Överlevnadsbarn

Åh vad jag känner igen mig! Min dotter började sitt liv som ett otroligt ängsligt barn. Om hon somnade i vagnen så räckte det med att jag gick från grus till asfalt eller tvärtom för att hon skulle vakna. Den där mycket om att "barn tar den sömn de behöver" och "bebisar kan sova igenom allt" krossades totalt. Jag låg stel som en pinne på natten eftersom jag visste att minsta rörelse skulle väcka henne. Körde en bil förbi så vaknade hon. Om jag skulle beskriva hur känslig hon är och hur ängslig och spänd det lilla livet är så hade det blivit en tjock bok. Men jag kan hantera min dotter, det jag har svårt för är att få min omgivning att acceptera henne som hon är. Folk tror att jag "daltar" med henne, att jag överdriver hennes utbrott och hennes känslighet. Sanningen är att de ofta inte har en aning om hur det är att ha ett överlevnadsbarn. Jag känner att jag inte orkar fler barn, jag älskar min dotter men jag vill inte ha fler!

"One of the hardest things for parents of high need children is handling criticism from people they value. The parents are already struggling with feelings that their baby's personality is all their fault, that they are not good parents, and that their child is misunderstood. They are often made to feel embarrassed and apologetic for their child."

Jag tror inte folk förstår att alla barn är olika och att det finns barn som oavsett vad man gör är känsligare än andra! Min väninna fick först en dotter, hon var världens goaste bebis, hon sov bra, åt bra, var lugn och fin. Visst hon grät ibland precis som alla barn gör men i stort sett så gick det riktigt riktigt bra. Sedan blev hon gravid med dotter nr 2 och redan under graviditeten gick det snett. Min väninna fick blodproppar i benen, bebisen sparkade hela tiden, min väninna var illamående och gick ner i vikt. När barnet föddes ville hon ammas hELA tiden och min väninna rasade i vikt! Hon ville inte sova, hon ville bli buren hela tiden...hon sov inte en hel natt förrän hon var 4 år! Två döttrar, en superbra mamma, men åh vilken skillnad mellan dem två!

Men jag håller med de som skriver att överlevnadsbarn gör en till en bättre förälder. Jag sliter som en gnu med att vara en bra förälder till mitt lilla överlevnadsbarn. Jag har en hel bokhylla med böcker om barn och barnuppfostran. Jag gör verkligen mitt bästa och det har gett vissa resultat! Efter MYCKET slit med sömnen så har jag lyckats få henne att sova bra och det gjorde en stor skillnad.

@Sockannr1
Jag känner igen väldigt mycket i din historia! Jag hade det likadant med mitt lilla överlevnadsbarn och jag var också ensam med henne. Tillslut gick jag in i väggen totalt och blev deprimerad, men då fick jag äntligen hjälp. Jag fick en familjestödjare som kom hem till mig två morgnar i veckan och jag fick också kontakt med ett ställe som heter Viktoriagården som hjälper mammor med förlossningsdepression och andra problem. Det var únderbart att träffa andra mammor i samma situation som jag och bara prata av sig. Nu är min dotter 4 år och fortfarande otroligt känslig, men vi får fortfarande båda stöd och hjälp och personalen på hennes förskola är verkligen fantastiska! Men jag kämpar och kämpar och kämpar för att min dotter och jag ska ha det bra och så att hon ska känna sig trygg. Jag har fått ge upp väldigt mycket (min fritid tex) och jag har tappat kontakten med många av mina vänner pga att min dotter är så krävande. Men även om mitt liv numera är begränsad, även om jag saknar vänner och är mestadels låst till hemmet...så är min dotter värt det. Jag hade gjort vad som helst för henne.

Jag minns att jag också tittade avundsjukt på de mammor som satt på cafe med sina små och hade det trevligt. Jag kunde inte göra någonting med min dotter! Jag minns att min stora dröm var att kunna sitta ner med en kopp kaffe och dricka i lugn och ro....eller att kunna gå gå själv på toaletten.

Åh just tillställningar är verkligen jobbiga för henne! Minns särskilt ett midsommarfirande, de andra barnen satt som små ljus vid bordet och var hur snälla och väluppfostrade som helst. Min dotter som var runt 2 vid tillfället tror jag freakade ut totalt! Det slutade med att jag fick lämna festen med henne...det gick bara inte. Nu är hon 4 år och har fortfarande svårt för sociala tillställningar. De andra föräldrarna på förskolan brukade fråga om "playdates" men efter att ha provat några gånger har jag fått inse att hon helt enkelt inte klarar av det. Jag börjar känna mig rätt isolerad. Om rutinen bryts det minsta så faller hon ihop. Hon är så otroligt ängslig.

Jag har nu beställt "The highly sensitive child"

Jag är precis likadan som du! Jag gillar att träffa folk och jag gillar sociala sammanhang...men det dränerar mig verkligen på energi. Jag klarar av en viss tid och sedan är jag helt slut. Jag har en väninna som jag varit vän med väldigt länge nu, men hennes sambo vet inte när det är dags att gå. Så jag har helt enkelt slutat umgås med dem eftersom jag icke klarar av flera timmars samvaro. 2-3 timmar är lagom för mig sen måste jag "ladda". Min dotter är som jag.

Jag har nu beställt "The Highly Sensetive Person", "The Highly Sensetive Person at Work" och "The Highly Sensetive Person in Love"

Det känns som om jag hittat hem. Min dotter är mycket känslig, men jag är nog snäppet värre. Jag har alltid varit otroligt känslig och detta har skapat enorma problem för mig under min uppväxt, i kärlekslivet och också på arbetet. Jag har många problem nu tack vare att min välmenande föräldrar och lärare försökte "tuffa" till mig. Jag mobbades också rätt brutalt i skolan, det var ju roligt att reta mig eftersom jag reagerade så starkt. Jag var också mittenbarn i en skara på 6 så det fanns inte direkt möjlighet för mina föräldrar att ta hänsyn till min känslighet.

Sedan jag upptäckte min dotters känslighet har jag varit livrädd att hon ska behöva utstå samma sak som jag, men nu ser jag att det finns hopp. Tack vare "The Highly Sensetive Child" har jag ett verktyg till att uppfostra henne på rätt sätt och också få henne till att passa in i samhället.

Ja självklart att man måste ta saker och ting med en nypa salt. När jag läser böcker om barn och barnuppfostran så brukar jag ta till mig det som passar min familj och så lämna resten. Jag tyckte det var mycket intressant dock det hon skrev om "tält" eftersom jag gjorde precis samma sak med min dotter! Jag byggde ett "tält" över spjälsängen med hjälp av tunna filtar för att minska på intrycken och det hjälpte oehört! Nu är hon 4 år och tål fortfarande inte för mycket intryck och trivs bäst i en MYCKET rutinerad vardag.

Nu har jag läst klart boken "The Highly Sensetive Child". Den var bra på så sätt att man kände igen sig mycket i de olika situationerna och man kände igen sitt barn. Men jag blev ändå lite besviken. Jag hade hoppats att boken skulle kunna ge verktyg på hur mitt barn ska kunna bli accepterat i samhället och passa in, men istället verkar det hela gå ut på att linda in ungen i vadd och skydda barnet från omvärlden, och jag kan inte låta bli att undra hur sjutton detta kommer att göra att hon blir accepterad i samhället och lär sig hantera livets svårigheter?

Ett exempel, i boken säger författaren att man ska välja barnets vänner med omsorg så att barnet hamnar hos barn som tar hänsyn till hennes känslighet. Men i verkliga livet kan man inte välja vem barnet umgås med! Jag kan inte välja hennes förskolekamrater eller klasskamrater. När hon blir vuxen kan hon inte heller välja sina arbetskamrater. Det jag vill är att få redskap på hur jag lär henne hantera situationer i vardagen som alla människor utsätts för men som hon har svårt med pga sin känslighet. Jag vill inte linda in henne i bomull!