• Äldre 10 Nov 23:44
    6926 visningar
    62 svar
    62
    6926

    1 månad har gått

    Det har hunnit gått 1 hel månad sedan vi miste vår vackre lille prins i vecka 22 + 5.  
    Vi var  upp till minneslunden och de var ett 20 tal ljus tända där. De ljus vi tände för vår prins lyste starkast av dom alla! 
    Tårarna kom efter att jag redan börjat tänka på att han en vacker dag ska få bli storebror. Till den dagen jag och magen får gå och tända ljus tillsammans för vår prins. Så han få se sitt syskon växa där inne. 

    Har massvis med kompisar och bekanta som är med barn och nyligen fått. Känns förjävligt!! De är inte de att jag inte unnar dom lycka, för de gör jag. Jag var också lycklig!!! De va underbart!  
    Men de känns som om de tar ut allt i förväg då de går och handlar så mycket till ett barn de inte ens vet om de heller få behålla. Och de pratar om sparkar och ömma ben, något jag aldrig hann få vara med om!

    Efter att ha varit sjukskriven i 2 veckor och gått på "föräldraledighet" i 2 veckor så började jag jobb igår, de känns inte om samma sak som innan allt hände. Idag höll jag mig borta på lagret i mer än 2½ timme och hittade på saker att göra.  

    Allt känns bara piss och skit nu! 

  • Svar på tråden 1 månad har gått
  • LindaK­v
    Äldre 11 Nov 14:41
    #1

    Beklagar verkligen! 

    Är det ert första barn?
    Jag hade en del vänner som hade följts åt i graviditeten. Dom har fått ta hem sina barn från sjukhuset och inte vi. Jag kände ofta att det var orättvist. varför dom och inte jag? Aboslut så vill jag dom väl men jag hade sånna elaka tankar om alla som vänta barn. Att alla tog det för givet att man skulle få ett barn med sig hem från BB..
    Under hela min graviditet har jag varit lugn och inte stissat upp mig utan tagit dagen som den kommer, vilket jag har trivs med.. och jag fick inget utav det, om jag skulle varit mer på det och ringt och jagat vården för det lilla minsta, skulle jag då fått ett barn med mig hem?

    Du funderar inte på att du gick ut i arbetslivet för tidigt? Jag förlorade min son i september och är fortfarande sjukskriven..
    Ännu en gång, beklagar. Jag förstår vad du känner! Styrke kramar

  • Äldre 11 Nov 18:53
    #2

    Ja, de är vårt första barn. 
    De känns så jätte orättvist, de känns dumt att ha de tankar man har - att en liten del av mig vill att de också ska hända dom... Alla tar de för givet ja! 

    Jag mådde så bra under den tid jag fick vara gravid, jag gick ner i vikt (är  något överviktig) och barnmorskan tyckte de va bra, jag kände mig nyförälskad, inte ont, spydde totalt 3 gånger (1 gång efter att ha ätit en sur godis och sedan bäljt i mig massa juice så vet inte om den gången räknas) sambon var jätte gullig och söt med mig och magen.

     Jag har helst inte börjat jobba men alla runt i kring ha tyckt att de "nog är bäst att få göra något annat än att gå hemma och grubbla över det som hänt. Men vad det som hänt?! JAG HAR BLIVIT MAMMA TILL EN JÄTTE FIN LITEN POJKE, MIN SON! De känns som om folk vill att jag ska börja jobba för att få tillbaka en "normal" vardag men de kommer jag ju aldrig kunna få! 
    Jag beklagar jag med!  

  • LindaK­v
    Äldre 11 Nov 19:32
    #3

    Men, vännen... Är vi lika eller? Jag mådde också hur bra som helst under min graviditet och jag gick också ner i vikt, och inte upp ett enda gram. jag är också överviktigt..

    Vi får lov att ha elaka tankar. En del av processen i sorgen!
    Dom som säger så att det är bäst att göra något annan än att gå hemma och grubbla, dom önskar man verkligen att dom kan vara med om att förlora sitt efterlängtade barn. Så du får känna på hur det känns, för det är inget kul. Det är inget man väljer detta, att må så himla dåligt. Vi är olika och sörjer helt olika!! Acceptera de, eller?

    Man måste få grubbla för att gå vidare. För att nånsin kunna se framtiden så måste man gå ett steg tillbaka och sen kanske man kan ta 2 steg fram, ett steg bak och sen 2 steg fram, eller hur?
    Vad säger din läkare? kan du inte få sjukskriving? vad jobbar du som?

    JA! Du har blivit mamma, till en underbar pojke! Vad har ni döpt er pojk till?

    Vill du berätta din historia, vad hände er? Styrkekramar

  • Äldre 11 Nov 19:37
    #4

    Beklagar eran sorg!

    Jag förlorade våran dotter i söndags i v. 21+2, allt är förjävligt och det är oxå mitt första barn! funderar kring sjukskrivning osv. Är sjukskriven nästa vecka med, och vill nog börja jobba efter det men jag vet inte hur jag ska klara av att möta alla människor. Jag jobbar på städföretag och har inte en arbetsplats att gå tillbaka till utan 6 i veckan och alla vet ju att jag var gravid så hur ska man kunna möta alla beklagandeblickar? Just nu klarar jag inte ens av att gå ut med hunden för jag är rädd att möta någon, svarar inte i telefonen för jag börjar bara gråta, men det är lika jobbigt att vara hemma själv och tänka en massa! Jag har ocå en massa vänner som precis fått nyfödda barn eller ska ha barn bara inom närmsta månaden, tycker det är jätte jobbigt att se deras lycka men jag missunsammar dem inte men får ett hugg i hjärtat varje gång!


    Isa vår änglaflicka 2010-11-07
  • Johann­aKO
    Äldre 11 Nov 20:10
    #5

    Lider med er båda något så fruktansvärt. Kan aldrig föreställa mig vilken sorg ni  går igenom. Satt och grät när jag läste inlägget. All styrka åt er båda.

  • Äldre 11 Nov 20:13
    #6
    LindaKv skrev 2010-11-11 19:32:52 följande:
    Men, vännen... Är vi lika eller? Jag mådde också hur bra som helst under min graviditet och jag gick också ner i vikt, och inte upp ett enda gram. jag är också överviktigt..

    Vi får lov att ha elaka tankar. En del av processen i sorgen!
    Dom som säger så att det är bäst att göra något annan än att gå hemma och grubbla, dom önskar man verkligen att dom kan vara med om att förlora sitt efterlängtade barn. Så du får känna på hur det känns, för det är inget kul. Det är inget man väljer detta, att må så himla dåligt. Vi är olika och sörjer helt olika!! Acceptera de, eller?

    Man måste få grubbla för att gå vidare. För att nånsin kunna se framtiden så måste man gå ett steg tillbaka och sen kanske man kan ta 2 steg fram, ett steg bak och sen 2 steg fram, eller hur?
    Vad säger din läkare? kan du inte få sjukskriving? vad jobbar du som?

    JA! Du har blivit mamma, till en underbar pojke! Vad har ni döpt er pojk till?

    Vill du berätta din historia, vad hände er? Styrkekramar
    Vår lille pojke heter Valter. Valter. Valter. Världens finaste namn. 
    Ja, vi känns lite lika. Centimetrarna runt magen minskade, kände mig hel fräsch! 
    Jag har inte pratat med läkaren från sjukhuset som sjukskrev mig... Vet inte vad jag ska säga?! 
    Känns så konstigt då folk man känner och de som vet om det säger att de kommer fler chanser, ni är ung, ni har hela livet framför er. Inte tar de orden tillbaka vår pojke, vår Valter?! Hur fåglarna skulle de ha känt för dom om de va deras barn de handlade om, deras barn som är i livet inte hade fått levt!?!?! 

    Jag jobbar i butik, på panduro.
    Blev tillsagt fredagen den 8 oktober att ta upp kataloger så jag bar upp dom, dagen efter hade jag ont i magen. Precis som om de var en hudbristning fast på insidan. Vi va bjudna på mat hos min mamma och pappa, jag åt knappt något av kycklingen. Mamma försökte lyssna sig till något hjärtljud och smekte magen så mysigt.  
    Sambon och jag for hem och va hemma vid 22.20. gick och la oss vid 00.00 och vi va lite småsugna så vi körde på och hade sex.
    Efteråt så jag mig toanödig. Var in på toa och "splash" sa de. Min första tanke var att jag kanske var kissnödig istället för bajsnödig... Satt kvar i 10 minuter och upptäckte då jag skulle torka mig att de va fullt med blod på pappret. Panikslagen ringer jag sjukvårdsrådgivningen och frågar vad jag ska göra, de koppla mig till förlossningen och de sa åt mig att komma in.
    Väl inne på förlossningen kl 03.15 på söndagsmorgonen så gjorde de ultraljud och hjärtat slog på lille bäbisen. De preppade för att göra ett vaginaltultraljud men först en vanlig gynundersökning. Läkaren som gjorde undersökningen frågade undersköterskan om hon ville se och efter att hon ställt sig bakom läkaren så tittar läkaren upp med "blicken". De gjorde aldrig de vaginala ultraljudet.
    Läkaren kom sedan in med en annan läkare som vi inte hade träffat tidigare och hon berättade att de som mest troligt skulle bli ett missfall och att läkaren som gjorde gynundersökningen såg en arm eller ett ben som stack ut ur livmodern. 
    Vi fick ett rum, vi försökte sova lite men tårarna bara rann. Vid 06.00 - 06.30 så behövde jag gå på toa och de kom blod som aldrig förr. Klumpar, klumpar, klumpar. Strax därefter fick jag sprutor som skulle stoppa blödningen. Cirka kl 10.00 på morgonen så gjordes yttligare ett ultraljud då de visade sig att hjärtat slutat slå. Vår skatt!!!
    Vid 12 tiden  mitt på söndagen fick jag dropp för att värkarna skulle starta men efter 1½ timme så hade inget hjälpt. Fick tabletter uppstoppade i slidan vid halv 2. Efter ca 1 timme kände jag små värkar, började få morfin då jag behövde de. 
    Ungefär vid 16 fick jag pcb sprutor. De hjälpte ganska bra. Vi tog oss en tur på förlossningssidan/gynavdelningen. De va riktigt skönt att va uppe och gå lite. Se fåglarna som var ute och flög i blåsten. 
    Middagen kom in runt 17 tiden - karré, potatis, sås och brysselkål. 
    Värkarna kändes fortfarande som mensvärk, konstigt nog så ville jag få ha ont. 
    Klockan 18 blev jag undersökt hur öppen jag var och så fick jag en omgång till med tabletter uppstoppade i slidan, barnmorskan sa att de kunde behövas tre omgångar. Efter de försökte vi sova lite, trots att de börja göra mer ont. Jag slumra till med lustgasen över näsa och mun. 
    Jag vaknade av barnmorskan som kom in vid 19.30 och skulle ge mig mer morfin. Vår underbara undersköterska kom in och frågade om jag ville ha te och en macka - ja tack!
    Kl 19.55 ringde jag mamma och berättade hur ont jag hade samtidigt som jag käkade mackan och drack teet. Barnmorskan kom in och jag la på luren och sa till henne att nu jädrar gör det ont! Hon sa åt mig att lägga mig i sängen så hon skulle få kolla hur bäbisen låg och hur öppen jag var. Det kändes som om jag skulle bajsa på mig. Barnmorskan sa att jag skulle krysta nästa gång de kom en värk. Jag tryckte på. Tre värkar sen så var vår fina lille prins ute. 20.05. 10.10.10.
    Pappan klippte navelsträngen. Jag var överlycklig. Vi hade blivit föräldrar. Mamma! Pappa! Världens glädjerus kom över mig. 
    Prinsen kom upp på bröstet. Naglar, småfjun, ögonfransar, ögonbryn, bröstvårtor. Allt fanns där! Allt! Min näsa och pappans öron och långa tår. Han var så vacker, så söt, så perfekt! Han var så fin där han låg, på mitt bröst.
    Min mamma och pappa kom vid 20.20 och fick se deras första barnbarn. De hade föreställt sig att de skulle vara kaos, skrik och gråt när de kom. Men de va lugnt och fint. 
    Det kom en barnläkare runt 21.00 på kvällen och skulle undersöka honom. Under tiden hoppade jag in i duschen och klädde på mig. Efter ett tag kom han tillbaka med prinsen vår, i en liten korg. Vi tittade på prinsen, smekte honom, pussade på honom, höll honom i handen. 
    Vår undersköterska kom in och frågade om vi ville ha lite kvällsfika. Mamma och pappa min for hem och en stund senare kom fikat. Vi blev förflyttad till gynavdelningen och de blev byte på personal. Jag frågade med gråten i halsen den nya undersköterskan om de gick att få veta hur lång vår prins var. Hon gick iväg med honom och kom sedan tillbaka med honom och ett litet blått kort på hur lång han var, hur mycket han vägde, och hand- och fotavtryck. 
    Vår prins kommer alltid att finnas hos oss! Vår skatt! Vår älskling! Vårt allt!
    Kramar till er!
  • Äldre 11 Nov 20:19
    #7
    milagross skrev 2010-11-11 19:37:34 följande:
    Beklagar eran sorg!

    Jag förlorade våran dotter i söndags i v. 21+2, allt är förjävligt och det är oxå mitt första barn! funderar kring sjukskrivning osv. Är sjukskriven nästa vecka med, och vill nog börja jobba efter det men jag vet inte hur jag ska klara av att möta alla människor. Jag jobbar på städföretag och har inte en arbetsplats att gå tillbaka till utan 6 i veckan och alla vet ju att jag var gravid så hur ska man kunna möta alla beklagandeblickar? Just nu klarar jag inte ens av att gå ut med hunden för jag är rädd att möta någon, svarar inte i telefonen för jag börjar bara gråta, men det är lika jobbigt att vara hemma själv och tänka en massa! Jag har ocå en massa vänner som precis fått nyfödda barn eller ska ha barn bara inom närmsta månaden, tycker det är jätte jobbigt att se deras lycka men jag missunsammar dem inte men får ett hugg i hjärtat varje gång!
    De känns så konstigt att träffa folk, de vet inte vad de ska säga. Känns som om de ignorerar en då de vet vad som hänt och de inte ens frågar hur det är! Jag känner att jag mer, mer, mer än gärna berättar om min son. Jag har fött honom, varför ska inte jag få prata om min förlossning och min son när alla andra som de går bra för får göra de?! Vad är de som är så fel på mig, min son och min familj?

    Kram! Beklagar din sorg! 
  • LindaK­v
    Äldre 12 Nov 08:56
    #8
    milagross: Det låter som du inte är redo att jobba. Vill du jobba? Du MÅSTE sörja. Man kan inte gå runt den eller undvika den, för sorgen kommer och då kommer den kanske med dubbel effekt?

    brunatofflor: Valter, de var ett jätte fint namn! Han är säkert världens sötaste!
    Vad du ska säga till läkaren? Som du mår! Jag har svårt att sova på natten då tankarna kommer. Koncentrationssvårigheter, nedstämdhet, svårt att ta hand om mig själv. Hur ska jag då ta hand om andra?
    ren utmattning av att hjärnan går på helvärv. Säg som du tycker, som du känner.

    Jag måste bara säga att tårarna rinner ner för kinden när jag läser din historia! Er Valter är född 10.10.10!!
    Vad var det som kom i toastolen? Kan de ha varit slempropparna?
    Men vad säker läkarna? Varför gick du ett så sent missfall? Det var inget fel på Valter ju!
    Hur stor var er prins? fick ni några bra fotografier?

    Det stärker en att berätta vad man varit med om. Jag bli stolt för jag har född ett barn. Jag är mamma!

  • Äldre 12 Nov 09:57
    #9
    brunatofflor skrev 2010-11-11 20:19:00 följande:
    De känns så konstigt att träffa folk, de vet inte vad de ska säga. Känns som om de ignorerar en då de vet vad som hänt och de inte ens frågar hur det är! Jag känner att jag mer, mer, mer än gärna berättar om min son. Jag har fött honom, varför ska inte jag få prata om min förlossning och min son när alla andra som de går bra för får göra de?! Vad är de som är så fel på mig, min son och min familj?

    Kram! Beklagar din sorg! 

    Jag går omkring och gråter och så är jag så förbannad idag. Man får höra av både den ena och den andra att de fick missfall i . 5,6,7,8 och 9 och de var så ledsna, vilket jag kan förstå och jag lider med dem men det som gör mig så förbannad är att de verkar inte förstå att jag har fött ett barn, ett barn som hjärtat slog på, ett barn, med huvud, armar, ben, fötter och händer med naglar på, små öron, läppar och en liten tunga, en näsa med näsborrar och det verkar inte vara något fel på barnet. Ursäkta men det är inte en en försenad riktlig mens, det var inte en blodig klump som kom ut, det var ett barn! Jag vill åxå berätta för folk, än så länge så går det bara inte men jag förstår hur du känner, jobbigt att känna blickarna och man kan nästan ta på deras tankar!
    Isa vår änglaflicka 2010-11-07
  • LindaK­v
    Äldre 12 Nov 12:57
    #10

    Dom som fick tidiga missfall förstår verkligen inte oss som har fött fram våra barn, de är inte ett missfall. Det är ett BARN för fan! En söt liten oskyldig bebis!

    Tyvärr så är de så att världen utan för våran värld går vidare. Där kan människor bara dra på som om inget har hänt. Ibland vill jag bara ställa mig och skrika ut att jag är mamma till ett änglabarn och jag saknar honom otroligt mycket och vill ha tillbaka honom!!! Känner ni så också?

Svar på tråden 1 månad har gått