Överlevnadsbarn

Har följt den här tråden ett tag och kommer hit för att hämta lite kraft...

Min dotter är 4,5 månad och en underbar tjej, men definitivt ett överlevnadsbarn. Som någon sa känns det jättejobbigt att sitta i föräldragruppen och se hur alla andra har små loja bebisar som ligger i knät och leker nöjt med någon leksak eller somnar i famnen medan min tjej ryter och vrider sig.

Sömnen är nog det absolut värsta, det blir bättre och bättre men det beror på att all min vakna tid går åt till att försöka lära mig tyda hennes signaler och hitta små knep. Min barnmorska på mvc sade i all välmening: "vissa barn är så. Ett av mina tre ville aldrig somna, vi fick buffa henne i rumpan och ibland räkna ända til hundra innan hon somnade!" och jag tänkte för mig själv - bara hundra...och jag skulle inte ens kunna få henne att ligga still så jag kunde buffa.

Tack för citatet ovan om andras kommentarer, det är verkkligen bland det jobbigaste. Ofta drar jag mig för att träffa folk nu eftersom jag inte orkar med deras "goda råd".

Det var också intressant att läsa om komplicerade förlossningar och överlevnadsbarn, jag blev igångsatt och det gick verkligen våldsamt snabbt när det väl kom igång - har ibland undrat om det skulle blivit bättre om hon fick komma ut när hon själv ville...Men det kanske är dumt att tänka så, det kan ju leda till andra medicinska problem.

Jag har lite tid för att skriva nu eftersom min sambo är ute på promenad med lillan för att jag ska få ta igen mig lite eftersom jag var nära ett sammanbrott i morse...Men nyss ringde han från mobilen och skrek desperat "vad f@n ska jag göra, hon bara skriker och skriker!! och jag hörde henne i bakgrunden. Men nu fick jag ett sms att hon somnat, så han skulle fortsätta gå en stund till...

Vilken bra artikel! Min dotter är nu 6 och en halv månad - och det har faktiskt börjat bli lite lättare att få henne att somna nu. Jag tror det delvis kan bero på att hon blivit väldigt rörlig och tröttar ut sig mer. Sen har det förstås mycket med den mentala utvecklingen att göra förstås - jag tror hon har en ganska lugn period just nu.

Hennes pappa jobbar ofta kväll och förut när det var som värst med nattandet tyckte jag det var jättejobbigt. Tyvärr har det också lett till att det bara är hos mig hon kan somna. Nu jobbar han inte lika ofta, men jag märker att hon somnar mycket lättare och fortare när vi är ensamma hemma - antagligen blir hon överstimulerad när hon ska sova och han är här...Han har också en tendens att vilja leka med henne in i det sista, trots att hon egentligen börjar bli trött och det är dags att varva ner. Jag tror jag ska visa honom den där artikeln så kanske han förstår lite bättre (och jag slipper låta som en gnällkäring som avbryter "det roliga" varje kväll)!