Skulle du förlåta din syster om hon inte kom på din sons begravning?

Först en STOR KRAM till dig!

När jag läser det du skrivit kommer sorgen i mitt bröst. JAG vet precis vad du pratar om. Människor som inte förlorat ett barn i livet kan inte förstå även om de tror det eller försöker.
När man förlorat sitt barn dör ens hjärta o man bara faller ihop..Man orkar inte med att ta någon som hellst kontakt utan alla ens nära o kära måste bara finnas där.
Din syster är ett STORT EGO.
Hon skulle bara kunnat googla om sorg så hade hon förstått vilket helvete du går/gick igenom.
Man förändras som person vännen när man drabbas. Man orkar inte höra människor gnälla om småsaker o allra minst sätta sig själva främst..Man såvrar helt enkelt bort de människor som inte finns där när man som bäst behöver..Din besvikelse över hur din syster betett sig o hur dina föräldrar skyddar henne sårar dig något enormt..Jag tycker du gjort helt rätt som klippt banden med din syster. Du ska veta att det bara finns en förlorare och det är din syster som en vacker dag kommer må väldigt dåligt för det hon gjorde dig. Hon kommer tillbaka men hon måste själv inse vad hon gjort dig..Håll ut o tänk om...Du har säkert vänner som stöttar mkt mer än hon gjort o det är viktigast nu..
Jag vet...Förlorade min fina son tragiskt den 28dec 2009 22 år gammal...Först nu har jag börjat leva lite igen och fick för 2 v sedan veta att jag var gravid..nu i v8+1..Jag är 44år helt fantastiskt....Livet kommer tillbaka..Umgås med människor som du mår bra av o ta bort alla energitjuvar...KRAM EVA

TS: Jag beklagar djupt förlusten av ditt barn! Jag lider så med dig!

När jag läser dina inlägg verkar det som om två saker flyter ihop, sorgen efter ditt barn, och sorgen över den dåliga relationen till din syster. Problemen med systern ställdes på sin spets iom sonens begravning, men hänger egentligen inte ihop med den, tror jag.

Frågan du ställer är om du ska/bör/kan förlåta din syster för att hon svek i din sorg. Jag tror att det vore bra om du kunde "tänka bort" den händelsen när du utvärderar relationen till systern (jag förstår att det är svårt). Som du beskriver din syster har ni ingen nära relation, du har försökt men upplever inte att hon möter upp. Vill du ha en nära relation med henne? Är det rimligt med tanke på hur hon är? Om svaret på någon av frågorna är nej, behöver du inte brottas med begravnings-sveket. Du har inget behov av att förlåta henne för den händelsen. Förlåt istället dig själv för att du inte har en nära relation med din syster. Vila i vetskapen att du har gjort vad du kunnat. Förvänta dig inget mer av henne. Sörj att ditt barn har tagits ifrån dig, och att du inte har en nära systerrelation. All kärlek och styrka till dig och de dina TS!

Jag håller med, var ungefär det jag försökte att beskriva, men luddigare och mer ord

Vad glad jag blev som nådde fram, jag kände mig riktigt hemsk när jag skrev om hur jag var när exets pappa dog

Instämmer.

Din syster tyckte kanske att det var relevant om ditt barn var 20 veckor gammalt och inte född ännu, eller 2 år gammal. Inte för att det har någon betydelse för mig, men din syster kanske resonerar annorlunda än vad du gör?
Hade hon träffat barnet (är väl iaf en relevant fråga)?

Ja, det hade hon.

Men varför låter du oss inte veta åldern? Uppenbarligen kan det inte ha varit så gammalt och du är då rädd att få "mothugg". Men vill du inte ha en förklaring på agerandet? Kanske kan då åldern spela in.

För de allra flesta spelar åldern roll - kanske även för din syster!