningen. Att du nu, flera år senare, ändrat dig, det kan du knappast klandra henne för!

"Min sorg över deras barn kommer aldrig vara större än deras som föräldrar. Det är inte mitt liv med barnet som har försvunnit, det är inte mina drömmar och förhoppningar om framtiden."

Din åsikt, inte min... Enligt mig kan även en moster sörja djupt. Varför ska sorg graderas?

Nej, jag antydde inte att systerns sorg skulle vara störst. Frågan jag ställde var: Var din sorg störst och viktigast? Alltså ett försök att diskutera om man ska eller ens bör mäta sorg!

Detta är ju inte samma sak, men jag kan förstå lite hur du känner, min syster valde att jobba istället för att komma på mitt andra barns dop, detta trots att jag ca 2-3 månader innan meddelat  ett datum och en tid för att alla skulle kunna ordna med att vara lediga ifall dom råklat jobba just den helgen, så valde hon ändå att inte byta tid med nån utan nöjde sej med att komma äta tårta hemma sen bara, dessutom hade hon inte ens köpt en doppresent som man liksom kan ha som minne utan gav bara pengar....
Detta kan jag känna är lite slött och börjar jag tänka på det så stör det mej att det inte var viktaigare än så att komma...

Men jag förstår att detta du varit med om känns 100ggr mer, det handlar ju ändå om ditt barns begravning....

Ts, varför vill du inte tala om barnets ålder? Det ÄR relevant.

Vi hade en bra relation innan allt detta hände och jag hade förlikat mig med att hon anser att världen kretsar runt henne. Jag tror att begravningen blev en slags grogrund, det var där och då ett frö planterades och sedan allteftersom åren och sveken har passerat så har bitterheten växt, tills jag fick nog. Hoppas ni förstår hur jag menar.

Vad gäller att jag inte tog komflikten där och då, jag var bedövad av sorg, och allteftersom bedövningen gett med sig har bitterheten tagit dess plats. Jag gillar det inte, men det ä så situationen ser ut just nu.