ADD eller ADHD hos vuxna -Mötesplatsen

Jag funderar också över för- och nackdelar med att få en diagnos. Jag är själv helt övertygad om att jag har ADD, och det var oerhört skönt att komma underfund med det. Att äntligen få känna igen sig och veta att man inte var ensam om att funka såhär. (Eller inte funka, beroende på hur man ser det...)
Men jag är så rädd att jag skulle gömma mig bakom en diagnos. Och att andra ska tro att jag gömmer mig. Det har inte gått mer än några veckor sedan polletten trillade ner för mig, och än så länge blir jag ju bara lättad själv när jag kommer på mig själv med mina ADD-typiska beteenden. Men samtidigt känns det som att gränsen mellan att se ADD som en förklaring och att se det som en ursäkt är hårfin – särskilt för utomstående som inte vet så mycket om sjukdomen. I mitt huvud är det skönt med förklaringen, men om jag uttrycker det i ord låter det bara som en dålig ursäkt att fortsätta bete sig annorlunda än andra.

Å ena sidan vill jag inget hellre än att få diagnosen; jag vill berätta för mina närmaste (bortsett från sambon för han vet såklart), och det gör jag inte utan att veta. Och jag vet att med en diagnos skulle jag kunna få hjälp att avsluta min utbildning; jag har fjuttiga 8 högskolepoäng kvar av drygt 300 men jag klarar inte att fixa dem på egen hand.
Men samtidigt är jag som sagt rädd. Rädd för att gömma mig bakom diagnosen, medvetet eller omevetet. Och ja, jag är även rädd för stämpeln. Rädd att folk ska behandla mig annorlunda.

Jaja... nu svamlar jag, och naturligtvis minns jag inte ens vad poängen med svamlet skulle vara. Som vanligt!

P.S. Angående en eventuell framtida diagnos så ligger det lååångt in i framtiden, eftersom jag inte ens har lyckats samla mod (eller var det få tummen ur?) och ringa husläkaren för den första bedömningen. Men jag tänkte att jag gör det imorgon... kanske .