Skulle du förlåta din syster om hon inte kom på din sons begravning?

Lägg ner ålderstjatet och visa lite respekt för TS. Hon har klargjort att hon inte vill diskutera åldern på sin son och då får ni väl lägga ner. Jag har svårt att tro att det är för att ni är så extremt villiga att hjälpa som ni absolut måste få reda på den informationen. Ett nej är ett nej!

Beklagar sorgen TS. 

Hade pojken hunnit leva ett tag så hade jag inte förlåtit.

Hade pojken bara varit (usch jag vet inte...svårt) låt säga en vecka gammal...då hade jag förlåtit.

Magiskt? Någon slags grundinställning till vad som förväntas av en som medmänniska finns hos de allra flesta men för några få kanske det behövs häxkonster? Nu är jag tämligen säker på att det inte hade behövts i TS systers fall efersom hon uppenbarligen var fullt funktionell gällande intelligensnivå med tanke på nämnda högskolestudier.

Snacka om att tråden spårat ur sedan jag läste i morse. Det är så respektlöst att komma med irrelevanta mothugg mot en människa som uttrycker sina innersta tankar. Det må vara på ett forum på Internet men det är ändå människor det kokar ner till så please, har ni PMS eller en fnurra på tråden hemma - ta ut det i någon annan tråd.

Men åh vad fint sagt. Tack söta.

idag är det begravning för min dotters "halvsyster" Och vi är inte bjudna.. De har inte ens berättat något för oss utan vi fick höra det på omvägar att hon gått bort :(

ursäktar om jag är överanalytisk, men kan det kanske också varit så att systern inte alls var i stånd att gå på en sådan begravning? Det kanske helt enkelt var för tugnt? Att hon själv var rädd för att sörja mer än er och därmed inte kunna vara ett stöd? Eller kanske att hon inte visste hur hon själv skulle bete sig i en sådan situation?

Kan man inte bara helt enkelt fråga sin syster, så här när det gått ett tag, hur hon själv tänkte på det där med begravningen? varför hon inte kunde komma? Tycker inte det är en konstig fråga i efterhand. kanske kan reda ut en del?

För att hålla mig till frågan: ja, jag hoppas att det går att förlåta så småningom. Nu har jag inte gjort exakt samma sak som din syster, men jag var en väldigt egocentrerad lillasyster och rädd för jobbiga situationer när jag var yngre. Exempel: När jag var 20 struntade jag i min farfars begravning för att gå på festival. När jag var 23 struntade jag i min systers bröllopsfest för att jag inte tyckte att jag hade råd (eller lust). Och så vidare. Nu är jag 30 och försöker verkligen gottgöra allt egoistiskt och undflyende beteende jag haft mot min familj... Skäms när jag tänker på det.

Så även om det är en mycket ledsammare situation du beskriver TS, så hoppas jag ändå som föredetta bortskämd lillasyster att det är möjligt att bli förlåten om man växer upp och lär sig ta ansvar. Nu verkar det tyvärr inte som att din syster riktigt kommit dit...

Beklagar verkligen din sorg.

Men vad trist. Men är det brukligt att man bjuder in till begravning egentligen? Det brukar stå i tidningen med ett OSA till begravningsbyrån så man ska veta hur många som kommer. Men det kanske är annorlunda när det gäller barn? Vi hade en kompis som dog första året på gymnasiet och då var hela kyrkan full.