Hur gammalt var barnet när ni hade barnvakt första gången?

Sen kan jag tycka att många är jätte märkliga som tycker att ha barna på förskola är helt okej men att lämmna dem till en släkting som älskar barnet lika länge inte är okej! Jag har inga problem när min son omges av släkt som älskar han, men jag har jätte stora problem att lämmna han på dagis till folk som får betalt för att passa han och inte riktigt ser min son för de är så många andra barn.

Tyckler inget är fel, bara sättet att de kan kännas så ofta att förskola 30h/v när barnet är 14 månaderhelt okej , va hos mormor 6 h när man är 12 månader =jätte hemskt.

Farmor tjatade om det ganska mycket. När han var kanske 1-2 månader gammal frågade hon om när de börjar äta vanlig mat, "så att någon annan kan passa" (jag och min man svarade unisont sex månader). Hon trodde att man senast började ge vid tre månader. När han var sex månader frågade hon om han fortfarande sov med oss, och när jag svarade jakande så sade hon att det var ju inga större problem om han kom och sov över nu då, för han kunde ju sova med henne och farfar. Jag och barnafadern har snackat mycket om detta och han är lika snål med sonen som jag är, så jag sade snällt att vi hade diskuterat det: "Det är inte aktuellt med barnpassning innan sonen är över året, och när det då sker, så kommer det att vara någon eller ett par timmar, inte över natten, och dessutom kommer det att ske hemma hos oss där han bor." Jag fick upprepa det ett par månader senare och hon svarade lite surt att "jag erbjöd mig bara". Tanken har faktiskt slagit mig att han fyller ett om ett par veckor och då lär väl tjatet börja om igen.

Vi fick en rätt speciell och känslig kille och både jag och min man har känt att vi inte vill lämna honom till någon som inte förstår sig på honom, uppfattar hans signaler och svarar på hans behov. Vi har inte ens velat att en person som inte förstår att han skriker för att han vill komma upp i famnen, och det beror inte på att han är varm och han kommer inte att somna om bara för att man gungar honom lite, ska gå ut med honom i vagnen. Vi vill naturligtvis inte heller lämna honom till någon som vi upplever är lite vårdslös och oförsiktig med honom. Då den personen är den som man nog skulle tänka på först när man säger barnvakt, så är det enklare att säga nej rakt av. Om och när förfrågningarna börjar om kommer jag att vara väldigt tydlig med att vi vill ha barnvakt för vår skull när det är aktuellt - sonen har naturligtvis inget behov av att ha barnvakt och vi har inte tänkt låta någon vara barnvakt bara för barnvakteriets skull.

Så svaret på frågan är: nej, vi har inte haft barnvakt ännu och det lär dröja ett tag innan det är aktuellt.

För mig (oss) handlar det om att barnen skall få en nära relation till fler vuxna än oss.
Våra barn sover ibland hos farmor och farfar bara för att liksom.
Jag har lite svårt att förstå den där _BARA-MIN_ attityden som en del verkar ha.
Som jag ser det är det bra för barn att ha en nära relation med fler än föräldrarna och därmed är det självklart så att vi lämnar våra barn till andra ibland.

Ni som inte lämnar ifrån er barnen - på vilket sätt tror ni att det skulle vara negativt för barnen? Eller är det av någon annan anledning?

Tack för svar!

Så det är i första hand en "ego-grej" eller vad man skall säga, från din sida. DU vill inte.
Har jag uppfattat det hela rätt?

Hur gammal tycker du att hon skall vara första gången?

OCh ja, det är ganska häftigt hur man ändrar sig. Om man tänker på hur man var och tänkte när första barnet var litet undrar man om det är samma människa som den man är idag- 5 år och två barn senare