Ställ dina frågor till Lotta och Stefan.

Hej hej Lotta.

Jag läste nu din blogg, mycket träffar rakt in i hjärtat. Jag läser att du har fördelar av Metamina, vilket jag tror att jag också skulle ha. Vilka argument kan jag använda inför min (snälle men tyvärr för okunnige) läkare? Jag har äntligen fått börja med metylfenidat, men jag har experimenterat mer än jag borde (så går det utan bättre information från läkaren) och har problem med rebounds (som läkaren inte ens nämnt något om). Din historia ger mig hopp, det kanske inte är omöjligt att jag kan få det bättre till slut.

Jag vill inte vara en försökskanin som inte tas på allvar längre!

Problemet är väl att jag bor i en liten kommun där de är ganska godtyckliga och oerfarna. Metylfenidat fungerar okej, men absolut inte ultimat, och jag har inte direkt själv valt att experimentera självständigt, jag anser inte att det ska behövas. Jag har självmedicinerat under hela mitt liv och råkat illa ut p.g.a oförståelse och stigmatisering, men det enda jag någonsin velat är att ha ett fungerande "normalt" liv.

Den nötta självkänslan gör det heller inte enkelt att hävda sin rätt, men jag får väl stå ut ännu ett tag till och hoppas på det bästa.

Tack för ditt svar.

Nu känner jag en rebound vara på gång. Igen.

Försöka sova (de där dagliga tvåtimmarstupplurarna jag vill slippa), ta mer medicin, försöka höjja vakenheten med koffein eller vräka i mig 200 g choklad för att somna? Jag har nu undvikit alkohol i fyra veckor (!) men annars är det något som fungerat, både för att hjälpa mig komma igång med en vanlig hushållssyssla, eller för att lugna fruktansvärd ängslan. När jag för många år sedan självmedicinerade med amfetamin så tog jag bara oerhört låga doser, för att jag ville fungera normalt och bli lite klar i huvudet. Jag har ALDRIG varit ute efter rus eller att bli hög. (Slutade självmedicinera olagligt när jag råkade bli med barn.) Jag är så trött på att all min ork ska gå till att bygga upp strategier för att kunna leva någorlunda normalt, jag är helt utbränd.

Med metylfenidat har jag kunnat hålla diskbänken undanplockad, kunnat slänga tvätt i maskinen, äta mer normalt och läsa en hel bok i kurslitteraturen (!!!!!!!!!!!)! Det är bra. Men det är jobbigt att en rebound gör att jag inte orkar hänga upp tvätten sen, eller att den måltiden jag lyckades planera (!) inte blir lagad.

Jag har börjat skriva lite dagbok om medicinen, som jag kan ta med till läkaren. Vad som fungerat och vad som inte gjort det, etc. Några fler konkreta tips på vad man kan göra?

Det enda jag egentligen vill är att kunna tillgodogöra mig min intelligens och mina egenskaper.

Nej, tyvärr så kan de inte det. Det är rena gissningslekar och förutfattade meningar som råder. Tillgängligheten till sin vårdkontakt, eller att ens komma till i den snåriga vårdkedjan är fruktansvärd.

Jag vill inte vara bitter, det finns säkert hopp, det är nog inte ren elakhet från deras sida. Jag vill hitta ett sätt att förmedla till dem så att förståelsen ökar.

För tyvärr är den bristande vården ett EXTREMT stort samhällsproblem och vi är många som får vara försökskaniner och och fortsatta symptombärare för att utvecklingen går för sakta.

Det enda jag egentligen vill höra är väl att jag är okej, att jag är värd att må bra, att det inte är hopplöst och att jag inte ska finna mig i att vara en försökskanin utan har all rätt att hävda mig och få tillgång till adekvat behandling! För det är väldigt lätt att trilla ner i hopplösheten, tvivlet och självförakten och låta den låga självkänslan förstöra förmågan till att kräva sin rätt. Igen. Trots att man är närmre målet än någonsin.

Speciellt när man gått igenom den aktuella problematiken som barn och ung och därmed drabbats av förakt och oförståelse som präglat ens självbild.

Jag vill även veta vad vi ska göra med alla de vuxna som aldrig fått hjälp eller upprättelse, och som hamnat just i missbruk och kriminalitet. Med alla oss som dunkade huvudet mot väggen när vi var små, för att kunna somna. Som inte duschade på tre veckor för att vi inte förstod sambandet mellan orsak och konsekvens - tvätta = bli ren - fyller en funktion. Vi som (ofrivilligt av desperation) i blint raseri slog och manipulerade alla i omgivningen för att vi mådde så dåligt redan som barn. Vi som vägrade äta annat än samma maträtt varje dag, eller svälte oss. Vi som fick händerna bakbundna och blev tvångsmatade för att inte kunna självdö. Vi som ville dö redan innan vi började förskolan, men som ändå har lyckats överleva genom tvivelaktiga metoder. Vi som inte förstod socialt samspel, eller mådde för att ens bry oss om något annat än en anledning att överleva just för sekunden. Vi som stämplades och kallades lata jävla monster och aldrig fick hjälp och som hela omgivningen (inkl familj) helt ärligt önskade livet ur.

Många har dött på vägen, andra har placerats i fack och får bära skulden för allt ont i världen. Till på köpet får de ensamma förvalta avgrundsdjup nattsvart ångest och elände.

När jag först tog amfetamin öppnade sig en helt ny värld för mig, det är helt obeskrivligt och det är fan ett under att jag fortfarande lever. Det som hänt med mig sedan dess är inget annat än ett mirakel.

Jag vill veta hur man ska göra när det gäller de riktigt allvarliga fallen, för de som fortfarande lever. Och jag vill veta hur människor ska få upprättelse och adekvat hjälp. Jag kan inte hjälpa att jag anser det vara orättvist att vissa människor som har lite småproblem hit och dit får mer hjälp än de som verkligen, verkligen, verkligen är i ett fruktansvärt desperat behov av resurser och vård.