Ställ dina frågor till Lotta och Stefan.

Kan du förklara vad det innebär?
På vilket sätt kommer kriterierna att ändras?

Hej!

Vi tar emot max 10 elever för att få ha en "familjärstämning" där alla får en chans att ses, bekräftas och få den hjälp de behöver. Man behöver inte ha en diagnos för att komma till oss även om så gott som alla har det eller är under utredning.  

Hej och välkommen Lotta och Stefan!

Om det är något som krånglar så är det bara att hojta till!

Hej "två limgon och ett blåbär"

Hej och tack! Roligt att du uppskattade just den föreläsningen. Det var, i delar, nämligen embryot till min nya vår-föreläsning som kommer heta "ADHD/AS - Hur får man en kompis då?" Arbetar för fullt med den nu.

Jag var 39 år när jag fick min första diagnos. År 2003. När jag inte tjänade så bra längre och inte kunde kompensera med pengar (barnflickor,städerskor, nya kläder när de andra är lortiga, hämtmat m.m. kräver nämligen pengar) blev det uppenbart även för mig att jag var tvungen att utredas.

Specialintressen växlar över tid för en del. Vissa har kvar ett under mycket lång tid. Jag har själv gjort bägge delarna personligen. Det finns spekulationer om att kvinnors specialintressen kan växla mer än mäns och därför inte uppfattas som specialintresse i samma utsträckning. Kvinnors diagnoskriterier anser vissa bör bearbetas om. Låter nog klokt i mina öron. I Sverige har vi en duktig kvinna som heter Svenny Kopp som specielaiserat sig på detta med kvinnors underdiagnosticering.

Om saker i livet är hanterbara för alla inblandade ser jag inget fuktionshindrande i det. Man kan väl ha en funktionsnedsättning som inte är fuktionshindrande. I vissa fall kanske den t.o.m. är funktionshöjande..beroende på vad man gör. Michael Phelps hävdar ju att hans ADHD gav honom alla dessa OS-medaljer i simning.

Det är när det får negativa konsekvenser i livet som jag tycker en diagnos är aktuell (Tex. att man inte har vänner, inte bir förstådd, inte får i sig mat för det är "fel" mat, inte klarar av skola/arbete o.s.v.).

Vänlig hälsning
Lotta Abrahamsson

Det verkar bra tycker ni att jag ska kräva att min son får bättre hjälp i skolan och vad KAN jag kräva?

Hej Idiblon!

Jag har aldrig experimenterat med medicin utan prövat ut doser under min läkares vakande öga (ganska självständigt och faktiskt rätt mottvilligt för jag ville helst ha en fix dos som skulle fungera rätt av) Fast detta med ADHD-medicinering är så individuellt och det visste min läkare. Jag hade dock täta läkarbesök under inställningstiden.

Låter som du ska kommunicera bättre med din läkare och berätta hur du känner. Om han inte förstår dig föreslår jag att du ber att få byta till någon mer erfaren eller ta med dig någon som kan hjäpa dig nå fram i din kommunikaton.

Rebounds är bas-kunskap och sådant ska en läkare som medicinerar ADHD med metylfenidat känna till. Metylfenidat tycker jag var bra faktiskt. Nu råkar Metamina fungera ännu bättre för mig men hade jag inget annat alternativ skulle jag absolut äta t.ex Ritaina igen.

Lycka till och hoppas du och din läkare kan kommunicera bättre

Vänlig hälsning
Lotta Abrahamsson

vad är rebounds?

Jag tycker om inkludering. Dels därför att våra barn med ett autismspektrumtillstånd behöver fler erfarenheter än andra barn då de inte generaliserar kunskap om t.ex. sociala situationer lika lätt. Jag tror på så lika som möjligt men med extra resurs i klassen (som INTE får gå på rast under raster och förflyttningar, dusch et.c.) samt en möjlighet att dra sig tillbaka när det behövs och få arbeta enskilt. Själv gillade jag skolans bibliotek...en studioverksamhet eller liknande är väl främst det jag tänker på men man går mesta tiden i vanlig grupp och väljer själv när man behöver gå undan måste vara målet.
Givetvis kommer detta ändå inte passa alla barn och specialskolor kommer att vara tvungna att finnas kvar. Man ska heller aldrig glömma att den bästa inlärningen får vi faktiskt av jämnåriga. En del av oss kopierar lättare än imiterar. Då är det bra om vi imiterar rätt sorts personer....

Problemet är väl att jag bor i en liten kommun där de är ganska godtyckliga och oerfarna. Metylfenidat fungerar okej, men absolut inte ultimat, och jag har inte direkt själv valt att experimentera självständigt, jag anser inte att det ska behövas. Jag har självmedicinerat under hela mitt liv och råkat illa ut p.g.a oförståelse och stigmatisering, men det enda jag någonsin velat är att ha ett fungerande "normalt" liv.

Den nötta självkänslan gör det heller inte enkelt att hävda sin rätt, men jag får väl stå ut ännu ett tag till och hoppas på det bästa.

Tack för ditt svar.

Lotta och Stefan: Jag har tittat igenom en del av de trådar som finns här på sajten som då rör barn med olika former av NPF.
En intressant tråd där åsikterna var stundtals riktigt heta handlade om det var bra att informera andra föräldrar om att ens barn har diagnos eller inte.
En del ansåg att det var att stigmatisera barnet och göra det till någon "annorlunda" medans andra ansåg att det nog var bra att informera för att skapa förståelse för barnets beteende.
Vad anser ni?