Överlevnadsbarn

Åh vad jag blev glad när jag fick tips om den här tråden. Min son är 19 månader och nu äntligen har min polett trillat ner! Det tog tid, jag vet! Jag har alltid sökt svar på varför han kan vara så missnöjd. Nu äntligen har jag slutat leta svar och koncentrerar mig istället på att tillgodo se alla behov han har. Vi har gått tillbaka till att samsova och jag bär honom i bärsele så fort han tycker att att det behövs. Han går nu själv och hämtar den i tvättstugan där han vet att den ligger.. SITTA säger han och ger den till mig. Självklart säger jag! 

Min son har aldrig sovit en hel natt, och trots att vi sover brevid honom vaknar han alltid ledsen. Jag kan räkna på en hand de gånger han vaknat utan att gråta. Det finns en bok som heter Somna utan gråt... det var inte mitt problem - jag behövde en som hette Vakna utan gråt!!

Vi ammade i 14 månader sen sa jag stopp. Han vill fortfarande ha handen innanför tröjan och jag låter honom ofta ha det, det gör honom trygg.

För en månad sedan började han på dagis. Vi bor i USA, så det är inte lika snäll inskolning här. De bara lämnar barnen och sen är det bra med det. Första gångerna fick han vara där 2 timmar, sen hämtade jag honom. Han grät varje gång jag lämnade och varje gång jag hämtade. Nu, en månad senare har han börjat leka med de andra barnen och har fäst sig vid en av fröknarna vilket är jättehärligt att se. Vi pratar mycket om fröken och dagis hemma och han får ha med sig sin Musse Pigg som ger honom trygghet på dagis. Det går bättre och bättre! När han kommer hem sover vi tillsammans på soffan och sen leker vi hela eftermiddagen. Jag tror att han accepterat den nya rutinen och att han tom gillar det lite grann!

Tack för en toppentråd! 

Jag har en ergonomisk bärsele som heter Pognae som man kan använda till barnet väger 20 Kg. (Min son väger 13 kg) Den är hur bra som helst och jag har aldrig fått ont av den. Min son är mer fäst vid den än något gosedjur/snutte osv. 

Min son fick medicin för reflux när han var nyfödd men det växte bort. Vi har även testat att ta bort mjöljken men det gjorde ingen skillnad. Men, jag ska faktiskt ta ditt råd på allvar och kontakta en barnläkare ang detta. Vi har en ny läkare som verkar sympatisk och bra.. 

Har din son också vaknat och varit ledset? När min son vaknar så är det som om han vaknar upp och känner sig vilsen, trots att han somnar på samma ställe som han vaknar. Det låter inte som om han har ont någonstans utan gråter mer av oro om du förstår vad jag menar.

Andra med erfaranheter av barn som vaknar med gråt? 

Håller med dig! Min son är väldigt intensiv och har en vilja så stark att jag inte vet vad jag ska göra för att avleda honom ibland. han är just nu inne i en dinousaurie period och vi har en film med dinosaurier som han älskar. Han vill titta på den hela tiden. Och ibland står jag inte ut med allt skrik och bråk för det är BARA det som går. Inte vill jag att han ska sitta och titta på film - utan leka - men ibland ger jag upp.

Har han bestämt sig för att han vill ha pasta så är det bara så. Vill han gå ut så är det bara det som gäller. Maten ska vara klar när han ser mig plocka ut mat ur kylen och ut ska vi gå så fort jag ger minsta hint om att gå ut. Han älskar att vara ute, så det försöker vi vara mycket. Det gör honom glad och lycklig och då får det bli så!

Mycket märkligt är detta. Den här veckan har han vaknat två gånger och ropat på mamma. Detta är något helt nytt. Helt underbart att höra Mamma istället för gråt! 

Vi har låtit honom välja vilken säng han vill krypa ner i och de senaste dagarna har det varit dubbelsängen, men i början på veckan kröp han själv ner i sin egen säng. Vaknar dock fortfarande 2-3 gånger om natten. Men somnar lätt om när jag är i närheten.

Ett problem som vi har i vår familj är att vi aldrig kan sitta ner och äta i lugn och ro. Sonen far upp och ner ur sin stol, tar ett par tuggor, ska sitta i mitt knä, blir distraherad av något han ser, tuggar färdigt, upp i sin stol igen och så håller det på. Vi har en tripp trapp som han tar sig i och ur själv, trots att vi har babyinlägget kvar i. Detta har han gjort sen han var 7 månader. Nu går det smidigt i och ur (19 månder nu), men tidigare var detta ett rent h-ete, då han ställde sig upp i stolen på 5 sek. Även om man satt brevid så blev det ett stressmoment om man försökte äta samtidigt. Vi har testat andra stolar där han inte kan gå i och ur själv och då får han panik och ska ur stolen och vi får då hjälpa till - ingen matro. 

Någon som har samma problem? 

Jag måste fråga er ifall ni har haft likande upplevelser.. jag vet inte riktigt ifall jag inbillar mig eller om jag kan ha kommit på något.

Min son började på dagis för två månader sedan och det går faktiskt bättre än jag väntat mig. Såklart har han nu varit sjuk två gånger. Feber, hosta och snuva. Första gången han blev sjuk så fick han alvedon och han sov helt ok, men vaknade flera gånger. Andra gången, nu för ett par dagar sedan blev han sjuk igen. Vi åkte till sjukhuset eftersom vi misstänkte krupp. Han fick någon medicin, ett par ml  genomskinlig sirap som skulle vidga hans hals i ett par dagar. (Jag bor i USA och kan inte minnas vad medicinen hette.. sorry) Dagen efter fick han feber och vi gav honom amerkansk supp (alltså inte den svenska alvedonen) och han blev som en stucken höna. Han skulle inte sova, åt knapppt någonting på flera dagar, men drack massor. 

Man hör ju ofta att alvedon ska göra barn trötta och att de sover gott om natten - här är det precis tvärt om.  Han var uppe flera timmar mellan 23 och 05. skulle titta på tv och leka i sitt rum och jag vet inte allt vad han kom på. 

Några fler barn som är känsliga mot vissa mediciner och gör dem helt hyper? Nu får jag vara försiktig i fortsättningen och börja läsa på innehållsförteckningar ordentligt!  Har även läst att röda färgmedel gör vissa barn hyper. Det kanske inte är så vanligt i Sverige med färgmedel, men här är det cherry i allt.. extra rött.. pust. Varför envisas de med att ha massa konstiga smaker på medicinen i USA? Jag blir så trött.

Jag har den, den är super, men jag tror jag kommer att behöva läsa den flera gånger. Så mycket bra tips och info!

tack för inlägget! Jag får leta och testa mig fram - men det blir test på dagtid numer, inte på kvällen!

Vad skönt att jag inte inbillat mig då! 

Har inte hunnit läsa hela tråden ännu. Men jag måste fråga eftersom vi har så stora problem. Hur sover era överlevare?

Min son är 20 månader och vaknar flera gånger varje natt. Pust. När ska detta gå över? Jag vill så gärna att han ska sova i egen säng i eget rum eftersom ingen sover bra och det påverkar allas humör. Men samtidigt vill jag att han ska vara trygg med att sova där såklart. Hur har ni gjort?

Hej på er alla starka mammor!

Jag började skriva i den här tråden för ett par månader sedan då det kändes som om det aldrig skulle bli lättare här hemma. Men, vinden har vändt! Vill dela med mig för att ge er andra hopp och kansek lite styrka att fortsätta lyssna på era överlevare! 

Vår son är nu 21 månader och för ungefär 3 veckor sedan byggde vi ihop spjälsängen igen och testade något helt nytt. H an har tidigare bara sovit med oss, men nu när det är dags för oss att försöka oss på ett syskon är det ohållbart

Vi diskuterade i ca en vecka med vår son hur det skulle kunna vara att sova i sitt eget rum i sin egen säng. Att nu är han en stor kille och behöver inte ligga och hålla i mamma längre hela natten. Han kan ligga där med Musse Pigg och Nalle Puh och sin filt och mysa hela natten. (hans två motorcyklar har också fått en hedersplats i sängen - en i varje hand) Vi sa att när han sov hela natten i sin säng så skulle han få en cykel. Cykelmutan använde vi för att få honom att stanna kvar i sängen (han har tidigare klättrat ur). Och det funkade - efter en vecka sov han hela natten. och de andra gångerna han vaknat har han fått sitta i knät i fotöljen tills han är redo att lägga sig ner igen under filten

Vi börjar alltid nattningen med välling i fotöljen tillsammans med en bok (alltid samma bok) När vi har läst den en gång så kan man få titta lite mer på bilderna och sen får han själv välja när det är dags att lägga sig under filten. Ibland blir det ett par svängar upp och ner, men om vi tvingar honom att stanna kvar i sängen fast han inte vill så blir det bara tokigt. Det är bara att gå med på hans begär vid läggningen, då blir natten så mycket bättre. Han har nu inte krånglat på ett par dagar och sover mycket bättre på dagarna också! 

Vi trodde att han var alldeles för liten för att diskutera med på det här sättet, men det fungerar jättebra och vi gör det nu mer och mer vid andra tillfällen! 

Har från och till skrivit i den här tråden och nu måste jag ha lite råd från er med andra överlevnadsbarn och DAGIS!

Vi bor i USA och min son går på dagis 8.30-12.30 4 dagar i veckan. Inte så mycket alltså. Han är 2 år och 2 månader och har gått på samma dagis sedan 19 månaders ålder. I somras var vi hemma i Sverige i 6 veckor och sedan vi kom tillbaka har han gråtit varje gång jag lämnat honom. Det är jättesvårt och hjärtskärande varje gång. Jag gör mitt bästa för att hålla god min och säger att jag måste gå och jobba och kommer tillbaka efter lunchen som alla andra dagar. Han klänger sig fast och vill inte att jag ska gå. Varje dag får fröken ta honom i famnen och titta på fåglar genom fönstret medan jag går.

De säger att det går över så snart jag gått därifrån, men ju mer han börjar prata desto mer inser jag att han inte vill vara där alls. Han vill hellre gå med mig till jobbet osv, eller stanna hemma med pappa, gå till playgroup eller leka med sina andra kompisar som vi träffar ibland.

Igår när jag kom och hämtade honom så berättade de att han inte velat leka alls. Att han suttit i ett hörn och tittat på de andra barnen i stort sett hela tiden. De försöker få med honom i gruppen som är blandad från 18 månader till 4 år. Han leker mest med en kille som är 4.5 år, men han är inte alltid där.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Jag kan inte ha honom hemma hela dagarna, även om jag jobbar hemifrån, men just nu är jag så ledsen för hans skull.

Vad skulle ni gjort? Besöka andra dagis i närheten kanske? Det finns dagmammor, men de är sällan utbildade och jag vill inte gärna använda mig av dagmamma. Vi hade nanny tills han var 18 månader och det funkade bra, även om jag gick hemifrån.. usch. Jag vet inte vad jag ska ta mig till eller vart jag ska vända mig. 

Tack för svaret.
Eftersom vi bor utomlands så fungerar inskolningen lite annorlunda. Eller, inte alls kan man säga. Man får inte vara kvar med barnen alls, inte ens första gången. Ialalfall fungerar det så på den förskolan som han går på. Jag har ifrågasatt detta, men började med att han honom där 1 timme, och ökade sedan successivt.
Avdelningen han går på är en "hourly care". Detta innebär att barn kommer dit och hämtas väldigt oregelbundet. Det är olika barn där varje dag, vilket jag tror är svårt för honom. Han har ju ingen chans att vänja sig vid någon kompis, eftersom de nästa dag oftast inte är där.

Idag var jag och tittade på en pre-school som ligger lite längre från vårt område. Det var underbart och kändes mer som ett svenskt dagis. Det är lite dyrare och jag får ta med lunch till honom, men jag tror att det här stället hade passat honom mycket bättre. Det är samma barn varje dag, de har mer strukturerad verksamhet och verkar mycket mer förstående och omhändertagna när det gäller lite känsligare barn. Föreståndaren berättade vad de gör för ett annat barn som gråtit mycket vid lämningar och som drar sig undan från gruppen. Jag ska ta dit sonen och min man i morgon för att hälsa på.  Hoppas att detta kan vara en möjlighet. Jag känner mig väldigt entusiastisk. Jag får vara med vid inskolning också och vi får ta det i den takt som han behöver. 

Hur har er inskolning fungerat? Jag har inte varit med vid svensk inskolning, så jag vet inte riktigt hur det fungerar, men berätta gärna mer!  

Hej alla starka föräldrar!

Vi är mitt uppe i en lite klurig period och det har fått mig att starta en blogg om överlevnadsbarn. Ni får gärna kika in och läsa! 

Om du är intresserad av att skriva i bloggen, så skicka ett PM så lägger jag in dig som skribent. Jag hoppas att bloggen ska kunna vara till hjälp för föräldrar genom att sprida lite kunskap och tips. Men, det vore roligt att få andras perspektiv och erfarenheter av high need barn. inte bara mitt.. alla barn är ju olika!

www.overlevnadsbarn.blogspot.com 

 

Kul att den här tråden tagit fart igen! Bloggen har fått ligga i vila. Så himla synd, för jag hade verkligen velat använda den dels som "dagbok" och kunna gå tillbaka och se hur S har ändrats, men även för att andra ska få läsa om det. Det är ju så många som känner igensig! Jag ska öppna för anonyma kommentarer!

Här är en liten uppdatering från oss! 

S blir 3 år i juli och han är betydligt lättare att ha att göra med nu sedan han blev 2.5 år. Det är som natt och dag skulle jag säga. Hans största svårigheter är fortfarande att vara ensam eller med någon som han inte känner väl. Nu har han gått på sitt nya dagis sedan september och han älskar sin fröken. Inga problem där alls. Han gråter inte när vi lämnar eller hämtar och han sover middag där i 1-2 timmar. Vi har också kommit förbi det värsta när det gäller sömnen. Han sov som en kråka fram tills 2.5 ungefär. Nu säger vi godnatt efter sagan och har dörren på glänt och vi kan göra vårt. Han vaknar ibland på nätterna, men fler och fler nätter sover han rakt igenom. Helt fantastiskt. Jag trodde aldrig att hans ständiga uppvak skulle sluta!!!
Han är fortfarande väldigt envis och manipulativ. Vill han något så är det bara det som gäller och då är det svårt att få honom att ändra sig. Det går helt enkelt inte, han är helt fast i sitt tänk!!
Han pratar jättebra, mest engelska men förstår båda språken lika bra. Han leker bra med sina nära kompisar och är väldigt rar och snäll mot dem. Han är som en liten polis, rätt och fel är väldigt viktigt för honom. Man gör si, inte så osv. haha. Det är rätt så komiskt ibland!
Vi har inget som vi kämpar med just nu, det är en bra period och jag är glad om den fortsätter lite till.

Jag funderar dock mycket på trotset, ska det komma eller slipper vi det? Hur har det varit för era killar, när har trotset satt igång ordentligt? 

Kul! Tror att många här skulle kunna hjälpa till med att skriva på bloggen! Jag startade eget företag förra året och får allt mer att göra (vilket ju iofs är jättebra!) Men, om vi är fler så blir jag ju lite mer pushad att skriva på bloggen! Trodde inte det var någon som läste, men jag har fått en del mail från mammor som känner igen sig. Jätteroligt!

Kan du ge exempel på vad du göra för oberäkneliga drag? Jag försöker ibland helt byta ämne, säga att vi ska hitta på något, tex gå ut och cykla som han älskar. Ibland funkar det, men ibland blir det ännu värre, då kommer han på något ännu värre som han vet att jag blir irriterad över och börjar mala om det istället. Tex Tv, choklad och annat "förbjudet". Då blir det rummet numer... men, att sätta honom i sitt rum funkar heller inte så bra, han bara går ut skrikande..  

Det där låter exakt som hemma hos mig. Det spelar ingen roll om jag lekt i timmar, eller ett par minuter. Det är bara min uppmärksamhet som gäller dag ut och dag in! Han vill aldrig leka själv, alltid ska jag engageras på något sätt i hans påhitt. haha. Det låter som om jag inte alls vill leka med honom, men så är det verkligen inte. Vill bara att han ska använda sin fantasi och hitta på saker själv! När jag var liten så satt jag alltid och pillade med mina leksaker, upptäckte saker och utforskade själv. Kanske har lite höga krav, han är ju trots allt bara "nästan" tre år! haha. Är bara så trött på att jag alltid måste vara med, och säger jag att jag ska göra något annat så drar han och sliter i mig!