Överlevnadsbarn
Makadam skrev 2010-12-01 18:38:31 följande:
Jag kan inte hjälpa det men kommer osökt att tänka på Hasse & Tages sketch "Spik i foten...!?" över hur denna tråd tog fart. Som jag skrev så har jag svårt för när föräldrar beskriver sina barn som krävande. Jag har svårt för när barn ges epitet som snäll, lätt eller krävande. Är det barnet - eller situationen - som är krävande? Är det förälderns förväntningar på barnet som inte infrias? Är det föreställningen om hur livet med en bebis ska vara som inte stämmer med verkligheten?
Att säga att "är inte alla barn såna?" - som vill bäras, amma ofta & vara med - det är inte på långa vägar sagt för att på något sätt ge en förälder dåligt samvete, utan sagt för att.... är det inte så? Det är inte min mening att ge någon dåligt samvete, det brukar vuxna (kanske framförallt föräldrar?) vara bra på att göra på egen hand.
Mitt inlägg ska inte tolkas som att det är du som förälder som är gnällig. Jag skuldbelägger ingen förälder, men jag kan tycka att barnet skuldbeläggs.
Som i så mycket annat kring barn - hur skulle det kännas om din partner pratade om dig på det sättet?
Men om man beskriver "svåra" eller "high-need" barn så här så kan det bli tydligare: de flesta barn klarar av att till viss del lugna sig själva. De har trots allt en viss startsträcka mellan "nu behöver jag något" och "nu är jag askalasförbannad för att jag inte fick det". De flesta barn belönar sina föräldrar i viss mån när de blir tröstade, de lugnar sig och vänder sig mot föräldern.
Men en del bebisar är oerhört lättstörda - det som kanske är en mindre irritation för ett genomsnittligt barn är för det här barnet ett hot om katastrof. De blir snabbt upprörda och arga och ledsna och de tar lång tid på sig för att bli lugna och behöver mycket hjälp. De tycker inte om att sova, de behöver mycket stimulans för att inte bli uttråkade men blir snabbt överstimulerade och reagerar då med skrik och raseri. När man försöker trösta ett sådant barn tar det lång tid och barnet slappnar inte av i kroppen utan spänner sig, vänder sig från föräldern och är missnöjd. De är å andra sidan ofta oerhört nyfikna, påstridiga, roliga och intensiva barn när de lärt sig prata och gå.
Jag var en sådan bebis - en sån som ställer oerhörda krav på sina föräldrar. Jag hade tur som fick föräldrar som orkade hänga med och som var lyhörda. Och si, jag blev en lugn och kapabel och harmonisk vuxen, åtminstone någotsånär!
Det spännande var att mamma, efter att ha hört den förklaringen, absolut kunde förstå att det fanns bebisar som var MER krävande, mer känsliga och mer svårtröstade och som behövde mer engagemang från sina föräldrar, hon tyckte bara det var olustigt att barnen kallades svåra. Men det är också viktigt, tycker jag, att erkänna att det ÄR svårt att vara förälder åt ett sådant barn. Det krävs mer.