Överlevnadsbarn

HEJ!

Hur har jag missat denna tråd?
Har inte hunnit läsa allt men hoppas att man kan få följa med?

Ramlade över denna hemsida när sonen var ca ett år gammal (han är nu 3).
www.askdrsears.com/topics/parenting/fussy-baby/high-need-baby
Fick en riktig aha-upplevelse och mitt i allt kaos blev mitt tålamod så oändligt mycket bättre. Ingen hade kunnat ge oss hjälp under alla de samtal med bvc/läkarmottagningar som vi hade vänt oss till i desperation. Men denna enkla förklaring fick stor effekt på mig, och har troligtvis räddat vårt äktenskap som for extremt illa första tiden med sonen.

Nu ska jag läsa in mig i tråden

Har nog läst det mesta i tråden nu, och tänkte jag kan köra min ”lilla” story..

Sonen föddes med akutsnitt, förlossningen var väldigt traumatisk för oss alla. Två dygns latensfas med värkar som var oregelbundna, och sedan ett till dygn inne på förlossningen, varav de sista 7 timmarna utan värkvila. Sonen roterade ej ner – var för stor, utan tryckte på mellan värkarna så att det gjorde ondare än en värk :-/ och allt i smärtlindringsväg hade jag redan betat av. Lustgasen hjälpte föga, och fick väl typ 50 sterila kvaddlar.

Har aldrig hört det där om koppling till traumatisk förlossning – men vi verkar onekligen vara flera som delar den erfarenheten! För min egen del tänker jag att det nog kan ha stressat sonen att vi föräldrar var så traumatiserade och nervösa.

Första tiden på bb (5 dagar) var hemsk. Min amning kom ej igång men bm vägrade ge oss ersättning. Gud så idiotisk man kan va som förstagångsförälder. Vi såg ju att sonen skrek för sitt liv efter mat, men lyssnade ändå på de där puckade sköterskorna. Det var ett rent helvete.

Väl hemma fortsatte skrikandet, och det enda som tröstade var att amma. Så jag maraton-ammade. Han sov aldrig mer än 30 min i sträck första halvåret. Vägrade napp, flaska, ersättning, ligga ner själv etc etc. Vi bar och bar och bar, vagnade vagnade vagnade. Vi har inte för en sekund låtit honom gråta själv, han har alltid blivit upplockad. Masserade babymassage mot kolik (? – jag tror han var hungrig!). Sen började jag bli en zombie av tröttheten. Tänkte att han var stor och behövde bättre mat. Men vår bvc-sköterska tyckte ”nej: smakportioner vid 6 månader, inte innan”. Så sonen skrek och skrek (Av hunger!?). Så fort vi började med  gröt kom sömnen (ofta ca 2h i sträck – himmelrike!) och jag insåg att min mjölk förmodligen varit för tunn, förmodligen för att jag mått dåligt och varit utmattad. Jag fokuserade så mycket på sonen att jag inte ens kunde förstå att det inte var normalt att jag ännu hade foglossning (och ont!) ett halvår efter förlossningen L

Sedan började det gå bättre. Sonen visade mycket tidigt att han visste vad han ville, och att han hade en röst för att tala om det J. Han kröp aldrig, utan ville bara gå – så vi gick runt med honom. Men sen tog han också sina egna första steg när han var 9 månader och 3 veckor! Han pratade 7-8 ord i följd när han var 1,5 år. Framåt, driven av nyfikenhet – han är enormt kreativ med en makalös fantasi. Fysiskt aktiv som få dessutom.

Det är väl en nyckel vi har hittat. Hans största problem i dag är att han är kreativ och klok och har väldigt höga ambitioner/krav – men saknar tålamod totalt och har ett enormt temperament. Kastar kritorna all världens väg och slänger sig förtvivlat gråtande på golvet om (när) han inte kan rita en båt så att det verkligen ser ut som en RIKTIG båt efter två streck med kritan… Men har han bara fått springa av sig ordentligt så blir han mycket mindre rastlös och kan öva sig på tålamodskrävande saker liite lättare. 

Idag tycker jag inte att vi har några egentliga problem faktiskt. Eftersom sonen är så verbal och var det så tidigt har han aldrig slagits/bitits pga sitt temprament, utan lärt sig att skrika eller använda ord istället när han blir arg - så han är väldigt snäll mot andra barn och det känns så skönt! Han har en stark integritet, som han kan förmedla med ord - är så stolt över det. Vi har hittat lösningar som funkar för sonen och oss. Vår vardag flyter med mycket fysisk lek och bus (tar en stunds lek-brottning på en madrass/i sängen varje dag), bokläsning hellre än tv, undvika socker, distraktioner att ta till när man måste handla, ta bilfärder i väldigt korta etapper, samsovning och mycket närhet.

Att inte kunna hjälpa vår son när han skrek så hjärtskärande gjorde mig och maken så enormt frustrerande, och det blev mer och mer så att vi tyckte den andra gjorde fel för att han skrek. Vi gled isär ordentligt och var så arga på varandra, utmattade och skärrade som vi var. Syskonfunderingarna vi har börjat få kantas av mycket oro över om vår relation skulle orka med samma sak igen. Men vi hoppas väl mer och mer att vi lärt oss av misstagen. Typ – lyssna på magkänslan, inte på någon amnings-fanatisk bb/bvc-sköterska :-/

Hur har ni haft det med andra barnet - ni som fått syskon? Blev det samma historia en gång till eller hanterade ni allt annorlunda?

konstigt att mellanslagen försvann. Hoppas det går att läsa ändå!

Ja, det är så vi har börjat känna också (fast det tog som sagt 3 år). Dels att vi nog skulle vara coolare päron och att det ger lugnare barn. Men samtidigt skulle vi bägge mentalt förbereda oss på ännu ett överlevnadsbarn, och försöka komma överens om strategier för att hantera de situationer där vi blev så oense vad gällde sonen. Känns som att man har hittat en bra repertoar med verktyg, så att en till likadan bebis inte skulle få en att trilla av stolen lika lätt.Jag håller med dig så mycket i detta.
Det känns verkligen som att desto större överlevnadsbarn blir - desto mer kan de kanalisera all sin energi till att bli styrkor, och verkligen blomma ut till osedvanligt stabila, verbala, viljestarka och kreativa individer med stark integritet. Jag tror överlevnadsbarn klarar sig bra ute i stora vida världen, som kan va rätt tuff! Dessutom känns det bra på flera andra sätt att se att ens barn har en självkänsla stabil som berggrunden. Inte bara för deras egen skull. Jag har svårt att se ett överlevnadsbarn i skolåldern bli vare sig mobbad eller mobbare, till exempel. Däremot kan jag lätt se min son som den-där-killen-som-alltid-var-uppe-och-sprang-runt-i-klassrummet, så jag tror att rätt intensiv fysisk aktivitet på fritiden kommer att vara ett gigantiskt måste för honom. Precis som det är nu.

Att tänka på det här gör också att det inte känns som en mardröm att tänka sig en til high need bebis. För i slutändan så tror jag att överlevnadsbarnen har fått en fin start i livet, att få födas med den sortens temperament (eller vad man ska kalla det).