Jag passar aldrig in i grupper med tjejer, jag har försökt och försökt i så många år - nu har jag slutat. Det har dock blivit lättare med åren måste jag säga, förmodligen också för att jag försöker mindre. Jag tror jag kan upplevas som nonchalant ibland.
Det där med sms och att aldrig svara, haha - det är helt otroligt. Jag tänker ALLTID "det där måste jag svara på sen", och jag glömmer det varenda gång. Det har hänt att vänner jagat mig i veckor, och ju mer de hör av sig desto mer benägen blir jag att dra mig undan. Hatar när folk ligger på mig, det gör mig jättestressad. Nu har mina vänner lärt sig, men innan de fick kläm på mig och mitt sätt att funka var det rätt jobbigt.
till honom!. 
Nu flyter trådarna ihop lite för mig, jag vet inte riktigt var jag ska skriva. :S Det blir ju automatiskt symtomprat här också, vad är skillnaden? *ADD*
Ja, jag säger då det.
Jag känner igen mig så mycket i det mesta som skrivs, så jag vet inte vad jag ska börja med att ta som exempel.
Men det här med tjejer och främst tjejer i grupp, det är ett bra exempel. Det där om att inte gå ihop med superkvinnliga tjejer, precis det upplever jag. Jag känner mig manhaftig när jag hamnar i sällskap med sådana tjejer, detta trots att jag vid en första anblick ser just superkvinnlig ut. Men det är andra saker som gör det, till exempel så kan jag komma med två omaka strumpor på mig, eller kanske en med ett hål på hälen, och kläder som egentligen inte helt matchar, har noll koll på fina märken och trender, håret är bara slarvigt uppsatt i en svans o.s.v. Det är detaljer som dessa som gör att jag känner mig okvinnlig och lite utanför tror jag. Jag har heller inget intresse av att diskutera ovan nämnda saker, typ märkeskläder eller hur lång kö det var till Madonna-kollektionen på H&M (aldrig i livet att jag skulle köa själv) o.s.v. Nu var det iofs Lanvin på H&M just nu, men det vet jag enbart för att min syrra jobbar där.
(Hur gör du en sån där turkos? smiley förresten?)