• Äldre 20 Nov 17:58
    27788 visningar
    58 svar
    58
    27788

    Ställ dina frågor till Lotta och Stefan.



    Här kan du ställa dina frågor till Lotta Abrahamsson och Stefan Görson. Solig
    De kommer att finnas på plats och besvara era frågor på Söndag mellan klockan 14:00-15:00






    Lotta Abrahamsson-


    Handledare, föreläsare, bloggare och författare!
    Expert på social- och emotionell utveckling och tydliggörande pedagogik vid  AS/ADHD. Har själv diagnoserna ADHD/AS vilket ger en unik förmåga att dela med sig om hur personer med ADHD/AS kan tänka och reagera.
    Lotta har nyligen kommit ut med sin första bok " Tänk om"

    http://www.epago.se
    lotta-abrahamsson.blogspot.com/



    Stefan Görsson-

    Rektor för Jag Kan skolan.
    Skolan bedriver en undervisning som är speciellt anpassad för elever i årskurs 1-6 med diagnoser som ADHD eller Asperger.
    Skolverksamheten är välstrukturerad och lösningsfokuserad och arbetar bl.a. utifrån inspiration från psykiater  Ben Furman.
    www.jagkan.se/
    http://www.jagkan.se/ben.htm


    Välkomna med era frågor!Solig
  • Svar på tråden Ställ dina frågor till Lotta och Stefan.
  • Lotta och Stefan
    Äldre 21 Nov 14:43
    #41
    VirrigaVerna skrev 2010-11-20 21:19:20 följande:
    Jag läste på er hemsida och er pedagogik verkar intressant men ni undervisar elever i årskurserna 1-6. Min fråga är då vad händer med eleverna efter det?
    Finns det någon uppföljning därefter och har ni någon uppfattning om hur era elever klarar sig generellt i fortsättningen?
    Några elever går tillbaka till sina tidigare skolor, andra byter till en skola där de kan få fortsatt extra stöd. Vad vi vet går det bra för de elever som har lämnat oss. Jag tror att de har fått hjälp att hantera sina svårigheter på ett bättre sätt och de lämnar oss med ett bättre självförtroende. De flesta som kommer till oss har ett mycket stukat självförtroende och detta är något vi arbetar extra mycket med. 
  • Soffpo­taten
    Äldre 21 Nov 14:46
    #42

    vet ni hur det ser ut för elever som gått i vanlig skola?

  • Äldre 21 Nov 14:49
    #43

    Har ni några bra tipps på hur man får ett äldre barn/tonåring att acceptera sina diagnoser, är ju en fördel om de gör det för att kunna jobba med det som hon har problem med.
    Hon var 15 när hon fick sina diagnoser och det har gått 1½ år nu och hon tok vägrar att acceptera att hon har några som helst svårigheter.
    Hon har fått börja i en AS klass men är jätte arg för hon tycker inte att hon passar in där efter som hon inte har några problem.
    Är så ledsen för jag förstår ju att det är jätte jobbigt för henne och vill inte pressa för mycket samtidigt så måste hon ju förstå sina funktionshinder, hon vägrar även att läsa något som handrar om ADHD eller asperger så hon har ingen som helst kunskap om dem heller.
     

  • Lotta och Stefan
    Äldre 21 Nov 14:51
    #44
    Forumvärd skrev 2010-11-21 14:36:12 följande:
    Öppenhet är nog bra i alla lägen
    Hur är er uppfattning?
    Finns det bra kunskaper kring dessa frågor idag och då menar jag ute på våra skolor och daghem. Har personalen tillräckligt bra utbildning för att möta barnens behov?
    Det är ofta en otrolig kunskapsbrist i skolvärlden. Vi får höra hisnande historier från föräldrar hur deras barn och dem själva har bemötts i skolan. Senast i fredags träffade jag en förälder där skolan hade anställt en 18-årig tjej som resurs. Inget ont om 18-åringar men det är ingen bra lösning för våra barn. Det krävs en viss grad av professionalism för att kunna ge det stöd som behövs. 
  • Jobb Lotta Abraha­msson
    Äldre 21 Nov 14:51
    #45
    Forumvärd skrev 2010-11-21 14:36:12 följande:
    Öppenhet är nog bra i alla lägen
    Hur är er uppfattning?
    Finns det bra kunskaper kring dessa frågor idag och då menar jag ute på våra skolor och daghem. Har personalen tillräckligt bra utbildning för att möta barnens behov?
    Nej, det behövs MYCKET mer. 70-80% av alla barn med ADHD och en uppförandestörning löper risk att landa i missbruk, psykiatri och kriminalitet.
    6 av 10 skolbarn med Aspergers syndrom har ingen fungerande skolgång!!!

    Det behövs MYCKET mer kunskap ute i skolorna om detta. Framför allt om fubktionsnedsättningarna i sig, fungerande metoder men också om STYRORNA. För de finns också.

    Om man ser det i ett längre perspektiv så är ADHD eller Autismspektrumtillstånd inte nödvändigtvis sjukt i sig sjäv alls. Dt ÄR inga sjukdomar i den bemärkelsen att man kan bli botad. Man kan inte få dessa diagnoser utav en uppfostran utan de är främst biologiskt nedärvda funktionsnedstättningar.  De kan vara stora tillgångar också. Men det KAN BLI mycket sjukt när man inte förstår varandra människor emellan.

    Men ska man vara lite positiv så har det hänt ENORMT mycket på 10 år och kunskapen ökar ute i skolorna hela tiden faktiskt..:)

    Mvh
    LottaAbrahamsson
  • Äldre 21 Nov 14:56
    #46
    Lotta och Stefan skrev 2010-11-21 14:51:11 följande:
    Det är ofta en otrolig kunskapsbrist i skolvärlden. Vi får höra hisnande historier från föräldrar hur deras barn och dem själva har bemötts i skolan. Senast i fredags träffade jag en förälder där skolan hade anställt en 18-årig tjej som resurs. Inget ont om 18-åringar men det är ingen bra lösning för våra barn. Det krävs en viss grad av professionalism för att kunna ge det stöd som behövs. 
    Jobb Lotta Abrahamsson skrev 2010-11-21 14:51:13 följande:
    Nej, det behövs MYCKET mer. 70-80% av alla barn med ADHD och en uppförandestörning löper risk att landa i missbruk, psykiatri och kriminalitet.
    6 av 10 skolbarn med Aspergers syndrom har ingen fungerande skolgång!!!

    Det behövs MYCKET mer kunskap ute i skolorna om detta. Framför allt om fubktionsnedsättningarna i sig, fungerande metoder men också om STYRORNA. För de finns också.

    Om man ser det i ett längre perspektiv så är ADHD eller Autismspektrumtillstånd inte nödvändigtvis sjukt i sig sjäv alls. Dt ÄR inga sjukdomar i den bemärkelsen att man kan bli botad. Man kan inte få dessa diagnoser utav en uppfostran utan de är främst biologiskt nedärvda funktionsnedstättningar.  De kan vara stora tillgångar också. Men det KAN BLI mycket sjukt när man inte förstår varandra människor emellan.

    Men ska man vara lite positiv så har det hänt ENORMT mycket på 10 år och kunskapen ökar ute i skolorna hela tiden faktiskt..:)

    Mvh
    LottaAbrahamsson
    Det är riktigt ledsam läsning
    Beror detta på okunskap eller kan det handla om att skolan försöker "spara pengar" och satsar sina resurser på fel ställen eller låter bli att satsa.
  • Jobb Lotta Abraha­msson
    Äldre 21 Nov 14:56
    #47
    Soffpotaten skrev 2010-11-21 14:46:48 följande:
    vet ni hur det ser ut för elever som gått i vanlig skola?
    Ja, jag gick i vanlig skola utan stöd och så även min son (med stöd). Det finns hopp.
    Fast jag tror inte det finns någon sådan undersökning om det är det du menar. Vore
    intressant att se en sådan...
    Mvh
    Lotta
  • Äldre 21 Nov 14:57
    #48
    Jobb Lotta Abrahamsson skrev 2010-11-21 14:51:13 följande:
    Nej, det behövs MYCKET mer. 70-80% av alla barn med ADHD och en uppförandestörning löper risk att landa i missbruk, psykiatri och kriminalitet.
    6 av 10 skolbarn med Aspergers syndrom har ingen fungerande skolgång!!!

    Det behövs MYCKET mer kunskap ute i skolorna om detta. Framför allt om fubktionsnedsättningarna i sig, fungerande metoder men också om STYRORNA. För de finns också.

    Om man ser det i ett längre perspektiv så är ADHD eller Autismspektrumtillstånd inte nödvändigtvis sjukt i sig sjäv alls. Dt ÄR inga sjukdomar i den bemärkelsen att man kan bli botad. Man kan inte få dessa diagnoser utav en uppfostran utan de är främst biologiskt nedärvda funktionsnedstättningar.  De kan vara stora tillgångar också. Men det KAN BLI mycket sjukt när man inte förstår varandra människor emellan.

    Men ska man vara lite positiv så har det hänt ENORMT mycket på 10 år och kunskapen ökar ute i skolorna hela tiden faktiskt..:)

    Mvh
    LottaAbrahamsson
    Nått som förvånar mig är att inte alla lärare både i förskolan och i grundskolan har nån form av utbildning och kunskap om diagnoserna, de är ju oftast dem som kan hjälpa oss föräldrar att få en utredning till barnen.
    Jag har tjatat om en utredning till min dotter sen hon var 4 år, varje år har jag bett om en men lärarna har bara sagt "men hon är så söt hon behöver bara växa på sig" sen att hon hade en massa utbrott och inte fixade det sociala det struntade de i. Som sag sen 11 år senare så får hon en trippel diagnos, ADHD, asperger och tourettes...hur tusan kunnde så många lärare missa det, har varit ganska många under dessa 11 år. 
  • Jobb Lotta Abraha­msson
    Äldre 21 Nov 14:59
    #49
    idiblon yes skrev 2010-11-21 14:38:03 följande:
    Nu känner jag en rebound vara på gång. Igen.

    Försöka sova (de där dagliga tvåtimmarstupplurarna jag vill slippa), ta mer medicin, försöka höjja vakenheten med koffein eller vräka i mig 200 g choklad för att somna? Jag har nu undvikit alkohol i fyra veckor (!) men annars är det något som fungerat, både för att hjälpa mig komma igång med en vanlig hushållssyssla, eller för att lugna fruktansvärd ängslan. När jag för många år sedan självmedicinerade med amfetamin så tog jag bara oerhört låga doser, för att jag ville fungera normalt och bli lite klar i huvudet. Jag har ALDRIG varit ute efter rus eller att bli hög. (Slutade självmedicinera olagligt när jag råkade bli med barn.) Jag är så trött på att all min ork ska gå till att bygga upp strategier för att kunna leva någorlunda normalt, jag är helt utbränd.

    Med metylfenidat har jag kunnat hålla diskbänken undanplockad, kunnat slänga tvätt i maskinen, äta mer normalt och läsa en hel bok i kurslitteraturen (!!!!!!!!!!!)! Det är bra. Men det är jobbigt att en rebound gör att jag inte orkar hänga upp tvätten sen, eller att den måltiden jag lyckades planera (!) inte blir lagad.

    Jag har börjat skriva lite dagbok om medicinen, som jag kan ta med till läkaren. Vad som fungerat och vad som inte gjort det, etc. Några fler konkreta tips på vad man kan göra?

    Det enda jag egentligen vill är att kunna tillgodogöra mig min intelligens och mina egenskaper.

    {#emotions_dlg.flower}
    Jag fyllde på Concerta t.ex. med korttidaverkande Ritalina. Kolla med din läkare om det kan vara ett alternativ? Jag är tyvärr inte läkare och de kan nog just dig och medicin bättre än jag.
    Mvh
    Lotta
  • Jobb Lotta Abraha­msson
    Äldre 21 Nov 15:02
    #50
    Sharleene skrev 2010-11-21 14:43:01 följande:
    Tack snälla för svar
    Min son är aldrig frånvarande eller så, ibland lite små hyper och busig, är inne i en trotsperiod. Och ja jämför man med mig när jag var liten är vi väldns lika och jag har ingen sådan diagnos.
    Där emot kanske det låter lite dumt nu men på min sons pappas sida så hade sonens pappas bror autism.
    Vad jag vet så är ju inte detta något som går i arv, men kan man ha större benägenhet att själv drabbas om någon i familjen har detta?
    Är som sakt inte kunnig alls i detta ämne.
    Aspergers syndrom har bara det en 90% hereditet (alltså en mycket hög ärftlighet). Finns det autism i släkten skulle jag nog överväga en utredning om jag vore du. Ärftligheten vid autism är påtaglig den med.

    Mvh
    Lotta Abrahamsson
  • Lotta och Stefan
    Äldre 21 Nov 15:02
    #51
    Soffpotaten skrev 2010-11-21 14:46:48 följande:
    vet ni hur det ser ut för elever som gått i vanlig skola?
    Det är nog väldigt olika. Lotta har t.ex. gått i vanlig skola och henne har det gått mycket bra för och det finns många fler exempel på framgångsrika personer med NPF som fått ett bra liv. Man skall nog ha lite tur med vilka lärare man får och vilken skola man går i om det skall gå bra eller inte.   
  • Äldre 21 Nov 15:06
    #52

    Jag vill tacka er båda som har svarat på alla våra frågor {#emotions_dlg.flower}
    Tack för att ni ville komma hit och dela med er av er erfarenhet och era kunskaper!
    Det betyder så mycket för så många!Solig


  • idiblo­n yes
    Äldre 21 Nov 15:09
    #53
    Jobb Lotta Abrahamsson skrev 2010-11-21 14:59:37 följande:
    Jag fyllde på Concerta t.ex. med korttidaverkande Ritalina. Kolla med din läkare om det kan vara ett alternativ? Jag är tyvärr inte läkare och de kan nog just dig och medicin bättre än jag.
    Mvh
    Lotta
    Nej, tyvärr så kan de inte det. Det är rena gissningslekar och förutfattade meningar som råder. Tillgängligheten till sin vårdkontakt, eller att ens komma till i den snåriga vårdkedjan är fruktansvärd.

    Jag vill inte vara bitter, det finns säkert hopp, det är nog inte ren elakhet från deras sida. Jag vill hitta ett sätt att förmedla till dem så att förståelsen ökar.

    För tyvärr är den bristande vården ett EXTREMT stort samhällsproblem och vi är många som får vara försökskaniner och och fortsatta symptombärare för att utvecklingen går för sakta.

    Det enda jag egentligen vill höra är väl att jag är okej, att jag är värd att må bra, att det inte är hopplöst och att jag inte ska finna mig i att vara en försökskanin utan har all rätt att hävda mig och få tillgång till adekvat behandling! För det är väldigt lätt att trilla ner i hopplösheten, tvivlet och självförakten och låta den låga självkänslan förstöra förmågan till att kräva sin rätt. Igen. Trots att man är närmre målet än någonsin.

    Speciellt när man gått igenom den aktuella problematiken som barn och ung och därmed drabbats av förakt och oförståelse som präglat ens självbild.
    FL är guld.
  • Jobb Lotta Abraha­msson
    Äldre 21 Nov 15:11
    #54
    vampyria2 skrev 2010-11-21 14:49:29 följande:
    Har ni några bra tipps på hur man får ett äldre barn/tonåring att acceptera sina diagnoser, är ju en fördel om de gör det för att kunna jobba med det som hon har problem med.
    Hon var 15 när hon fick sina diagnoser och det har gått 1½ år nu och hon tok vägrar att acceptera att hon har några som helst svårigheter.
    Hon har fått börja i en AS klass men är jätte arg för hon tycker inte att hon passar in där efter som hon inte har några problem.
    Är så ledsen för jag förstår ju att det är jätte jobbigt för henne och vill inte pressa för mycket samtidigt så måste hon ju förstå sina funktionshinder, hon vägrar även att läsa något som handrar om ADHD eller asperger så hon har ingen som helst kunskap om dem heller.
     
    Prata om hennes styrkor och svårigheter bara. Försök undvika diagnosnamnet om du kan. Det kan vara som en röd flagg och speciellt i tonåren. Positivt är om hon får möjlighet att träffa andra med samma dagnos som är ganska lika just henne eller ännu mer välfungerande. Då blir inte diagnosen lika läskig kanske.

    Jag brukar säga att det finns väl ingen tonåring som egentligen VILL ha en diagnos. Man vill vara som alla andra. Det ville jag med, ändå tills jag var 39 år hävdade jag att så nog var fallet också, och försökte och försökte men det gick ju tyvärr inget vidare. Det viktigaste är att hon får en självkännedom om vem HON är. Så att hon har något att utgå ifrån när hon ska jämföra sig med andra. DET är viktigt och att ha självförtroende nog att få vara just den HON är. (Självförtroende krävs också om man ska slipa lite på sina mindre begåvade områden...)

    Säg att hon är BRA precis som hon är en gång i veckan. Man kommer långt med det....
    Jag blev VD och fick skriva en bok och ha fullsatt på mina föreläsningar, Caroline af Ugglas blev fantastiskt framgångsrik på sitt sätt (jag sjunger förresten i hennes kör fast det har hon igen aning om för det gör HUNDRATALS).

    Vi är ALLA bra precis som vi är. Vi gör påtagligt ofta vårt bästa och så gott vi kan. Det får faktiskt räcka!!!

    Med vänlig hälsning
    Lotta Abrahamsson
  • Jobb Lotta Abraha­msson
    Äldre 21 Nov 15:13
    #55

    Tack för alla frågor och jag hoppas några av er blivit hjälpta på vägen.
    All lycka till från oss bägge!!!

    Lotta och Stefan

  • Sharle­ene
    Äldre 21 Nov 15:15
    #56

    tack snälla för alla svar {#emotions_dlg.flower}


  • Äldre 21 Nov 15:19
    #57
    Jobb Lotta Abrahamsson skrev 2010-11-21 15:11:38 följande:
    Prata om hennes styrkor och svårigheter bara. Försök undvika diagnosnamnet om du kan. Det kan vara som en röd flagg och speciellt i tonåren. Positivt är om hon får möjlighet att träffa andra med samma dagnos som är ganska lika just henne eller ännu mer välfungerande. Då blir inte diagnosen lika läskig kanske.

    Jag brukar säga att det finns väl ingen tonåring som egentligen VILL ha en diagnos. Man vill vara som alla andra. Det ville jag med, ändå tills jag var 39 år hävdade jag att så nog var fallet också, och försökte och försökte men det gick ju tyvärr inget vidare. Det viktigaste är att hon får en självkännedom om vem HON är. Så att hon har något att utgå ifrån när hon ska jämföra sig med andra. DET är viktigt och att ha självförtroende nog att få vara just den HON är. (Självförtroende krävs också om man ska slipa lite på sina mindre begåvade områden...)

    Säg att hon är BRA precis som hon är en gång i veckan. Man kommer långt med det....
    Jag blev VD och fick skriva en bok och ha fullsatt på mina föreläsningar, Caroline af Ugglas blev fantastiskt framgångsrik på sitt sätt (jag sjunger förresten i hennes kör fast det har hon igen aning om för det gör HUNDRATALS).

    Vi är ALLA bra precis som vi är. Vi gör påtagligt ofta vårt bästa och så gott vi kan. Det får faktiskt räcka!!!

    Med vänlig hälsning
    Lotta Abrahamsson
    Tack så mycket för ditt underbara svar du fick mig att tänka till ordentligt, helt rätt att det viktigaste är att hon får en kännedom om vem hon är, inte att hon har en diagnos Drömmer  Jag säger ofta till henne att hon är underbar som hon är och hon tycker om sig själv som tur är
    Jag hade inte en aning om att Caroline hade diagnoser, är både min och dotterns stora idol så det är verkligen nått jag ska berätta för henne  
  • idiblo­n yes
    Äldre 21 Nov 15:38
    #58

    Jag vill även veta vad vi ska göra med alla de vuxna som aldrig fått hjälp eller upprättelse, och som hamnat just i missbruk och kriminalitet. Med alla oss som dunkade huvudet mot väggen när vi var små, för att kunna somna. Som inte duschade på tre veckor för att vi inte förstod sambandet mellan orsak och konsekvens - tvätta = bli ren - fyller en funktion. Vi som (ofrivilligt av desperation) i blint raseri slog och manipulerade alla i omgivningen för att vi mådde så dåligt redan som barn. Vi som vägrade äta annat än samma maträtt varje dag, eller svälte oss. Vi som fick händerna bakbundna och blev tvångsmatade för att inte kunna självdö. Vi som ville dö redan innan vi började förskolan, men som ändå har lyckats överleva genom tvivelaktiga metoder. Vi som inte förstod socialt samspel, eller mådde för att ens bry oss om något annat än en anledning att överleva just för sekunden. Vi som stämplades och kallades lata jävla monster och aldrig fick hjälp och som hela omgivningen (inkl familj) helt ärligt önskade livet ur.

    Många har dött på vägen, andra har placerats i fack och får bära skulden för allt ont i världen. Till på köpet får de ensamma förvalta avgrundsdjup nattsvart ångest och elände.

    När jag först tog amfetamin öppnade sig en helt ny värld för mig, det är helt obeskrivligt och det är fan ett under att jag fortfarande lever. Det som hänt med mig sedan dess är inget annat än ett mirakel.

    Jag vill veta hur man ska göra när det gäller de riktigt allvarliga fallen, för de som fortfarande lever. Och jag vill veta hur människor ska få upprättelse och adekvat hjälp. Jag kan inte hjälpa att jag anser det vara orättvist att vissa människor som har lite småproblem hit och dit får mer hjälp än de som verkligen, verkligen, verkligen är i ett fruktansvärt desperat behov av resurser och vård.


    FL är guld.
Svar på tråden Ställ dina frågor till Lotta och Stefan.