Ställ dina frågor till Lotta och Stefan.

Om du inte tycker att det fungerar så att din son får adekvat hjälp bör du vända dig till rektorn. Han/hon har ansvaret för utreda om en elev har behov av särskilda stöd åtgärder. Det måste upprättas ett åtgärdsprogram där man bl.a. ska beskriva vad som skall göras för att förbättra skolsituationen.

Hur bemöter man kommentarer i stil med inlägg 43 i denna tråd? www.familjeliv.se/Forum-5-397/m55718299.html

Hej. Svarade på detta någon annanstans nyss men jag anser alltid att man ska berätta. Jag ser inget fel i att människor är olika och ibland är det kanske det övriga klassen som bör informeras om detta...att Pelle behöver glasögon, Johan hålfotsinlägg och Mia har problem med sin impulskontroll. Tänk så lika vi är men ändå så olika och det är faktikt  OK.  Bäst är att informera föräldrar först. Ofta kan någon från det utredande teamet eller habilitering vara närvarande också samt givetvis bör elevhälsan vara behjälplig här.
Olika berikar!!!

Det är kloka ord!
Jag tror också på att informera och framförallt låta barn vara olika och att det i sig bara är berikande.

Språkstörning är en diagnos i sig men kan ibland också vara en del av en atismspektrumdiagnos.
Samsjukligheten mellan autismspektrumdiagnoser och ADHD är i sig också jättehög. Idag diagnosticerar man barn långt tidigare än 6 år. Jag rekommenderar dig att kontakta ett neuropsykiatriskt utredningsteam för barn och höra med de hur ni går tillväga där just du bor. Alla barn som utreds har inte diagnos. Ibland brukar jag säga att är man tveksam så kan man ju utesluta det iallafall. Många saker kan ge samma symptom men handlar det om både en språkströning, hyperaktivitet och impulsivitet, trots och om barnet verkar frånvarande frå och till så bör man nog utreda detta och gärna innan skolåldern dessutom. Vi vet att tidig intensiv träning har god evidens.
Det viktiga är väl att ta reda på vad det kan bero på, oavsett namn. Så man vet vad man ska göra ifall och speciellt om barnet har negativa konsekvenser av sitt beteende....

Mvh
Lotta

Jag tror på öppenhet då slipper man förhoppningsvis en del prat bakom ryggen typ, "Svaga föräldrar som inte kan sätta gränser". Sen har ju inte alla tillräcklig kunskap eller förståelse för vad det innebär att ha en diagnos och då kanske det inte spelar någon roll. För att lösa detta måste alla skolor se till att öka all skolpersonals kunskap om NPF så ett de kan förmedla denna till föräldrar. Det är ju inte så länge sen man ansåg att alla problem beteenden berodde på dålig uppfostran med som tur vet man idag att detta inte stämmer. 

Öppenhet är nog bra i alla lägen
Hur är er uppfattning?
Finns det bra kunskaper kring dessa frågor idag och då menar jag ute på våra skolor och daghem. Har personalen tillräckligt bra utbildning för att möta barnens behov?

Nu känner jag en rebound vara på gång. Igen.

Försöka sova (de där dagliga tvåtimmarstupplurarna jag vill slippa), ta mer medicin, försöka höjja vakenheten med koffein eller vräka i mig 200 g choklad för att somna? Jag har nu undvikit alkohol i fyra veckor (!) men annars är det något som fungerat, både för att hjälpa mig komma igång med en vanlig hushållssyssla, eller för att lugna fruktansvärd ängslan. När jag för många år sedan självmedicinerade med amfetamin så tog jag bara oerhört låga doser, för att jag ville fungera normalt och bli lite klar i huvudet. Jag har ALDRIG varit ute efter rus eller att bli hög. (Slutade självmedicinera olagligt när jag råkade bli med barn.) Jag är så trött på att all min ork ska gå till att bygga upp strategier för att kunna leva någorlunda normalt, jag är helt utbränd.

Med metylfenidat har jag kunnat hålla diskbänken undanplockad, kunnat slänga tvätt i maskinen, äta mer normalt och läsa en hel bok i kurslitteraturen (!!!!!!!!!!!)! Det är bra. Men det är jobbigt att en rebound gör att jag inte orkar hänga upp tvätten sen, eller att den måltiden jag lyckades planera (!) inte blir lagad.

Jag har börjat skriva lite dagbok om medicinen, som jag kan ta med till läkaren. Vad som fungerat och vad som inte gjort det, etc. Några fler konkreta tips på vad man kan göra?

Det enda jag egentligen vill är att kunna tillgodogöra mig min intelligens och mina egenskaper.

Kostaterar att personen är okunnig och går vidare? Inget att hänga upp sig på men ett faktum att en del säkert resonerar så.  Ska man bemöta det så kanske man ska välkomna vederbörande at: "Lev med mig och ditt barn en vecka innan du uttalar dig". Vad brukar man säga "Döm inte förrän du gått tvåmveckor i någons mockasiner.."

Det skrivs mycket om ADHD just nu. Kanske vederbörande hinner lära sig då. Vi får hoppas det. Det var inte länge sedn vi satte folk med epilepsi på sinneslöanstalter (70-talet). Idag vet vi bättre och utvecklingen och kunskapen GÅR framåt. Jag har sett en enorm skillnad på de 10 år jag arbetat inom området....

Mvh
Lotta Abrahamsson

Tack snälla för svar
Min son är aldrig frånvarande eller så, ibland lite små hyper och busig, är inne i en trotsperiod. Och ja jämför man med mig när jag var liten är vi väldns lika och jag har ingen sådan diagnos.
Där emot kanske det låter lite dumt nu men på min sons pappas sida så hade sonens pappas bror autism.
Vad jag vet så är ju inte detta något som går i arv, men kan man ha större benägenhet att själv drabbas om någon i familjen har detta?
Är som sakt inte kunnig alls i detta ämne.