Inlägg från: Prodin |Visa alla inlägg
  • Prodin

    Överlevnadsbarn

    Makadam skrev 2010-11-30 10:50:03 följande:
    "High need babies har tolv kännetecken, de:
    1) är intensiva 

    2) är hyperaktiva


    3) är uttröttande

    4) vill äta ofta (amma alltså) 


    5) är krävande


    6) vaknar ofta  


    7) är svårtillfredsställda  


    8) är oförutsägbara  


    9) är känsliga


    10) är svåra att lägga ifrån sig  


    11) tröstar sig inte själva 


    12) har separationsångest"

    Nu hittade jag ingen åldern då barnen beskrivs vara så här - men, är inte alla barn så här?
    Kanske inte alla punkter, men... Jag har svårt för då jag kommer över och föräldrar beskriver sina barn som "krävande" - och jag kanske inte har en aaaaaning om hur ni andar har det - så därför är jag nyfiken på att höra mer, så jag tassar tillbaka och kommer fortsätta snegla på den här tråden.
    Bebisa/barn vill vara med, vara nära, amma ofta - för mig är det ursprungligt.
    Samma här, min son är visserligen bara 5,5 månad men så är det här alltid. Jag har alltid sagt att vi har ett lite krände barn, att  vi har haft sån tur. Bara 2 gånger har han gråtit otröstligt i mer än några minuter. Det var två kvällar i rad när han var ca en månad. Han hade blivit övertrött och grät hysteriskt och inget hjälpte. Vi bar och bar och efter nån timme somnade han.
    Nu gråter han i stort sett aldrig, för att vi inte låter honom. Vill han bli buren, bär vi. Vill han ha tutten i munnen hela natten får han det.
    Det är inte snack om att ligga några långa stunder på golvet eller liknande. Jag äter när han sover. Nu sover han i mitt knä och pcn ligger bredvid.
    Det är först nu sedan han lärt sig sitta som vi kan äta mat samtidigt utan att en av oss har en unge i knäet. Nu kan han sitta ett tag bredvid oss vid bordet i sin stol och leka med grejer medan vi äter.

    Men det är ju så, jag har inte kopplat tidigare att detta är nåt annat än normalt. Det är ju ändå så man vill ha det, att barnet är med.

    Jag har inga problem med att gå på toa med publik. Och jag är bara glad åt att gå runt med ungen på armen, det är ju fantastiskt att han vill vara med mig. Fantastiskt och självklart.
    Och nu vaknar ungen =) haha
  • Prodin

    Oj vad arrogant jag låter inser jag nu.
    Kontentan av det hela är i alla fall att jag tror få barn faktiskt är sådär medgörliga och självständiga som alla vill ha det till. Det går lite prestige i att ha en bebi som kan göra allt själva och att kunna säga att vi daltar inte, blablabla.
    Skit i det, lyssna på ditt barn och fortsätt göra som du gör och när det är tungt och jävligt tänk på hur ditt barn utvecklas som får vara med och se altl du gör, de flesta barn är nog såhär, men det är bara en liten del av livet.

    Dessutom blir man stark av att plocka ur diskmaskin med knäböjsmetoden och bebi på armen, och skitsamma om du inte hinner sopa golv varje dag, det är så mycket viktigare med den lilla mjuka klump som hänger fastklistrad på dig.

  • Prodin
    k girl skrev 2010-11-30 13:49:16 följande:
    Min son tillbringade sina första månader i livet skrikande, trots konstant bärande och vaggande dag- och nattetid.

    Min son har aldrig legat några långa stunder på golvet innan han lärde sig sitta, det har det aldrig varit tal om här heller. Han har skrikit så fort man ens har gjort en antydan att lägga ner honom där.

    Jag har aldrig kunnat äta när han har sovit, om jag nu inte skulle ha ätit liggande förstås. Det kan jag inte nu heller. Möjligen kan jag gå och hämta en kopp kaffe, men den hinner jag i regel inte dricka upp.

    Jag har aldrig lämnat min son ensam för att gå på toa, inte nu heller eftersom vi bor i ett tvåvåningshus och har toan på övervåningen. Men det är rätt bra att ha händerna fria för att torka sig, och eftersom sonen även har skrikit i sjal och sele... ja, vad gör man?
    Nej det är precis det jag menar. Vi har kunnat undvika gråt och skrik med hjälp av enkla grepp såsom massa bärande, ammande och samsoving = vi har haft tur att få ett "lätt" barn om man får säga så.

    En eloge till alla som har skrikbarn och klarar av att fortsätta höra sitt barn och vårda sitt förhållande och inte bli galen själv!
  • Prodin

    @ Silversand
    Oj, det var ovanligt! Tror faktiskt aldrig jag hört om att någon ammat så länge. Hur tar folk något sådant? Eller det kanske inte andra har vetat om att ni gjort?

    Min son är snart 6 MÅNADER och jag blir redan mött med en stor del skepsis både här och där när jag talar om att han helammas och inte får nåt annat än tutte. Eller att jag planerar att fortsätta så länge vid båda trivs med det.

    Får jag fråga varför man ammar så länge, är det då bara för mys/kärlek/trygghet? Eller har det näringsmässiga fördelar?

    Frågar av genuint intresse, för det är som sagt första gången jag hör någon som ammat förbi fyra år.

  • Prodin
    k girl skrev 2010-12-03 11:39:27 följande:

    (båda inläggen skrivna med en sovande ettåring vid bröstet i famnen)


    OJ! Är han ett år! Jag har nog tänkt att det är helt normalt, i sin ordning och vad man kan vänta sig av en baby. Men då har jag tänkt att han var 0-4 mnd ca. Inte ett år! Vi börjar få en lättare och lättare vardag med sonen som är snart 6 mnd. (nu klistrad på min ena tutte) Nu kan han sitta själv och då är det ok att sitta i sin stol med leksaker på bordet i ca 15 min åt gången. Nog tid för att koka och dricka kaffe, plocka ur en diskmaskin osv. På kvällarna är pappa stora hjälten en timme om han är superaktiv - sjunger och spelar gitar 10 minuter sen OJ! Kolla fiskarna! OJ! leka tittut, OJ! Banka i bordet, OJ leka flygplan, osv. Då har jag egentid i form av lång dusch, glo på datorn, åka och träna och så. Annars skulle jag vara betydligt mer sliten, och nog ganska frustrerad. Att du orkat i ett år tycker jag är fantastiskt!
  • Prodin

    OCH, sonen har hela tiden älskat sjalen om man är i rörelse. Så jag har kunnat städa och plocka hemma med honom på magen, gå till butiken, gå på turer, gå fram och tillbaka och lässa böcker, osv. Utan den hade min vardag varit helt annorlunda, och vårt hem betydligt mer kaos!

  • Prodin
    SallyBlixten skrev 2011-02-17 01:09:35 följande:
    Vilken intressant tråd! Min high need baby fyllde 20 år förra veckan

    När han var liten fanns inte forum som detta och BVC tyckte vi hade en för stark symbios och rekommenderade 5 mm - så jag var så sorgligt ensam i min situation . Jag trodde det var fel, antingen på mig eller honom. Alla andra både duschade och åt mat på dagarna. Jag fick välja. Posten fick  min man ta in när han kom hem. Man lär sig verklgien att prioritera bland sina egna behov och för mig blev det rätt snabbt 1. sömn och 2. mat. Resten gick bort.

    Jag minns hur han alltid vaknade med "en smäll". Ena stunden sov han, nästa var det full panik! Själv fick jag ju nästan hjärtslag varje gång *ler åt minnet*

    Han ammade konstant tills han en dag tvärvägrade (efter råd om schemaläggning från BVC) och det blev inläggning på sjukhus och en mycket abrupt övergång till fast föda. Han accepterade aldrig att inte vara i famnen och sov oftast inte ens en timme i sträck, första hela nätterna kom när han var 4 år. Ja, ni vet ju hur det är.

    Jag tycker dock att det var en väldig tur för han tvingade mig att bli ap långt innan jag visste att något sådant fanns.

    Tack vare att han var ett överlevarbarn (termen har jag lärt mig väldigt nyligen) fick jag vända ut och in på allt jag hade trott om barn och barnuppfostran. Jag insåg till slut att barnen vet bäst vad de behöver, det är bara jag som har svårt att förstå eller ibland bristande resurser för att ge (sömnbrist är förödande).

    Det ap-förhållningssätt som vi utvecklade har i sin tur lett till att mina två äldsta barn gick igenom sina tonår utan en enda allvarlig konflikt. När sonen blev knallfull i nian ringde han hem så vi kunde komma och hämta honom, dottern vågade låta mig fixa hennes 18-års fest helt utan hennes inblandning.

    Jag minns dock hur det var när barnen var små och när jag läser i denna tråd vill jag peppa er som lever mitt i situationen. Jag var så utmattad att det tog flera år av ett mer normalt liv  innan jag slutade att vanemässigt somna var som helst så fort jag fick jag fick en chans. Det tog 13 år innan jag äntligen vågade skaffa mig ett tredje barn (min käre son blev inte så imponerad av att bli storebror när han var 2 år, så det gick från tufft till stentufft. Det var inte förrän jag slutade ta till mig BVC's "nannymetoder" som jag fick viss ordning på livet som tvåbarnsmor.)

    Min överlevarson hade det tufft ända tills han kom i puberteten. Jag nattade honom tills han var 12 (och så även syrran - jag kan faktiskt än idag slå mig ner på deras sängkant och prata om livet) och det var också då han slutade komma på nätterna. Året efter vågade han för första gången åka på läger och sova borta. Sen sa det bara BOM! Han växlade över i vuxenläge och har varit en otrolig hjälp och tillgång i mitt liv sedan dess. Jag får tillbaka allt han krävde med råge!

    Det härliga är att han är så stor och stark och klok och fri och en helt underbar människa som jag verkligen beundrar! När han väl började flyga på egna vingar så flyger han högt och säkert.  Resan var lång och knagglig men oj, den var värd varenda steg! (Fast jag tror inte jag skulle orka en gång till...)

    Mitt råd är ge barnen vad de behöver och titta inte en sekund på nannyprogrammen!

    Kram till er alla!
    Gud jag fick gåshud! Så underbart att höra =D

    Tack för din historia, nåt att minnas när det är tungt!
Svar på tråden Överlevnadsbarn