Hej, det är jag som är Little Ms Chatterbox.

Hej alla!
Jag har nyss satt mig vid datorn och sitter och filar lite på några trådar. Vet inte riktigt vad vi tänkte på för vi har fått för oss att sätta igång med en stor möblering här hemma som involverar de 3 minsta barnen, deras sovrutiner och stora förändringar mentalt för oss allihopa. Just denna helgen. Dessutom har vi även kontaktat BUP med C. hon kommer inte ta den här flytten bra.
Men, men... Så nu blir det rivjärn. Eftersom jag kommer sitta här så kommer sambon få ta barnen och ha "hjälp" av dom med möbleringen.

Han är född förtidigt, i v. 30+4 och redan där fick man höra att det kan komma saker som man ser först efter flera år. Så vi hade det i baktanken hela tiden men när det väl var ett faktum så var vi helt nollade ändå.
När han var ca 3 år läste jag en föräldratidning, det var ett reportage om ett barn som hade fått diagnosen ADD. Det var som om det var vi och vår son med där. Jag sa inget till min sambo men bad honom läsa texten. När han var färdig så stod vi bara och tittade på varandra, det behövdes inga ord. Jag var gravid med C. och funderade på vad vi hade hittat på, tänk om vi fick ett barn till med samma problematik som Z.?! (ug. vid den tiden hittade jag FL med massor av föräldrar med samma problematik på sina barn)
Han hade precis slutat med sin nattskräck och börjat klara sig lite mer själv. Men samtidigt hade han blivit mer inåtvänd, okontaktbar.
När han var ca 4 år föddes C. och då blev det en period som var väldigt jobbig, alla hans nojor, problem och explosiva humör blev ännu värre. Vi talade med dagis och visade tidningen (som jag hade sparat) men de sa att han hade ju blivit storebror så var väl jobbigt för det. Men det gick liksom inte över, Det blev bara värre och värre, han föll i gråt för ett legotorn rasade och klarade inte av att man damsög. Han var oerhört disträ, som en lite professor. Efter att han i ren tankspriddhet trampat på C. när hon låg på golvet så förstod vi att det inte gick att lämna dom ensamma tillsammans. C. var ca 3 v gammal och han trampade flera gånger, som en katt trampar på en kudde.
Vi fick några samtal med bup och de skulle höra av sig, det dröjde jättelänge och när vi väl fick kontakt med bup igen så sa dom att det inte var något fel! Då gick luften ur oss totalt, vi hade bara missuppfattat det här med föräldraskap och hur det skulle vara.
Under den här tiden visste vi inte riktigt hur vi skulle göra, samlade på oss lite tillfällen som vi stolpade upp och tänkte, imorgon, i morgon ringer vi bup. Men sen var det en bra dag och man trodde att det var en vändning. C. var besvärlig får dag ett, oerhört ljudkänslig och ville inte äta alls. Mitt upp i allt blev jag gravid igen, denna gången med tvillingar. När de var födda var Z. inte kontaktbar utan att man ställde sig framför honom och puttade på honom. Han hade raseriutbrott för minsta lilla sak som hände och varje övergång  i vardagen var en kamp.
Han började F-klass och många saker blev ännu värre han trivdes inte och inget var kul. Då ringde jag bup och först försökte vara saklig och rationell men jag fick inte någon respons på hur vi upplevde det förrän jag sa med tårar rinnande ner för mina kinder att att han var ett monster. Då först fick vi en tid. Skolan kallade till ett möte i samma veva och de förklarade att allt var jättesvårt helt plötsligt. Då hade han haft samma fröknar genom stor del av dagistiden och upp men aldrig de hade sagt något tidigare. Sen såg vi här på FL om en mamma som rekommenderade Omega. Vi testade Mor-EPA mini. För första gången i sitt liv somnade han på 15 minuter. Han sa "godnatt" tillbaka och efter några dagar så sa han även "Älskar dig" när jag natta honom. Det hade han inte sagt på 2 år.
Denna gången var det inga tvivel från bup att det behövdes en utredning, men det var evighets lång kö. Fick vänta i 6-7 månader men fick ändå lite hjälp, timstockar och bolltäcke för sömnen.
Sen kom basutredningen igång, han skulle fylla 7 år några månader senare. Resultatet av basutredningen visade ovanlig kurva.  Han hade språkförståelse som en vuxen, logiskt tänkande som en 12 åring medan koncentrationen låg på en 3 årings nivå.
Sen fick vi vänta några månader till och sen fick vi en snabbutredning som de kallade det. 2-3 tider i veckan i några veckor och sen diagnos. ADHD och Atypisk Autism. ADHD hade vi räknat med men Autismen var en liten chock, även om vi trodde att han hade Aspergers så var det ett så brännande ord, Autism. Kändes som om man blev stucken med ett svärd genom hjärtat varje gång man sa det högt. Som om man förrådde mitt barn. Det dröjde några månader innan medicinering kom igång men sen började han med Strattera och då fick vi vår lille pojk tillbaka. Det var som dimmorna lättade och man kunde se honom igen.
Nu har han ätit Strattera i ca 1 år och vi har börjat komplettera det med Ritalin 10 mg tablett.

Fast jag har skrivit massor så glömde jag en sak.
Det här med BVC, jag tog upp hans sömnbesvär att han pratade konstant och många andra saker. Men jag fick alltid höra att han var så duktig, förståndig  och så bra på att prata så det är bara bra med honom. Han började prata tidigt och flytande med 7-8 ordsmeningar redan innan han var 2 år.
Han klarade inte alla tester på BVCs 5,5 års koll men det blev ingen remiss skickad då heller.

asch det är inte första gången jag skriver om det.
Jag tror att wISC-testet hade kunna gjort tidigare, för han är väldigt begåvad och det hade varit bra om vi hade fått diagnos tidigare och kommit igång med medicineringen tidigare men nu är det över. Bup och landstinget har jobbat bort köerna för utredning. det kunde inte ha gått fortare än vad det gjorde när de väl startade. Men jag är väl lite bitter över att varken dagis eller BVC inte kunde ha gjort mer än vad de gjorde.

I fredags ringde jag till barnhälsovärden för att få 4 åringen observerad, tror ganska stark på att även hon har någon typ av NPF.