Överlevnadsbarn

Att det finns skillnader i det medfödda temperamentet är grundläggande utvecklingspsykologi så det bör de absolut känna till! Men de kanske inte vet just vad "överlevnadsbarn" eller "fussy babies" är, för det är ju bara påhittade begrepp.

Läste du ens TS?

Då förstår jag lite mer varför du skrev som du gjorde!

Det bör avta med åldern eftersom ju äldre barnet blir desto mer inverkar miljön, och den allt mer tydliga personligheten som framträder är ju en produkt av samspelet mellan arv och miljö. Därför är miljön i allra högsta grad viktigt för dessa barn, annars riskerar de medfödda egenskaperna att ta överhand i den framtida personligheten. I rätt miljö kan "high need" bli som vilket barn som helst när de blir äldre och de krävande egenskaperna försvinner så gott som helt, åtminstone enligt forskningen.

Man får ju dock betänka att det är vanligt att de har ett stort närhetsbehov som nyfödda bebisar och det behöver inte betyda att de är high need för det. De flesta uppvisar nog det personlighetsdraget betydligt längre än till 6 månader... vår tjej var över 2 år när vi märkte att hon äntligen började kunna hantera okända miljöer lite bättre.

Rätt miljö är en lyhörd miljö, som jag ser det. Det går inte att svara på mer konkret än så eftersom alla barn har olika behov. Vår tjej mådde tex inte alls bra av miljöombyten, hon flippade fullständigt om vi reste bort tex... svårigheten med det där är att många kan vara jätteglada under dagen och visa att de vill "vara med" och tycker om stimulering och aktiviteter, men att det sedan kommer tillbaka under kvällen i form av skrikattacker eller allmän kinkighet, då vet man att barnet fått för mycket intryck under dagen...

Sen mådde hon heller inte bra av klockade rutiner. Hon var (och är) så oregelbunden i alla sina funktioner att man omöjligt kan lägga upp några rutiner efter klockan och allt blev bara upp och ned när vi försökte.

Det vi insåg var "rätt" miljö för henne var således:
Lugn och ro i hemmet.
Minimalt med aktiviteter.
Inte så strukturerad vardag utan hon fick (och får fortfarande) äta och sova lite när som, då hon behöver det och inte efter särskilda klockslag.
Och sen givetvis allt det här med mycket närhet osv.

Tyvärr är det så att de krävande barnen oftare utvecklar en otrygg anknytning (finns studier på det) troligtvis eftersom dessa föräldrar i högre grad känner sig maktlösa och frustrerade eftersom barnen är så missnöjda och svåra att tillfredställa, föräldrarna kan då dra sig undan barnet vilket skapar en ond cirkel. Det tror jag också är viktigt att ha i åtanke när det gäller att skapa bra förutsättningar, att aktivt jobba med samspelet för att få en trygg anknytning, vilket ju också främjas genom att bära mycket eller amma, samsova osv.

Som 1969 skriver var vår tjej också allt "med", dvs i vår nivå i allt vi gjorde. Har aldrig velat sitta på golvet tex om jag diskat utan hon har fått vara i bärsjalen eller i sin stol brevid och "hjälpt till".

Det tycker jag var väldigt dumt gjort av föräldrarna... att göra så kommer bara öka hans beteende att skrika och bli arg för att få som han vill. Vår tjej var också sådär i 2-årsåldern (det hör till) men givetvis sa vi ju nej när det var nej. Sen fick man ta ett helt galet vansinnesutbrott, men hon lärde sig trots allt ganska snabbt att hon inte fick som hon ville bara för att hon skrek. I många fall rörde det sig om helt omöjliga saker och då är det ju iofs lättare att stå fast vid ett nej... omgivningen har många gånger hört hennes skrik och utbrott, men vi har också fått beröm för att vi stått fast vid det vi sagt trots att hon blivit heeeelt galen. Nu var det längesen hon fick sådana utbrott

Självklart har det hänt att hon vill ha leksaker som andra har, men finns ingen som helst anledning att hon ska ha rätt till andra barns leksaker! DU skulle ju också ha tagit ett ansvar där och sagt nej det är ett annat barn som leker med den just nu, du får ta något annat eller vänta tills sen och sagt till föräldrarna att det blir fel om han får leksaken som ditt barn leker med just nu (så har jag också behövt göra). Allra helst när du tydligt märkte att han inte blev nöjd! Det är i allra högsta grad att testa gränserna, och just nu får han inga gränser... det behöver han. Det är inte kärlekslöst att säga nej och sätta en gräns ibland, det är just precis i den här åldern de behöver det som mest. Det är vad som skapar trygghet just nu.

Har också känt mig otillräcklig många gånger när hon aldrig var nöjd, har nog tänkt på det ännu mer nu sen hon fick ett syskon som är så otroligt tacksam att ha att göra med... jag får nästan ångest för att jag kan tex sjunga för henne, läsa med henne och mysa med henne... för det gick aldrig med stora tjejen. Hon bara gnällde, kinkade och skrek när jag försökte göra sånt med henne, hur lätt är det då att försöka göra saker med ett barn som aldrig är nöjd med det man gör?? Men hon är lättare nu, men ändå... situationer lite då och då som gör att man känner en märkbar skillnad mellan henne och lillasyster...

Att en 2-åring inte kan leka själv har knappast med otrygghet att göra, de har ju ett helt annat sätt att se på saker än en bebis... en 2-åring som inte "kan" leka själv har enligt min erfarenhet ofta vuxna i sin omgivning som inte är så duktiga på att visa att de inte vill leka med dem just nu. Om man nu ska diska kan man mycket väl förklara för en 2-åring att; jag vill inte leka med dig just nu, jag vill diska för jag tycker det ser hemskt ut här med all disk. Vill du vara med och titta? Kan man säga. En otrygg anknytning visar sig inte på samma sätt hos småbarn som hos bebisar.

Men om du tror att din son har utvecklat en otrygg anknytning tycker jag du ska be om hjälp, kontakta bup till exempel?

Ja man får inte bli för uppoffrande med större barn heller, det är en sak när de är bebisar för då behöver deras behov gå i första hand... men äldre barn har inte samma behov och man kan inte bortse helt från sin egen person bara för att göra ett barn till viljes.

Om du är osäker på anknytningen, fundera över det här med trygg bas. Det är A och O när det gäller anknytningsmönster för så här små barn. Använder han dig som trygg bas? Utforskar han öht, om än korta svängar för att sedan återvända till dig? Det är detta som är väsentligt. Vågar han inte utveckla sin egen självständighet så har funktionen i en trygg bas misslyckats...