Ett gissel med mer kunskap?

Jag är förvisso en ganska flitig användare av uttrycket 'lyckligt ovetandes' och jag tror ibland att jag skulle må bättre om jag fick förbli oviss om en del saker.

När, emellertid, det handlar om att ändra på ett beteende som man vet kommer att göra nytta i längden, skulle jag inte alls kalla kunskap ett gissel.
Det är klart att det kan vara läskigt och till och med ångestframkallande att ändra på "trygga" beteenden, trots att man vet att det i slutändan kommer att göra en gott.

Du får tänka att med kunskapen följer även möjligheten till förändring. Utan den skulle du tvingas vara fast i det
icke-önskvärda beteendet.
Jag brukar se på de obehagliga känslorna som träningsvärk för själen, det är obehaligt i början innan man har vant sig helt enkelt.

Kan tillägga att min personliga uppfattning är att kunskap ALDRIG är av ondo. Gisslet som man kan uppleva med utökad kunskap (oavsett vad den gäller) är att det ofta medför ett ansvar att ta ställning för eller agera på ett visst sätt.
Och det är givetvis mycket bekvämare att låta någon annan stå för de jobbiga besluten.

Det beror delvis på vad som ilägges begreppet 'gissel', nånstans, menar jag.
För mig verkar det något diffust just vad som är "gisslande" i och med denna kontext.
Förändring etc  (P)(å)verkar ju alltid, någonting, i för någon mening osv.
Och kunskap är ett synnerligen komplext begrepp, ämnesområde, momentum.
I vissa sfärer synes ex.vis kunskap noll värt och eftersträvansvärt, emedan det i andra

(fortsättn. fr. mitt förevar. inlägg - som jag "råkade" skicka emedans det inte var färdigt...)

...meningssammanhang är raka motsatsen. För mycket s.k. kunskap kan märkvärdigt nog
"sätta käppar i hjulet" i förståelsen av vissa fenomen, ting, mänskliga varanden...
Vad som är bra att förvärva och förvalta (i kunskapsväg) ...är just komplext,
och kanske att karaktärisera som ett slags gissel, för övrigt.

I vilka sfärer skulle kunskap inte vara önskvärt?

Egentligen avser jag rätt specifikt nischade verksamhetsområden (därför ev. Inte relevant på Familjeliv.se...)
såsom ex.vis i den psykoanalytiska mötessituationen, mellan analytiker och analysand. I alla fall i vissa inriktningar / arbetsideologier är det där till en sorts fördel (i det utvecklande mötet med analysanden) om
(för-)kunskapen är nollställd för analytikern och dess förståelserelaterande roll/position. Eljest behövs ju förstås en viss 'kunskap' i och med att förstå kunskapen i att veta om denna (kunskaps-)praktik.
Det kan låta, verka märkvärdigt...och det är det väl. Emellertid är detta måhända inte alls applicerbart inom
andra, och alla gängse, områden i dagens samhälle-n. Kunskap, kunskap, kunskap ropas det efter...
till varje pris. Vi har mer och mer att göra med mer eller mindre kunskapsfundamentalism i någon mening.
Samtidigt är samtidens diskurs den att det tycks vara väldigt  'önskvärt' detta med s.k. kunskap.
Problemet är, ju, också att även om vi får lära oss att 1+1=2, så är denna exakt ontologiska sanning inte alltid, intressant nog, just 2... Annat tycks ändå spela in i vad som sker i den faktiska verkligheten etc osv. Människor manifesterar trots allt sina subjektiva uppfattningar, låter socialiteter intervenera, "förstår med motioner",  hävdar intellektuellt motiverade undantag m.m.
Att lära in en kunskap är således delvis inte alltid hållbart och fruktsamt...

Sedan är det ju förstås väl värt att veta, och högst motiverat och fruktsamt, att förstå och relatera
med kunskap då man ex.vis är pilot i ett flyplan...

Hur mycket kunskap....................

Varför skulle det inte vara relevant på Familjeliv? Möjligtvis kanske inte i den här tråden, som jag tror kanske skulle lämpas bättre för psykologidelen. Men TS har ju, emellertid, inte återkommit varför jag tänker att det är fritt fram att diskutera här.

I fallet om psykonalys är det förstås givet att inledande kunskap om analysanden hindrar analytikerna att göra en initial och neutral bedömning. Detsamma gäller ju inom flera yrkesområden i vilka man förväntas göra en neutral bedömning av en person, ett objekt eller fenomen. En analytisk fonetiker får exempelvis aldrig träffa den person vars språkliga bakgrund denna ska bedöma osv.

För psykoanalytikern, emellertid, måste ju kunskap om patienten förvärvas för att en behandling överhuvudtaget ska kunna genomföras. Och framför allt så krävs en enorm mängd kunskap om just psykoanalytiskt teori och tillvägagångssätt.

Och det händer väl ibland att vi formulerar sanningar utifrån felaktiga premisser, men å andra sidan verkar människan, som art, besitta en naturlig törst för kunskap varför vi också oftast förhoppningsvis reviderar gamla sanningar och formulerar nya allt eftersom vi utökar vår kunskap inom ett område.

Vid personlig utveckling på så sätt att när man fått nya kunskaper om sig själv och det man vill ändra på¨så krockar förnuftet med känslorna och det blir svårare att genomföra förändringen eftersom man då går emot sig själv och sina invanda känslor. Visserligen behöver man ju blir frustrerad och lite rädd för att kunna förändra sig själv och det är en annan sida av förändringen.

Det är absolut fritt fram att diskutera, självklart.

Om det är relevant på FL? På sätt och vis kanske då det ibland dyker upp trådar som vill informera om nya rön och forskningsrapporter osv vilka många gånger förkastas och man vill istället använda sitt "sunda förnuft" och göra det man brukar och har gjort.  Men det kanske är mer en psykologisk sida av det för man vill inte vara den som bryter mönstret inom sin privata sfär. Att sen ens "sunda förnuft" blir "updated" med nya kunskaper och information och därmed ändras efter hand utan att man är medveten om det är ytterligare en aspekt.